BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Min pappa bodde i Kina från det att jag var sex år. Mamma lät mig inte ens träffa honom innan han dog. Han dog i juli förra året, sista gången jag träffade honom var ett halvår tidigare.
I helgen har mamma varit på sitt första besök hos mig med mina syskon. Min besökstid var från 15.00 till 17.00, ganska lagom för ett besök med familjen.
Efter lunchen satt jag på soffan och stirrade på klockan, kände svetten rinna på insidan av nervositet för hur det skulle gå. Vi har knappt pratat normalt på mer än ett år och nu skulle vi sitta ner och försöka hålla en normal konversation.
Klockan hann bli 15.30 och hon var fortfarande inte här.
Att passa tider har aldrig varit en av hennes starka sidor, men det förstår jag. Försörjning av två döttrar helt själv sedan jag var sex år och ytterligare en gullig liten pojke sedan fem år tillbaka.
Jag bad en i personalen om att ringa upp henne, och fråga vart hon var. Efter någon minut kom de ut och sa att min mamma hade kläder i tvättstugan som strax var klara, så de skulle vara här strax innan fyra.
Ju mer jag tänkte desto mer ilsken blev jag. Kläder kan hon fan tvätta vilken dag som helst och vilken timme som helst på hela veckan. Inte behöver hon göra det just den timmen hon ska träffa mig.
När de tillslut kom tog jag två djupa andetag innan jag släpade in mig i besöksrummet. Hon tyckte säkert jag såg helt förstörd ut eftersom jag inte haft någon ork att sminka mig.
Julia
Jag är en tjej på 18 år, jag är exakt som alla andra. Jag känner glädje som alla andra och jag känner ångest som alla andra. Den enda skillnaden mellan dig och mig är att jag gör mig själv lycklig och dämpar min ångest med droger.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har aldrig fått rätt hjälp.
Jag bor på SiS-ungdomshemmet Rebecka, en institution för flickor med psykosociala problem och missbruk. Jag blev placerad här enligt LVU för att jag är en fara för mig själv. Jag är självdestruktiv och mitt självmedicinerande övergick till ett tungt missbruk. Varje dag lever jag med ett ständigt självhat, varje dag lever jag med skuld och skam och jag behöver hjälp.
Efter att ha bott två månader på akutavdelningen, utan att ha fått någon hjälp, tog jag ett återfall. Jag tog Subutex och de upptäckte det, vilket ledde till att jag fick lämna urinprov. Sedan satte de mig i isolering. Vård i enskildhet, som de kallar det.
Jag kunde inte ha tackat nej till drogerna, vilket jag ville, men jag visste inte hur och de hade haft mig i förvaring i två månader, utan att ge mig hjälp. Jag sattes i isoleringen. Det var ett litet utrymme med två stolar, en tv och en säng som var fastskruvad i väggen.
Jag behövde hjälp, terapi, en klapp på axeln och någon som trodde på mig, men jag fick isolering. Eftersom att de hade personalbrist där jag var, så var jag helt ensam i åtta dagar. De kom in med mat till mig, men jag åt själv, var själv, hade ingen att prata med och jag hade inget annat att göra än att tänka. Den sjunde och åttonde dagen kom personal och spelade kort med mig i en timme eller två, sedan var jag ensam igen.
Jag var inte påverkad eller "hög" den andra dagen, eller de andra dagarna heller. Jag hade bara kvar substansen i kroppen, och så länge jag visade positivt på drogtestet så fick jag stanna kvar i isoleringen, även om jag inte var påverkad. Jag satt dag ut och dag in och kände mig som en otroligt misslyckad person, en besvikelse, en person som kanske inte är värdig att få hjälp.
Jag kanske förtjänade att sitta där? Hur kunde jag vara en så dålig människa att jag inte kunde tacka nej till droger? Vad kunde jag gjort annorlunda? Svaret på det är: ingenting. Hur skulle jag kunna tacka nej när jag inte fått någon hjälp? Hur skulle jag kunna tacka nej när jag precis blivit dragen ur mitt missbruk? Jag hade bara förvarats utan möjlighet till att få hjälp.
Jag bröts ned i isoleringen, det var de värsta dagarna i mitt liv. Det som fanns därinne var en ringklocka som jag skulle ringa på när jag behövde gå på toa eller få mat. Jag grät och försökte skada mig själv, jag ville bara ha sällskap, någon att prata med en stund. Bara få höra att jag kanske inte är en så hemsk människa egentligen, att jag är bra, men personalen hade inte tid att sitta med mig. De hade inte nog med personal.
Varje gång jag ringde på den där ringklockan kände jag mig besvärlig, jobbig och som att jag inte förtjänade deras tid. Ibland tog det 10–15 minuter innan de kom, och jag satt där ensam. Panikslagen. Jag blev bestraffad med isolering, för att jag straffade mig själv. De bröt ned mig.
De åtta dagarna jag satt i isolering är de längsta åtta dagarna i mitt liv, och jag skulle hellre dö än att bli placerad där igen.
O.E
