I Bergsjön finns hela universum utspritt över gatnamn och torg. Ljusårsvägen, Kosmosgatan, Rymdtorget och huskroppar i stjärnformationer på Teleskopgatan, samlat i ett kluster längs med elvans spårvagns sträckning till ändhållplatsen på Komettorget. Där bränner solen över asfalten, skogen reser sig runtom. I en stadsdel som av polisen klassas som särskilt utsatt, och som inte sällan befunnit sig i den mediala stormens öga, är det alldeles stilla.

– Här finns så många kulturer, från alla kontinenter – Afrika, Amerika och Asien, det är som hela världen här, säger Abubakr Alipour.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Han sitter i solen och dricker te med några vänner intill det hus som hör till hans odlingslott. På båda sidor av en grusad stig växer vitlök, mynta och bladpersilja. Han och hans vänner talar om stadsdelen, att många är utlandsfödda och att det vore bättre om det var fler svenskar här.
Nazi Mohammadzari tycker att kommunen borde göra mer.

– Man ser gamla som går runt och plockar pant, äldre från andra länder, det är inte bra. De behöver ju hjälp, säger hon.

När idén om Bergsjön föddes fick det namnet satellitstad. Här skulle ett eget samhälle växa fram, helt i linje med den framtidsivrande miljonprogramsidén. Men det blev inte riktigt som man tänkt sig, medelklassen valde radhus framför höghus och i Bergsjön stod plötsligt över tusen lägenheter tomma.
Så småningom blev området befolkat av många som inte hade de ekonomiska förutsättningarna att själva välja vart de ville bo.

– Alla går på soc i Bergsjön, men jag vill ändå att mina barn ska växa upp här. Det handlar om värderingar. Tänk om jag skulle bo inne i stan och man får någon överklassunge till granne, vad skulle barnet lära sig då?

”Kom ut hit i stället”

Det säger en av två unga killar som står på Komettorget. De vill gärna prata om Bergsjön men inte ställa upp med namn. De nämner no-go-zoner och att det tidigare i sommar rapporterades om ett försäkringsbolag som klassat Bergsjön som en ”röd zon” och vars anställda vägrade göra hembesök här. De unga männen tycks hålla med varandra om den enligt dem alltför mörka bild som finns av deras stadsdel och avlöser samstämmigt varandra i samtalet.

– Det är så mycket fördomar, det finns en bild av oss som folk ser på tv som vi måste leva med sen. Polisen trakasserar oss. Vi ser ut som vi gör och därför får vi ta mycket skit. Sluta döma och kom ut hit i stället.

”En för alla och alla för en”

I en annan del av Bergsjön träffar solen ett fönster på Siriusgatan. Bakom de vita, k-märkta höghusen med de karaktäristiska balkongerna i blåvitt mönster skymtar en fotbollsplan. Där samsas barn om utrymmet för att spela både fotboll och innebandy, några bär judokläder i vitt. Skogen och Tellusgatans nyrenoverade orangerosa fasader skapar ett litet rum mitt i Bergsjöns centrum.

– Se dig runt. Gröna träd, leenden, skratt och lekande barn. Jag älskar mitt Bergsjön. Naturen, människorna, alla kulturer som möts och den sammanhållningen som kommer ur det. Det är en för alla och alla för en, säger Marie Källstrand Olmos.

Hon sitter i solen på en bänk i sandlådan, utbyter då och då några ord med sin dotter Ange­lina som leker med en jämnårig kamrat intill. Marie Källstrand Olmos är uppvuxen här och engagerad i stadsdelen. Förutom att hon är ordförande i en lokal fotbollsförening startade hon också upp Bergsjöns internationella socialdemokratiska förening.

Rödast i Göteborg

– Socialdemokratiska föreningar har varit väldigt aktiva här och varit ute mycket. Vi hade världens förstamajfirande, vi har knackat dörr och pratat mycket med folk. Sen är det ju en arbetarstadsdel.

Bergsjön östra, valdistriktet som tar vid här vid Rymdbacken, är rödast i hela Göteborg. Här fick Socialdemokraterna 68 procent av rösterna, en siffra som varit mer eller mindre densamma de senaste valen. Men här är också valdeltagandet lägre än på de flesta andra håll i staden, i nämnda distrikt låg den på dryga 50 procent – något som var bakgrunden till föreningen som Marie Källstrand Olmos startade upp.

– Det är många här som kommer från korrumperade länder och inte är vana vid att rösta. Vi ville ha in mer kvinnor och män härifrån och öka deltagandet i politiken, berättar hon.    

Uppe på en höjd intill tallskogen ligger Bergsjögårdens fritidsgård där det är tyst och svalt i lokalerna. Tills Rami Mourad kliver in på personalkontoret, han har bott hela sitt liv här och är fritidsledare på Bergsjögården. Han tror att många röstar på Socialdemokraterna av ett slags tradition.

– Förmodligen har det att göra med att de styrt Göteborg så länge. Min pappa kom hit på 80-talet delvis på grund av den politik Palme förde. Men många som bor här är inte insatta i svensk politik och språket kan göra det svårt. Jag tror inte de känner att deras röst kan påverka så mycket.

Vinga fyr vid horisonten

Tvärs över vägen och en bit in i skogen ligger den stilla Bergsjön mellan träden. Uppe på höjderna här kan man en klar dag skymta Vingas fyr i horisonten. Rami Mourad har nyss kommit tillbaka från en utflykt med ungdomarna.

– Det här är en stadsdel med mycket drömmar. Man vill så mycket, vill klara det tuffa klimat som hänger över en. Det är väl normen som finns i utsatta stadsdelar som Bergsjön, ungdomarna påverkas av den bild som den här stadsdelen har.

Den lilla, bråkiga procenten

Han återkommer till bilden av Bergsjön och konsekvenserna det får för dem som bor här. Han säger att det finns ett våld här, men att den delen är så liten i relation till i vilken utsträckning det tillåts prägla hur man ser på stadsdelen utifrån.

– Den lilla, bråkiga procenten är väldigt liten. Våld finns överallt, vare sig det är här, på stan eller på Saltholmen.