Ingen förälder vill visa sig svag för sina barn, säger Laila. När de pratar med sin pappa försöker han vara positiv, trots läget.
Bild: Zanna Nordqvist
Dagens ETC
Kriget i Gaza har pågått i nio månader. Flera gånger i veckan de senaste nio månaderna har Rasmy El Masris barn besökt hans lägenhet i Gottsunda, Uppsala. De vädrar och spolar i avloppen. Syskonen Laila och Nasmy El Masri känner sig både besvikna och svikna. Och i Gaza blir läget allt mer extremt. Det märks mest i de små detaljerna: som i lyckan över att hitta en burk Coca-cola.
På den mörka fönsterbrädan i det ljusa vardagsrummet står tre små plantor lila palettblad i likadana krukor. På soffbordet i lägenheten på tredje våningen har Laila El Masri ställt fram fika. Det finns mockarutor, tre sorters kakor, frukt och fyra burkar Palestina-cola. Lailas bror Nasmy El Masri reser sig ur soffan och går fram till fönstret.
Han pekar ut över en grön innergård. Mitt på innergården finns en dunge träd, ovanför trädtopparna skymtar ett gråbeige höghus.
– Där bor pappa. Så det är väldigt nära, säger Nasmy.
Laila och Nasmys pappa Rasmy El Masri, som Dagens ETC har berättat om i flera artiklar, har varit fast i Gaza sedan kriget startade i fjol. Han reste in i Gaza den femte oktober, två dagar innan krigsutbrottet. Anledningen var att en av hans systrar gått bort, och att familjen ville samlas för att hedra hennes minne. Till skillnad mot omkring 600 andra svenskar – enligt UD:s senaste siffror – har Rasmy El Masri ännu inte kunnat lämna den söndertrasade lilla landremsan.
I vanliga fall brukar Lailas dotter och Nasmys två barn, som är sju och nio, träffa sin morfar och farfar flera gånger i veckan. Nedanför Rasmy El Masris lägenhet finns det en lekplats, där brukar barnen i kvarteret leka tillsammans. Om Rasmy ser sina barnbarn där går han ner och säger hej, skojar lite med dem.
Men nu är det nio månader sedan sist. Nasmys barn, som är stora nog för att förstå ganska mycket av det som sker, frågar regelbundet:
– När öppnar grinden?
I Gaza, alltså.
– Det är deras sätt att beskriva det på, att se situationen på.
”Vart ska jag?”
Den sjunde maj tog Israel kontroll över gränsen i Rafah. Sedan dess har det blivit ännu svårare att både lämna Gaza och att få in nödhjälp. Grinden står inte ens på glänt längre. UD skriver i ett mejl att de inte har möjlighet att hjälpa svenskar ut via någon annan gräns, eller på annat sätt, än via den nu stängda övergången i Rafah. Egypten vill inte heller öppna gränsen så länge Israel kontrollerar den palestinska sidan.
På den stora platt-teven i Lailas vardagsrum står Al Jazeeras nyhetssändningar konstant på. Tidigare samma morgon rapporterade kanalen att två personer dödats i Israels bombningar i Rafah, fyra dödades i Gaza stad och att det Europeiska sjukhuset i Khan Yunis inte längre fungerar.
– Vi måste ha koll på vad som händer, för att kunna berätta för pappa om han ringer. Det är svårt att få tillförlitlig information på marken. Det är mycket ”någon sa att, jag hörde att” – ingen vet egentligen någonting, säger Nasmy.
De senaste månaderna har kontakten med Rasmy El Masri varit sporadisk. Först bodde han i ett hus i Rafah tillsammans med ett tjugotal nära släktingar. Men sedan uppmanades över en miljon människor att lämna Rafah – som tidigare hade stämplats som en säker zon. Rasmy El Masri och hans släktingar åkte då tillbaka till Khan Yunis. Där har de bott i hans morbrors hus. Men nu ska också Khan Yunis utrymmas.
– Igår klockan tolv på dagen kom jag äntligen fram till honom, via vanligt samtal. Jag hade ringt hela natten. Och då sa han att ”jag vet inte vart jag ska än”. Han vill ju åka tillbaka till Rafah och huset där. För han vet inte annars vart han ska ta vägen nu. Så han ville att vi ska följa nyheterna för att se om de (Israel) är kvar i Rafah eller om de har gått ut, säger Nasmy.
2x extranycklar
Det tar knappt tre minuter att gå från Laila till Rasmy El Masri. På vägen dit smiter Nasmy upp till sig och hämtar en extranyckel, det finns två stycken. Trapphuset i Rasmys hus är ljust och fräscht med mintgröna detaljer.
En stund tidigare satt Laila i skräddarställning i sin stora soffa. Hon och de andra syskonen turas om att gå hem till sin pappa och se efter lägenheten.
– Det är jobbigt att gå dit. Tomt, förklarade hon med blicken fäst på teven.
Nasmy vrider om nyckeln till dörren i låset. Laila dröjer sig kvar lite i trapphuset, håller upp dörren. Nasmy har stannat i hallen. Ovanför hans huvud hänger en röd liten lampa med fransar.
– Ursäkta, det kanske är lite stökigt, säger Nasmy.
Stökigt är det egentligen inte, men däremot luktar det lite instängt, obebott. Eftersom Rasmy El Masri befinner sig i Gaza är det hans barn som tagit över ansvaret för att betala hyran. Själv får han inte längre in några pengar.
– Det är tufft, men vi måste ju, säger Nasmy.
