1. Hur världen har förändrats
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Säg hej då till rekordåren
År 1979 myntade den franske demografen Jean Fourastié frasen ”Les Trentes Glorieuses”, de gyllene årtiondena, som hänvisade till tiden mellan andra världskrigets slut och den första oljekrisen 1973. Det var en tid av ekonomiskt välstånd, stigande levnadsstandard och reallöneökningar i Västeuropa och USA.
Över 35 år senare är många vänsterpolitiker fortfarande nostalgiska och ägnar mycket tid åt att dagdrömma om den här perioden. Men rekordåren har nu varit över längre än de varade och världen den sprang ur existerar inte längre.
Efterkrigstidens kanske mest unika kännetecken var den balans som nåddes mellan arbete och kapital. Fackföreningarna förhandlade med arbetsgivarna om löner. Stigande löner för arbetare ledde till större efterfrågan, vilket i sin tur skapade vinster för företagsägarna. Regeringar stödde systemet genom keynesiansk ekonomisk politik. Statsvetare tvistar om huruvida denna ordning nåddes tack vare kapitalisternas välvilja eller påtryckningar från arbetarna.
Det är mer komplicerat än så. Statsvetaren Peter Hall menar att tre uppsättningar av faktorer möjliggjorde denna maktbalans.
För det första så var minnet av intensiv klasskonflikt färskt i det allmänna medvetandet efter kriget. Politiker till både vänster och höger insåg behovet av en politik som skulle öka livskvaliteten för många. I många länder hjälpte konservativa och högerregeringar till att implementera sociala skyddsnät och välfärdspolitik.
För det andra drev ekonomer idén om att staten kunde garantera full sysselsättning. Den här formeln uppmuntrade de traditionella vänsterpartierna att sluta fred med kapitalismen istället för att söka mer radikala alternativ.
Slutligen var det möjligt att skapa en starkare välfärdsstat genom fria val. De flesta röstade fortfarande utifrån samhällsklass. Den politiska vänstern som representerade arbetarklassen kunde kompromissa med medelklasspartier om ett politiskt program som erbjöd sociala förmåner och en aktiv ekonomisk politik. Inga av de förutsättningarna råder längre.
Det handlar inte om handel, pappskalle
När man lyssnar på populister från både högern och vänstern kan man luras att tro att vi automatiskt kommer att tas tillbaka till bättre tider om vi stänger gränserna. För att vara tydlig: många av frihandelsförespråkarna underskattade den globala handelns negativa effekter. Politiken har misslyckats fullständigt med att kompensera dess förlorare. De senaste 30 årens stora berättelse handlar dock nästan uteslutande om något annat.
Den stora drivkraften för förändring i västerländska kapitalistiska samhällen är övergången från industrialism till post-industrialism. Jämfört med den är allt annat bara krusningar på ytan. När arbetarna flyttades från det löpande bandet till servicesektorn förändrade det ekonomins sätt att fungera – men även maktrelationer, identiteter och politik.
Under efterkrigstiden skyddade fackföreningarna arbetarnas rättigheter. I och med övergången till serviceekonomin har deras makt minskat. Följden har blivit att fackföreningarnas roll som motvikt till bolagens inflytande har försvagats dramatiskt, såväl som deras förmåga att ge socialdemokratiska partier politiskt stöd.
Dagens arbeten kräver, i många fall, hög kompetens eller erbjuder låg lön och låg trygghet. Det är svårt att hitta ”bra” jobb med låg eller medelhög kompetens. De här polariserade arbetsmarknaderna driver fram ojämlikhet, men inte bara vad gäller inkomster. De påverkar också vem som har tillgång till stabilitet och möjligheten att planera och hoppas inför framtiden.
En annan betydande förändring är utbildning. I dag har nästan hälften av befolkningen i västerländska länder något slags universitetsexamen – vanligen till följd av politik som införts av socialdemokratiska partier. Det här påverkar människors värderingar och identitet och underminerar klassröstningen ytterligare.
Slutligen, vilket ofta förbises, skakades efterkrigstidens ekonomiska ordning i sina grundvalar när kvinnor inom loppet av en generation gick från att vara hemmafruar till att konkurrera med männen på arbetsmarknaden. Det offentliga samtalet i dag är besatt av invandring. Denna utmaning är dock ingenting jämfört med omfattningen av den förändring som orsakades av att kvinnor började konkurrera med män på arbetsplatserna.
De förändringar som sammanfattats här är fundamentala och omöjliga att upphäva. De har inte bara haft omfattande ekonomiska konsekvenser, de har också utmanat och förändrat identiteter, värderingar och politik på ett sätt som fortfarande ger eko i våra samhällen.
Det handlar också om politik
Populismens uppgång är inte bara en reaktion på dramatiska, men oundvikliga, strukturella förändringar. Den måste också förstås som en konsekvens av att nyliberal politik aktivt stjälpt balansen mellan kapital och arbete.
