BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hon är LSS-ombud för autism- och aspergerföreningen och ser resultatet av den nya ordningen.

Hemmadagar, förklarar hon, är de dagar då en person med funktionsnedsättning stannar hemma från jobbet inom den dagliga verksamheten för att få hjälp med vardagsbestyr som att göra inköp, städa, göra läkarbesök eller handla mat. Många med intellektuella funktionsnedsättningar behöver mycket hjälp med den planering som krävs för att klara uppgiften.

Dela på personal

Innan neddragningarna på personalen gjordes kunde två personer få var sin personal till sitt förfogande på en och samma hemmadag. Då fick de allt gjort och kanske möjlighet till lite nöje och umgänge. Nu måste många dela på en personal den dagen.

– Det innebär att man får ta ledigt från sitt jobb för att bara sitta och vänta på att få hjälp i flera timmar. Om något särskilt händer för den andra personen, som ett längre läkarbesök, så kan man få vänta en hel dag utan att få någon hjälp, säger Birgitta Anér.

Tydliga konsekvenser

Hon menar att sammanslagningarna av LSS-baser och den minskade personalstyrkan får tydliga konsekvenser för den enskilde brukarens frihet att bestämma över sin vardag.

– Det går egentligen emot lagens mening. I socialtjänstlagen talar man om att vården ska hålla skälig nivå. I LSS är det istället bra levnadsvillkor som är vägledande. I och med förändringen har man sänkt ambitionerna. Nu motsvarar verksamheten ungefär ambitionerna i socialtjänstlagen – det är skäligt men inte mer.

Förändringen genomfördes snabbt. Vissa servicebaser fick beskedet om omorganisationen mindre än en vecka innan den genomfördes.

Gjort om biståndsbedömningen

Omorganisationen på servicebaserna bygger på en större förändring, där den personliga biståndsbedömningen för varje enskild brukare har gjorts om.

Personal har tillsammans med tjänstemän kommit överens om var en person utvecklingsmässigt befinner sig vad gäller flera olika färdigheter och sedan har biståndsbedömarna dimensionerat hjälpen efter de behov de ser.

Men Birgitta Anér menar att det finns behov som glömts bort och förringats vid de nya bedömningarna och att översättningen av de identifierade behoven till faktisk beviljad hjälp inte stämmer överens. En person som behöver hjälp med tandborstning kan till exempel få fyra minuter om dagen beviljade, till morgon och kväll även om det oftast behövs mer. Dessutom träffar en del bedömningar fel.

– Man utgår mycket ifrån något som kallas för genomförandeplaner, som har upprättats av den enskilde tillsammans med tjänstemän, förklarar Birgitta Anér.

– Då har man frågat personen vad den behöver hjälp med. Men det är inte så lätt för någon med intellektuell funktionsnedsättning att veta exakt vilka behov man har. Man kanske tycker att man själv klarar av att sköta sin hygien och sina kläder, när det inte är så.

– Det händer att föräldrar får samtal från barnens dagliga verksamhet om att "så här kan han inte gå till jobbet, du måste se till att han byter kläder".

Nedskärningarna på servicebaserna har fått flera anhöriga att reagera. Men kommunens ordförande Eva Christiernin vill på direkt fråga inte svara på om det hela är en nedskärning, även om 30 procent av personalen har försvunnit.

– Jag skulle vilja säga att vi har utrett hur behoven faktiskt sett ut och sedan har var och en fått den service som de behöver. Initialt vet jag att det har funnits en oro bland anhöriga och därför har vi bjudit in dem till dialog.

Hur mycket pengar har ni sparat?

– Ungefär fyra miljoner, men det var inte alls det som var avsikten med förändringen.

Många tycker att de boende kring baserna har fått det sämre, både anhöriga och brukare.

– Då får de ju framföra det till oss så att vi kan justera bedömningen. Det kan ha blivit tokigt vid en bedömning, men det går att ändra på. Vi har en mycket nära dialog med baserna om detta och följer varje månad upp hur det går via en så kallad delaktighetsmodell. Det är jätteviktigt att vi får in synpunkter så att vi kan agera.

Kritisk till tanken

Birgitta Anér håller med om att delaktighetsmodellen är bra, men ändå kritisk till tanken att vem som helst kan få sin hjälp justerad till rätt nivå.

– Jag har suttit på möten med tjänstemän som har sagt till de boende att "hör av er om det inte fungerar". Men en person med downs syndrom ringer inte upp en tjänsteman på kommunen själv för att diskutera hur han ska få sina behov bäst tillgodosedda. Det fungerar inte så.