Den här artikeln kommer från Fria tidningen.
Prenumerera nu för 86 kr/mån.
Men beslutet möttes direkt av kritik. Framför allt har frågor kring hur regeringen valt ut organisationer väckts då stort fokus lagts på psykisk ohälsa som ungdomarna redan har rätt till vård för.
– Det verkar ju vara allmän konsensus kring att det främst är ensamkommande som avses här och hemlösheten är det största problemet. Är det inte vettigt att satsa pengar då där just boenden prioriterats, undrar Matilda Brinck-Larsen som är verksamhetsansvarig på frivilligorganisationen Agape som med volontärhjälp ordnar akutboenden och familjehem till ensamkommande i Göteborgsområdet.
Sedan juni 2017 har verksamheten gått från ett boende till nio med totalt cirka 300 boendeplatser. Totalt har föreningen 637 inskrivna, varav de som inte har egen plats i boendet kanske bor hos kompisar eller pendlar från vuxenboenden och kommer för hjälp med pengar, kläder, vård, läxor och mat. Agape får stöd av kommunen men verksamheten bygger i hög grad på volontärinsatser. Trycket på verksamheten är stort och Agape klarar inte att möta behovet med alla ungdomar som kommer och behöver hjälp. Men av de årliga 120 miljonerna kammade organisationen noll, trots att den är den enda större aktören som fokuserar på boende.
– Medlen går till etablerade organisationer som redan i dag har omfattande insatser gällande hemlöshet och unga vuxna, svarar Felix König, politiskt sakkunnig på kulturdepartementet och en av de ansvariga för förra veckans beslut, på frågan om varför beslutet inte föregåtts av ett ansökningsförfarande med en plan på vad pengarna ska användas till.
De organisationer som har fått pengar är Röda korset, Stockholms stadsmission, Rädda barnen, Svenska kyrkan, Göteborgs stadsmission och Skånes stadsmission. En rundringning till några av dem som Fria har gjort visar att de har blivit lite tagna på sängen gällande bidraget och storleken på det och att det därför inte finns några exakta planer på hur det ska användas.
Röda korset, som är en av de som får mest, har nationellt fått 30 miljoner kronor över tre år, det vill säga 90 miljoner kronor. Fredrik Hammarbäck är presschef på Röda korset.
– Vi jobbar i väldigt begränsad utsträckning med boenden. Vår styrka är insatser mot psykisk ohälsa på olika sätt och det arbetet kommer att byggas ut. Vi har också en vårdförmedling och ger juridiskt stöd, säger han.
Stadsmissionen i Göteborg har fått 9,5 miljoner per år i tre år. De stänger sitt enda boende den sista mars och är osäkra på hur pengarna ska användas, berättar Lennart Forsberg som är socialchef.
– Det är för tidigt att säga om vi ska öppna något nytt boende. I övrigt har vi barn och ungdomsverksamheter där ensamkommande är välkomna.
Stadsmissionen i Stockholm ska precis som Svenska kyrkan få 30 miljoner under tre år.
– Vi är fokuserade på akut stöd i form av mat, kläder och vård samt korrekt information. Vi bedriver olika boenden för olika målgrupper, ensamkommande bor i stödboenden. För gruppen i asylprocess eller papperslösa är vårt fokus fadderhem, säger socialchef Jonas Wihlstrand.
Rädda barnen är en annan stor mottagare med 25 miljoner över tre år och här ligger fokus på psykiatri och samarbete med andra aktörer, säger Ola Mattsson som är Sverigechef för Rädda barnen.
– Våra insatser kan handla om allt från psykiatriska insatser för individer till psykosocialt stöd till familjehem eller olika typer av stöd till andra organisationer som jobbar med boendefrågan – många som driver boenden gör det med små medel och mycket ideellt arbete, säger han.
Matilda Brinck-Larsen på Agape ifrågasätter beslutet skarpt.
– Vi har 22 volontärpass om dagen och sparar staten ungefär 91 000 kronor dagligen oräknat arbetsinsatsen, samtidigt som vi lyfter flest ur hemlöshet. Samtidigt får organisationer nu mångmiljonbelopp för verksamheter de i hög utsträckning inte bedriver. Vad händer om vi lämnar tillbaka de korvören vi får, stänger våra nio boenden och lämnar våra 637 inskrivna ungdomar vind för våg i Göteborg där ingen annan plockar upp dem? Har regeringen lyckats med sitt mål att motverka hemlöshet då, undrar hon.
Men Felix König vill inte gå in på varför de har valt att inte också satsa på aktörer som redan har fungerande system för akutinsatser vad gäller boende. Han vänder istället på frågan och tror att den psykiska ohälsan ibland kan vara orsaken till hemlösheten och att man därför bör satsa också där.
– Målgruppen är unga vuxna där psykisk ohälsa kan vara en bidragande orsak till hemlösheten. En av de grupper som är utsatta är ensamkommande barn och unga, men det finns också andra, säger han.
Men om vi åter tittar på just de ensamkommande så är orsakerna till deras hemlöshetssitutaion ganska klara och Anna Olsson som är psykolog på flyktingbarnteamet avfärdar Königs uttalande av flera skäl.
– Huvudproblemet är tveklöst bostadslösheten. Att förlora sin bostad när man förlorat allt annat redan är ofta det som kan få det att tippa över. Boende är vad de flesta av våra orosanmälningar handlar om, sedan ser vi att det kan räcka att de får en plats på ett akutboende med vuxna som bryr sig. Då har de plötsligt ett sammanhang igen, berättar hon.
Men Anna Olsson ställer sig också mycket frågande till regeringens argument i stort gällande den psykiska ohälsan kopplat till dessa pengar.
– Alltså, ungdomarna har ju redan rätt till vård för sin psykiska ohälsa, det behövs det inte frivilligorganisationer till. Det är ju ingen idé att pumpa in pengar för vård när det är en av få saker de faktiskt har rätt till. Jag fattar inte hur de har tänkt, säger hon.
En titt på helheten gör behovet av samarbete tydligt, och alla organisationer som Fria har pratat med öppnar för och välkomnar samarbete.
– Vi tror på partnerskap mellan alla aktörer på området och vi behöver tillsammans se var resurserna behövs bäst, säger Ola Mattson från Rädda barnen som kritiserar regeringens flyktingpolitik hårt och kallar den inhuman.
Det gör även Matilda Brinck-Larsen på Agape.
– Vi har i dag ett enormt glapp mellan politisk fantasi och verkligheten. Effekterna av det parallellsamhälle politikerna skapar lovar jag att de inte vill ha.
