BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Vi jobbar varje dag mot målet att inga barn i Sundsvall ska avhysas, trots det har ett barn drabbats under det första halvåret i år. Så vårt arbete behöver utvecklas, säger Marika Lingonblad Öhlund, enhetschef på mottagningen för ekonomiskt bistånd på Sundsvalls kommun.
Utöver det faktiska antalet barn som har fått lämna sina hem, framkommer det i Socialstyrelsens senaste öppna jämförelse att både Sundsvalls och Timrås kommuner saknar aktuella rutiner för att hantera fall där barnfamiljer riskerar att vräkas. Något som inte är främmande för Marika Lingonblad Öhlund.
– Nej, tyvärr, är det så. Vi har rutiner, men de senare årens personalomsättningar har gjort att vi har halkat efter. Vi har haft svårt att göra rutinen känd i alla led. Det är något vi jobbar med nu.
Saknar rutiner
Endast i 23 procent av landets kommuner finns en aktuell rutin för att förhindra att barnfamiljer vräks. I rutinen ska ingå att socialtjänsten muntligen kontaktar barnfamiljer som har en hyresskuld. Socialtjänsten har ansvaret för att upprätthålla kontakten med barnfamiljen tills hyresskulden är reglerad och i den handläggningen ska barnperspektivet särskilt beaktas.
Det är alltså 77 procent av landets kommuner som saknar sådana rutiner, en försämring med 7 procentenheter de senaste två åren. Det går åt fel håll, men avsaknaden av rutiner betyder inte att det inte görs något alls, menar Charlotta Fondén som är utredare på Socialstyrelsen.
– En del mindre kommuner stöter till exempel på problemet så pass sällan att man inte tycker att det finns någon anledning att skriva ner sina rutiner. Och det finns gott om människor som gör bra insatser ändå. Men poängen med att ha nedskrivna, aktuella och fungerande rutiner är att det finns en struktur på plats som gör att det inte spelar någon roll vilken människa som är på plats. Rutiner gör systemet mindre sårbart.
Marika Lingonblad Öhlund kan se att rutinerna har effekt – de år enheten jobbade mer aktivt med dem sjönk antalet vräkta barn. När man tappade dem ökade det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I Sundsvalls kommun är det oftast enheten för ekonomiskt bistånd som via en hyresvärd får veta att en hyresgäst riskerar att avhysas. Alla de hyresgästerna får ett brev av Socialtjänsten med erbjudande om kontakt och rådgivning. Om ärendet gäller en barnfamilj tar personalen ytterligare kontakt, exempelvis genom att ringa. Det händer att man ändå inte når fram till familjen, och i så fall upprepas proceduren när det finns ett fastställt avhysningsdatum. Skulle man ändå inte få kontakt, medverkar socialtjänsten vid själva avhysningen. Vart de vräkta barnen tar vägen är olika, ofta har föräldern ordnat någon typ av boende i förväg. Ibland flyttar barnet hem till en annan förälder eller släkting.
Nytt samarbete
I socialtjänstlagen står det att det är viktigt att socialtjänsten agerar genom att aktivt söka upp familjen oavsett om föräldrarna söker stöd eller inte.
– Det är det vi vill göra nu, gå ut mer aktivt till barnfamiljerna och utveckla samarbetet med hyresvärdarna, så att vi kan komma in tidigare i processen och hitta en hållbar lösning till problemet. Vi har nyligen gått igenom rutinerna med personalen på ekonomiskt bistånd, och hoppas att vi ska kunna jobba mer med detta nu.
Hela arbetet bygger på att socialsekreterarna får familjen med sig, något som kan vara svårt. Det handlar om att etablera en kontakt och motivera dem att ta emot hjälpen. Sedan kommer det alltid att finnas de som in i det längsta vill försöka lösa problemet själva.
Under det första halvåret i år har endast ett barn tvingats lämna sitt hem, så kanske är en vändning ändå på gång.
Regeringens nollvision – är den rimlig?
– Som vision är den bra. Vår socialnämnd tog det ett steg längre och kallade det nolltolerans, och det är lite svårare. Det finns lika många orsaker till vräkning som det finns människor. Ekonomin kan vara den bristande delen, men det kan också handla om störningar, vilket är svårare att hantera, säger Marika Lingonblad Öhlund.
