Idag släpper Barnrättsbyrån en rapport där det framgår att många av de barn och ungdomar som lever på gatan i svenska städer har fallit mellan stolarna helt och hamnat i ett juridiskt vakuum. Många får kontakt med Socialtjänsten eller polisen, men av olika skäl blir kontakterna sällan långvariga. För de som fyller 18 stoppas den hjälp de tidigare kunnat få. De som har fått avslag på en asylansökan och ska avvisas kan inte verkställas eftersom de sällan har id-handlingar och Marocko därför inte tar emot dem, men samtidigt får de varken arbeta eller studera i Sverige eftersom de inte ska få vara här.

En varierad grupp

Christian Frödén arbetar uppsökande med ensamkommande barn vid gränspolisen i Stockholm. Han berättar att gruppen nordafrikanska ensamkommande barn som rör sig på gatorna är både varierad och komplex.

– Målgruppen är uppdelad i tre delar – barn som utsätts för brott, barn som begår brott och barn som försvinner. Många är både brottsoffer och förövare samtidigt och de saknar ett skyddsnät. Att begå brott är det sätt som många av de här killarna har lärt sig att överleva, men det handlar främst om ficktjuveri – man vill inte synas.

Christian Frödén berättar att de här barnen lever i en väldig utsatthet, att han just nu arbetar med ett fall där vuxna människor har använt hot om bland annat våld för att tvinga barn att bära narkotika.

– Det är också ett väldigt svårt arbete eftersom många saknar tilltro till polisen. De första killarna vi pratade med 2013 satte omedelbart händerna mellan knäna för att de var rädda att vi skulle sätta handfängsel på dem. De har erfarenheter från exempelvis Spanien där polisen är mycket mer våldsam.

Skev rapportering

Nu ägnar Christian Frödén ganska mycket tid åt att prata med medierna, säger han, eftersom det är hans ansvar att vara tydlig med vad polisen verkligen ser för bild.

– Jag vänder mig mot att de hängs ut som svin, att det skrivs om ”horder” som attackerar och ofredar. Det stämmer inte med bilden vi ser, och den rapporteringen var en tändande gnista när en stor grupp män gick till attack på Sergels torg den 29 januari.

Även Babak Behdjou, jurist på Barnrättsbyrån, tycker att tonen på samtalet om ensamkommande barn och ungdomar från Nordafrika är bekymrande och efterlyser både en humaniserande motreaktion och en bättre diskussion om hur deras situation kan förbättras. 

”Sverige sviker”

De åtgärdsförslag som inrikesminister Anders Ygeman (S) har presenterat kretsar främst kring samarbeten med Marocko och fler platser på låsta boenden. Det är symptomatiskt på tonen i debatten, säger Babak Behdjou.

– Det har inte kommit någon diskussion om vårt bemötande och mottagande i Sverige, vad ska vi göra med de här barnen och ungdomarna som finns i Sverige? Myndigheter möter inte barnen där de behöver mötas. Man är inte följsam utan utgår från hur man brukar jobba och menar att barnen inte vill ta emot hjälp. Men det handlar inte om vilja eller val, lösningarna utgår inte från barnens faktiska verklighet. Hur kan vi göra deras tid värdig?

Babak Behdjou pekar på vikten av att se till orsaker istället för att betona enskilda brott och därmed lägga all skuld på individer.

– När de här barnen känner otrygghet är det lätt att falla tillbaka i det de vet bäst, det gamla mönstret att bo på gatan och ta hand om sig själv. Det här är ett svek av Sverige, vi ser vad som pågår men vi gör inte tillräckligt. Vi skulle aldrig gå med på att svenska barn behandlades på det här sättet.

Här svarar inrikesminister Anders Ygeman på kritiken.