Vid slutet av andra världskriget skrev sociologen Karl Polanyi att ”ett samhälle med en helt fri marknad är ett utopiskt projekt och omöjligt att förverkliga, för människor kommer att göra motstånd mot att förvandlas till handelsvaror”.
Karl Polanyi var övertygad om att obundna marknader och total kommodifiering av människor skulle leda till fascism. Hans bok Den stora omdaningen publicerades strax före inledningen av den efterkrigstid som skulle upprätta sociala skyddsnät och välfärdsstater just som ett svar på Karl Polanyis rädsla.
Skälet till att den här politiken kunde realiseras var att politiker från både vänster och höger förstod faran i fattigdom och massarbetslöshet. Som historikern Tony Judt konstaterade i boken Postwar hade Marshallplanen ekonomiska konsekvenser, men den kris den avstyrde var politisk. Syftet var att förhindra att Europa skulle falla tillbaka på fascism och diktatur.
I och med nyliberalismens genombrott glömdes denna lärdom. Under 1980- och 90-talen blev inflationsspöket främsta fokus i de regerande partiernas ekonomiska politik.
Samtidigt som fackföreningarna förlorade i styrka kunde kapitalet organisera sig och mobilisera, stärkt av de ekonomiska teorierna om marknadsfundamentalism. Politik infördes som bidrog till att det sociala kontraktet revs upp. De traditionella partiernas ekonomiska politik, från vänster till höger, strålade samman och socialdemokraterna tog ofta täten. Följden blev att en stor del av deras väljarbas i arbetarklassen stod utan en röst.
Resultatet av dessa strukturella förändringar och den nyliberala politiken är en explosion av ojämlikhet som kanske bäst beskrivits av den franske ekonomen Thomas Piketty. Hans forskning visar att den relativt rättvisa distribution av välstånd som var följden av efterkrigstidens institutioner är på väg att försvinna. I en värld där avkastning på kapital springer om tillväxtnivån, utmanar de redan rikas ackumulering av tillgångar tankar om rättvisa och berättigande som är grundläggande byggstenar i västerländska demokratier.
Bit för bit äter kapitalismen sig själv, med potentiellt dramatiska konsekvenser för den sociala stabiliteten och den liberala demokratin.
Tillväxtens slut
Ett av de grundläggande antagandena om vårt politiska system är idén om permanenta och stabila tillväxtnivåer. Det är en tanke som i dag bestrids. Det är inte bara Thomas Piketty som förutspår lägre tillväxtnivåer för en överskådlig framtid. Den amerikanske ekonomen Robert Gordon menar att den snabba utveckling som skett under de senaste 250 åren kan komma att visa sig vara en unik period i människans historia.
Tillväxt kan uppkomma genom antingen produktivitetsökning eller befolkningsökning. Som Robert Gordon visat så har produktivitetsvinsterna från internetrevolutionen avtagit på senare år. Till skillnad från den industriella revolutionens uppfinningar så verkar dagens teknologiska förändringar inte i grunden öka arbetsproduktiviteten eller levnadsstandarden. Samtidigt blir befolkningarna i många europeiska länder snabbt äldre.
Nästa generations politiska kompromisser kommer med största sannolikhet att behöva göras mot bakgrund av mer knappa resurser och lägre tillväxt. En politik med de begränsningarna kommer att vara väldigt annorlunda än den vi är vana vid.
Det gör det inte enklare att EMU-ländernas händer är bakbundna av en kombination av höga skulder och finanspolitiska mål. Den tyske statsvetaren Wolfgang Streeck har kallat detta ”konsolideringsstaten”, en situation där regeringar uppfattar det som att deras enda alternativ för att balansera budgetar är att göra ytterligare nedskärningar i de sociala skyddsnäten.
Samtidigt sker omfattande förändringar på arbetsmarknaderna. En del ekonomer tror att automatisering kan skaka om våra samhällen i grunden och utplåna ett stort antal medelklassjobb, vilket dramatiskt förändrar både arbetsmarknader och hela samhällsväven. Andra hävdar att den ökade automatiseringen så småningom kommer att leda till både efterfrågan av nya produkter och att det skapas arbeten.
Oavsett vad de kommer att resultera i sätter teknologiska förändringar stor press på arbetsmarknaderna. Som minst befinner vi oss i inledningen av en period av väldigt svår transformation, där många människors kompetens kommer att vara förlegad. Den här utvecklingen kommer att påskynda den redan exploderande ojämlikheten och ytterligare underminera ett redan skört samhällskontrakt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tillbaka till staten
Det finns inga nationella lösningar på vår tids stora frågor: klimatförändringar, migration eller den globala kapitalismens kris. Socialdemokraters mål måste vara öppna samhällen, internationellt samarbete och ett flöde av idéer och människor över gränser. Men politik är i slutändan lokal. Och i en tid när människor tappar förtroende för politiken, måste progressiva ledare gå tillbaka till väljarna och söka ett nytt mandat. Det är det här som populistiska partier har förstått och det är ett mysterium att vänstern varit så sen att reagera.