– Vi kan inte säga upp lägenheten. Han måste ha någonting att komma tillbaka till, fyller Laila i.
”Konstiga saker”
Rasmy El Masri, som har arbetat som lackerare, gillar färg och ”konstiga saker” – Nasmys ordval. I hörnet står en gigantisk turkisk tekanna, på väggen sitter en parafras av ett svartvitt foto från när New York byggdes. Stiliga män sitter på rad uppe på en byggställning och äter hamburgare, pommes och pizza.
I en brun soffa ligger en kudde med en stor röd ros på. På ena väggen sitter en stor karta över Palestina med ortsnamnen skrivna på arabiska så som de hette förr. Väggarna är rosa med röda avtryck på.
– Jättefult, tycker jag, men han verkar gilla det, säger Laila.
När det är dags att gå låter Nasmy dörren till den stora balkongen stå öppen.
– Nästa gång stänger vi den. Så det kommer in lite luft.
De skulle kunna hyra ut lägenheten, men det är svårt: för hur länge ska de säga till hyresgästen att den får bo där? Ingen vet ju när Rasmy El Masri kommer att komma tillbaka.
– Vi tar det dag för dag, säger Laila.
Overload för SVT?
Familjen El Masri har aldrig varit en politisk familj. Nasmy och Lailas mamma är svensk från födseln, och när de har frågat sin pappa har han sagt att de är för Palestina. Men de stöttar varken Fatah eller Hamas, vilket är de båda grupperingarna som länge tävlat om makten i Gaza.
– Vi har inte pratat särskilt mycket om politik hemma. Det är det många som inte har. Men nu är det som att man försöker dela in alla på olika sidor, säger Nasmy.
För två månader sedan var han inbjuden till Morgonstudion i SVT. På sig hade han samma tröja som när Dagens ETC träffar honom. På bröstet är formen av det som idag är Israel tryckt i samma mönster som på en keffiyeh. Över och genom bilden står det Falestin, Palestinas arabiska namn.
– Det var en kvinna som flaggade till SVT och då blurrade de min tröja. Men jag var ju där och det sändes live först. På kvällen tog de bort hela inslaget.
Nasmy var inbjuden för att berätta om sin pappas situation. Den första frågan han fick var hur han tänkte kring att det har varit avrådan i tio år – vilket UD gång på gång också upprepar till såväl journalister som anhöriga – och att hans pappa trots det rest ner.
– Det är som att de måste fråga det. Det är det enda sättet att träffa människor i Gaza, att åka dit. Det är inte som att de kan resa ut.
Nasmy berättar att han hade på sig tröjan för att han ville ge uttryck för sin palestinska nationalitet och identitet när han pratade om sin pappas situation. Bara någon dag tidigare hade Erik Saade, som liksom Nasmy och Laila är halvpalestinier, orsakat en storm genom att ha en keffiyeh-mönstrat tyg virat om handleden när han uppträde under Melodifestivalen.
– Det blev kanske för mycket för dem med mig också. Jag vet inte, säger Nasmy.
Sviken och besviken
Senare samma dag som han var med i SVT skulle Nasmy resa till Egypten för att själv försöka se om han kunde hitta en väg ut från Gaza. Nästan samtidigt tog Israel kontroll över gränsen i Rafah. Men han fick ändå tag på en del matnyttig information. De egyptiska myndigheterna ska enligt hans eftersökningar inte ha några problem med att släppa ut Rasmy, och sannolikt inte heller den palestinska sidan.
Men faktum kvarstår:
– Vi vet fortfarande inte varför han inte har varit med på evakueringslistorna.
Laila sitter kvar i skräddarställning i soffan. På hennes mage syns en diskret bula. I november blir Rasmy morfar igen. Laila känner sig både sviken och besviken på landet där hon vuxit upp. Det är främst hon som fortsatt hålla kontakten med UD, men inte lika ofta som i början. Då pratade hon med myndigheterna dagligen.
– Sverige gör ingenting, konstaterar hon.
Kyckling, en investering
När de pratar med Rasmy försöker han hålla fanan högt. Det gör syskonen i soffan också. Både när de pratar med sin egen pappa, och när de svarar på sina barns frågor och funderingar.
– Som förälder visar man sig inte svag för sina barn, säger Laila.
När de har kunnat ha videosamtal så syns det att Rasmy har gått ner i vikt. Han ser äldre ut, berättar Laila. Tröttare också, kanske på grund av vitaminbrist. De äter färska grönsaker när det går att få tag på, men frukt har de inte sett skymten av på månader. Ris, konserver och hembakt bröd när det finns mjöl. I förra veckan kom Rasmy över en fryst kyckling. Den kostade 100 shekel, ungefär 400 kronor. Det var värt det.
Det är i de små detaljerna som det extrema läget märks som mest.
– För en månad sen skickade han en bild på en burk cola och skrev ungefär ”jag har inte sett en colaburk på minst fem månader”, säger Nasmy.
En sak skulle kunna passera som positiv. Rasmy är sedan länge rökare. Men liksom allt annat är cigaretter, rullpapper och tobak bristvaror i Gaza. Nasmy berättar att hans pappa fortsatte att röka två cigaretter så länge de kostade motsvarande 70 kronor. Per cigarett alltså, inte per paket. Men sen gick priset upp till 100 kronor per cigg.
– Så han har slutat röka, säger Laila.
Dagens ETC har sökt UD för en intervju, men fått samma slags skriftliga standardsvar i retur som tidigare.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.