I utredningarna, som kom på onsdagen, har Socialstyrelsen granskat 60 fall där barn och vuxna utsatts för grov misshandel, mord, dråp eller försök till mord. Analysen visar att de flesta brottsoffer haft kontakt med socialtjänsten, polisen eller sjukvården året före brottet, men inte fått det stöd de behövde.
Socialstyrelsen rapporterar resultaten av utredningarna med två års mellanrum och i årets, som handlar om perioden juni 2021 till maj 2023, framkommer bilden att kvinnor som mördats av sin partner inte alltid utsatts för fysiskt våld före mordet.
– Vi har flera ärenden när det gäller våld mot vuxna där det inte finns något som indikerar att det förekommit fysiskt våld tidigare, utan bara psykiskt våld. Kontrollerande beteende, ekonomiskt våld och så vidare som sedan övergår i att personen dödar eller försöker döda sin partner eller tidigare partner, säger Moa Mannheimer, utredare på Socialstyrelsen.
Brister år efter år
Det psykiska våldet tenderar att inte tas på lika stort allvar av exempelvis Socialtjänsten, säger hon.
– Det är så viktigt att man gör strukturerade riskbedömningar, att man gör en skyddsplanering, att man följer upp de insatser man ger och inte bara antar att det nog inte är så allvarligt, säger hon.
Det finns ganska mycket lagstöd för polis och socialtjänst att göra mer än man gör.
Hon säger att många av bristerna kvarstår år efter år och att det ofta handlar om systemfel snarare att enskilda individer gjort fel.
– Vi ser också att det finns ganska mycket lagstöd för polis och socialtjänst att göra mer än man gör. Det finns också mycket kunskapsstöd, handböcker och riktlinjer men vi ser att man inte följt det i många av dessa ärenden. Det är en sak att säga ”det här ska vi göra”, men en annan att faktiskt säkerställa att det görs. Ska man ha ett skyddsnät som funkar i alla led, även i väldigt svåra ärenden, så måste det hålla i alla steg, säger hon.
Struntar i utsatta barn
I några av de fallen som rör våld mot barn har barnet själv berättat för socialtjänsten att det utsatts för våld. Men inte i ett enda av fallen har socialtjänsten polisanmält det misstänkta brottet, enligt utredningarna. Det handlar om barn som berättar att en förälder tagit stryptag eller ungdomar som berättar att de utsatts för våld på ett HVB-hem.
– Att polisanmäla är viktigt för att stärka barn rättssäkerhet, men det handlar också om att att tillvarata barns rätt till skydd och att bygga barns tilltro till samhället. Att de upplever att det händer någonting när de berättar om sin utsatthet. För annars kommer de sluta berätta. Därför är det väldigt allvarligt, säger Moa Mannheimer.
Hon säger att socialtjänsten ofta känner till att det finns en våldsutsatthet, eller en pågående konfliktfylld separation. I de fallen behöver socialtjänsten bli bättre på att agera, även om man inte kan tänka sig att situationen ska leda till dödligt våld. Moa Mannheimer säger att den våldsutsatta ofta efterfrågar åtgärder som hjälp att flytta till en annan kommun eller att ordna ett långsiktigt boende. Men Socialtjänsten erbjuder någonting helt annat.
– De får insatser, men inte det de frågat efter. De får krisstöd istället för hjälp med bostad. Det behöver inte vara så att insatsen inte är bra, men vi ser att det inte är tillräckligt, säger hon.
Tio av barnen i de utredda ärendena dödades av någon av sina föräldrar. I motsats till annat dödligt våld där män är överrepresenterade är kvinnor lika vanliga som förövare som män i denna typ av brott enligt forskning på området, säger Moa Mannheimer.
Utredningarna visar också att en majoritet av de barn som dödats av sin förälder inte varit tidigare våldsutsatt.
– Det finns absolut en grupp där barnet är utsatt för våld under en lång tid och till slut misshandlas till döds, men många av dem som dör är inte våldsutsatta tidigare. Däremot kan vi se allvarlig psykisk ohälsa hos föräldrarna, att det finns en ifrågasatt omsorgsförmåga, eller att det funnits en konfliktfylld separation mellan föräldrarna. Man behöver vara uppmärksam och inte bara tänka att det handlar om tidigare våldsutsatthet, säger hon.