De goda nyheterna är att välfärdsstaten har varit mer motståndskraftig än många trodde i början av den nyliberala eran, och att variationerna mellan länder vad gäller omfördelningsnivå, skattenivå och social rättvisa förblir stora. Det finns inte någon institutionell samsyn kring en enda modell med låga skatter och en minimal välfärdsstat. Det är en nyliberal myt att ländernas konkurrenskraft och ekonomiska resultat är beroende av låga skatter och avreglerade marknader. Snarare är det så att ekonomisk framgång kommer i många skepnader. Detta skapar utrymme för variation inom nationell politik och en väg framåt för ett progressivt projekt.
Invandringen och missnöjet med den
Är populism en motreaktion mot ekonomisk osäkerhet i postindustriella ekonomier eller mot liberala och progressiva värderingar? Statsvetare såsom Harvardforskaren Pippa Norris har funnit stöd för det senare. Problemet med den här ståndpunkten är att värderingar, så klart, inte existerar åtskilda från och oberoende av ekonomiska verkligheter eller den teknologiska utvecklingstakten.
Det är samtidigt viktigt att påminna om den långsiktiga trenden, där folks värderingar går mot ökat stöd för demokrati, tolerans och jämställdhet. En politisk rörelse som arbetar med ett långt tidsperspektiv måste komma ihåg detta.
Vi lever i en tid av globalisering och migration. Samtidigt är nationalstaten utgångspunkten för att skapa politik och organisera samhället för en överskådlig tid framöver. I en sådan värld är gränser och gränskontroller nödvändiga. Dagens europeiska politik, som är en kapplöpning mot botten, är dock inte bara omoralisk, den är också ekonomiskt kortsiktig. En av de få lösningarna på dilemmat med långsammare tillväxt är invandring.
Ett enskilt land kan inte ta emot ett obegränsat antal flyktingar. Men precis som åtgärden att öppna arbetsmarknader för kvinnor handlade både om att öka jämlikheten och att skapa tillväxt, så måste socialdemokratins migrationspolitik vara grundad i idén om de mänskliga rättigheternas okränkbarhet, i kombination med en klartänkt strategi för hur öppenhet och jämlikhet kan samverka.
I motsats till vad man kan tro tenderar stödet för omfördelningspolitik att öka bland väljarna ju högre omfördelningsnivå ett land har. Det verkar som om högre skatter och generösa bidrag främjar världsåskådningar som skapar stöd för en sådan politik (som Peter Hall visar i en vetenskaplig artikel). Detta får också inverkningar för hur politiken bör utformas för att hålla samman solidariteten mellan människor.
Välfärdsstaten utmanas
Den universella välfärdsstaten har utmanats i många länder de senaste 30 åren. Argumentet har varit att universell och hög omfördelningsnivå minskar incitamenten att arbeta och hämmar tillväxten – vilket inte är sant. Politiker från både höger och vänster har bemött invandringen genom att gå från att se bidrag som en rättighet, till att vilja se krav på berättigande utifrån etnicitet. För förespråkare av solidaritet är det en farlig väg att vandra, inte bara för att den är moraliskt fel utan för att den på längre sikt kommer att äventyra de universalitetsprinciper som gör omfördelning möjlig.
Det positiva med argumentet är att en universell välfärdsstat har stora möjligheter att utöka solidariteten till invandrare – och därmed för integration och öppenhet.
I det långa loppet måste migration hanteras globalt. På kortare sikt måste de progressivas politiska plattform stå på två ben – generös (men inte obegränsad) migrationspolitik i kombination med ett otvetydigt försvar av universell välfärd. Annars kommer det socialdemokratiska projektet självt att undermineras.
Så tidigt som på 1980-talet frågade den danske sociologen Gösta Esping-Andersen hur postindustriella ekonomier skulle kunna omdana valpolitiken. Han menade att klass blev allt mer irrelevant för väljarbeteendet och att detta skulle underminera den historiska kompromiss mellan arbetarklass och medelklass som gjorde välfärdsstaten möjlig. Sedan dess har denna ståndpunkt bestridits och reviderats.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Statsvetarna Jane Gingrich och Silja Häusermann har visat att klass fortsätter att vara utmärkande för politiska preferenser och hur man röstar – men på ett nytt sätt.
Det stämmer att traditionella arbetarklassväljare nu utgör en mindre andel av väljarkåren och att stödet för vänstern har minskat. Men samtidigt har medelklassen både vuxit och antagit mer progressiva värderingar.
