Det hade lika gärna kunnat vara Marisol Varelas eller Rosa Contreras ord. De vittnar alla om hur de fick sina barn och syskon stulna och bortadopterade till Sverige under diktaturens Chile, och hur de aldrig slutade leta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För Maribel Moraga dröjde det 39 år innan hon fick återse sin bror. 1978 bodde syskonen tillfälligt på ett barnhem i Temuco i södra Chile efter att mamman avlidit. Maribel var elva och hennes bror, som i dag heter Per Törnkvist, var tre år. En dag kom Adoptionscentrums svenska representant till barnhemmet.
– Hon sa att Per skulle till doktorn. Sedan såg jag honom inte mer, säger Maribel Moraga.
Hon letade efter Per på olika barnhem och fortsatte sökandet som vuxen, utan resultat. När Per togs fick han ett nytt chilenskt personnummer och ett nytt namn, vilket gjorde det omöjligt att söka efter honom med de ursprungliga uppgifterna. För två år sen hittade Per sin syster. I dag har de en nära relation, men förlusten har påverkat hela livet, berättar Maribel Moraga.
– När vår mamma dog var min enda glädje att jag fortfarande hade Per, att vi skulle vara tillsammans. När de tog honom så stal de halva mitt hjärta.
Grova anklagelser
Den chilenska journalisten Alejandro Vega på tv-kanalen Chilevision har arbetat med att kartlägga illegala adoptioner under diktaturen. Hans tv-reportage har fått stor uppmärksamhet i Chile, flera av dem har haft svenska Adoptionscentrum i fokus. Enligt Alejandro Vega ska Adoptionscentrums kvinnliga representant i Chile tillsammans med samarbetspartners ha övertalat kvinnor att lämna ifrån sig sina barn, eller i extrema fall även stulit barn.
– Hon samarbetade med socialarbetare som sökte upp lämpliga familjer. De riktade in sig på sårbara kvinnor, analfabeter och fattiga kvinnor utan socialt nätverk.
Anklagelserna bygger på vittnesmål från tidigare verksamma socialarbetare och myndighetspersoner i Chile, samt intervjuer med anhöriga.
Under femton år trodde Rosa Contreras att yngsta dottern dött vid födseln på sjukhuset Sótero Del Río i Santiago. Det fick hon höra av sjuksköterskorna och hennes dåvarande man när hon vaknade efter förlossningen. Men hon fick aldrig se den döda kroppen och aldrig veta var dottern låg begravd. Exmannen vägrade svara på alla frågor. Med hjälp av sin nya man Oscar Lucero började de leta.
– Vi åkte till kyrkogården, gick runt bland gravstenarna och tittade i register. Hon fanns inte där. Till slut fick vi ut akten från sjukhuset om vad som hänt natten hon föddes, säger Oscar Lucero.
Exmannen överlämnade barnet
Papperen visade att exmannen hämtat den nyfödda dottern. Han överlämnade henne sedan till en av de socialarbetare som misstänks vara inblandad i flera fall av illegala adoptioner, en kvinna som arbetade för Adoptionscentrums representant och fick ersättning av henne. Dottern hade direkt efter födseln registrerats på kvinnans adress i Santiago, en adress där hundratals barn varit skrivna under 70- och 80-talen.
Rosa Contreras sitter i en blommig soffa i vardagsrummet med gultonade fönsterglas. Hon visar upp foton på dottern Anna Hurtig, brev med teckningar och recept på våfflor som dottern skickat. När Anna var 18 år hittade hon sin biologiska mamma Rosa Contreras med hjälp av programmet Spårlöst försvunnen på TV3. Efter att de återförenats skrev Rosa Contreras, vid 50 års ålder, in sig i skolan för att lära sig läsa och skriva.
– Jag ville kunna skriva till min dotter att jag älskar henne.
I en annan förort till Santiago bor Marisol Varela och hennes dotter Eliett Avila. När Marisol blev sjuk år 1978 bad hon sjukhuset om hjälp att ta hand om sin ettåriga son, som i dag heter Tommy Leite, tills hon var frisk. Hon blev kontaktad av en socialarbetare som erbjöd henne hjälp, samma kvinna som var involverad i Rosa Contreras fall. Men när Marisol Varela skulle få tillbaka sonen var han borta. Hon besökte socialarbetarens hemadress flera gånger i jakt på sonen, men fick bara bortförklaringar till svar.
– En gång sa hon att jag skulle få tillbaka Tommy om jag gifte mig. Och dumma jag, jag gifte mig direkt. En mamma gör vad som helst, säger Marisol Varela.
Men giftermålet gjorde ingen skillnad och när de skulle hämta ut Tommys id-papper var de försvunna. Förra året hittade till slut den yngre systern Eliett sin bror efter att han skapat en Facebook-profil med sitt chilenska namn.
– Det skedde sent, han är redan en vuxen man. Men det var ett vackert och magiskt ögonblick, säger Marisol Varela om dagen de återförenades.
Granskning inledd
I Chile har det under flera år funnits uppgifter om att en del av adoptionerna under 70- och 80-talen inte gick rätt till. Nyligen startade en chilensk domare en utredning om fall av misstänkta olagliga adoptioner, men det är oklart om svenska fall finns bland dem som granskas.
Adoptionscentrum välkomnar granskningen, men påpekar att det var chilenska myndigheter och domstolar som hade ansvaret för vilka barn som lämnades till adoption.
– Utifrån vår erfarenhet om de adoptioner vi har förmedlat i Chile har det inte skett något olagligt från vår sida, säger Margret Josefsson, förbundsordförande för Adoptionscentrum.
Rosa Contreras säger att hon känner sig som en clown som skrattar på utsidan men gråter på insidan.
– Jag arbetar på marknaden och säljer frukt, kunderna berättar att de sett min historia på tv. Jag ler åt dem, men mitt hjärta blöder.
– Myndigheterna tog ifrån mig möjligheten att ta hand om Anna. Jag vet att hon har det bra, att hon inte saknar mat, kläder eller en plats att sova. Men det är inte samma sak som att ha henne nära, att se henne växa upp. Vi hörs ofta. Men vi gråter båda varje gång vi pratar med varandra.
För åtta år sedan drabbades Rosa Contreras av cancer, men överlevde.
– Vi säger alltid att Gud räddade mig från cancern av en anledning, och att han varje dag ger mig styrka att slåss mot dem som tog Anna ifrån mig.