Det här skulle kunna vara goda nyheter för socialdemokrater, åtminstone delvis goda nyheter. När blocket med arbetarklassväljare blir mindre, kan medelklassen ersätta dem som beskyddare av välfärdsstaten och en progressiv politik.
Socialdemokratins verkliga dilemma är att dess potentiella väljargrupper är splittrade i två väljarblock med olika värderingar och intressen. Å ena sidan arbetarklassväljarna, som är för en omfördelningspolitik som syftar till inkomstjämlikhet. Å andra sidan den växande progressiva medelklassen, som är för sociala investeringar, men som inte är lika intresserad av inkomstjämlikhet.
Vilka alternativ har då de progressiva? Ett är att ge efter för arbetarklassen genom att anamma välfärdschauvinism och nostalgi. Möjliga koalitionspartners för den strategin skulle vara populistiska och konservativa partier. Problemet (utöver att de måste ge upp sina kärnvärderingar jämlikhet och öppenhet) är att den progressiva medelklassen med största sannolikhet kommer att lämna skutan.
Ett annat alternativ är att definiera det progressiva projektet som att det handlar om utbildning och inte omfördelning. Det var lösningen på 1990-talet och med den här valstrategin kan gröna och liberala partier tänkas gå med i koalitionen – men arbetarklassen lämnas utanför.
En tredje väg skulle vara att medge att ett socialdemokratiskt projekt som utelämnar arbetarklassen – även om den minskar – kommer att förlora sitt existensberättigande, och att den nödvändiga kampen mot ökande ojämlikhet kan skapa nya möjligheter att bilda en koalition mellan arbetarklassen och medelklassen.
Anti-elitism, inte identitetspolitik
”Anti-elitism” är en komplicerad och farlig politisk utgångspunkt. Men ett av skälen till att den är så kraftfull är att den fångar upp några av de problem vi står inför i dag.
Det är viktigt att förstå att populismens uppgång är ett rationellt svar på ökad ojämlikhet och vänsterns misslyckande att artikulera en trovärdig ekonomisk politik som utmanar nyliberalismen.
Politik som förändrar maktstrukturer
Vänstern måste av princip försvara, främja och skydda kvinnors och minoriteters utökade rättigheter. Den progressiva politikens huvudsakliga fokus kan dock inte vara att vinna en dispyt i ett kulturkrig. Det måste vara att skapa politik som förändrar maktstrukturer.
Å ena sidan måste politiken spela en mer aktiv roll i att skapa balans mellan kapital och arbete i en värld där de krafter som driver på ojämlikheten tilltar i styrka. En politisk plattform med höjda skatter och ökade offentliga investeringar kommer dock inte att vara tillräcklig.
Som statsvetaren Bo Rothstein har visat så är rättvisa och lika möjligheter väsentliga byggstenar i en politik som syftar till att (återupp)bygga förtroende och socialt kapital, vilket i sin tur är nödvändiga komponenter i en progressiv politik. Socialdemokrater måste se till att kampen mot ojämlikhet handlar lika mycket om motstånd mot privilegiejakt och ekonomisk korruption som mot inkomstklyftor.
Detta skulle göra det möjligt att få till en koalition mellan arbetarklassen och medelklassen genom en variant av anti-elitism som bygger på en idé om rättvisa, snarare än bitterhet.
Den här strategins svaghet är att den kräver omfattande förändringar för att vara trovärdig för en socialdemokrati som i många länder blivit synonym med maktetablissemanget. Det skulle betyda att socialdemokrater behöver föra en politik som är betydligt mer ambitiös i att beskatta förmögenhet och kapital och att reglera finansmarknader. Det skulle också innebära att ta frågor som de flesta socialdemokratiska partier har övergivit, såsom politikers och företagsledares löner, på allvar. Och det skulle betyda att ta itu med det faktum att dagens socialdemokratiska partier, i stor utsträckning, hämtar medlemmar och rekryterar politiker från medelklassen.
Det är uppenbart att varken liberalismen, konservatismen eller högerpopulismen har lösningen på vår tids främsta problem: den exploderande ojämlikhet som underminerar tillväxten, demokratin och det sociala kontraktet. De här problemen kan helt enkelt inte lösas genom att bara försvara liberala värden eller genom protektionism och att stänga gränserna för invandrare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är också uppenbart att det i dag, mer än på väldigt länge, behövs en motvikt till kapitalets växande makt ifall den liberala demokratin – och kapitalismen – ska kunna räddas. Världen har förändrats. Väljarna förstår det och söker sig till politiker som också gör det.
Socialdemokrater pratar ofta om politikens företräde. Om de vill finnas med i historiens nästa kapitel måste de agera utifrån den övertygelsen – eller fortsätta att tyna bort.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Översättning: Jenny Cleveson
