Otto Cars är senior professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet som i över 20 år engagerat sig i kampen mot antibiotikaresistens i Sverige och internationellt. Sedan 2017 är han en av experterna i FN:s samverkansgrupp om antimikrobiell resistens.
– Det är egentligen en långsam pandemi som har pågått i årtionden, men det är först de senaste fem åren som världen börjat förstå hur allvarligt det är. Det har gått under radarn i medierna eftersom en successiv ökning av resistenta bakterier inte är lika uppseendeväckande som akuta hot.
Just nu deltar han i fotoutställningen ”Hand to Hand” på Fotografiska muséet i Stockholm, som genom bilder från olika delar av världen vill uppmärksamma den globala utmaningen med ökad antibiotikaresistens och det ökade behovet av hygien.
– När penicillinet kom så kallades det för mirakelmedicinen, vilket man kan förstå eftersom upptäckten ledde till att hela avdelningar snabbt kunde stängas där människor tidigare legat för döden.
Samtidigt var forskarna redan då medvetna om antibiotikaresistens, vilket egentligen är en helt naturlig del av evolutionen, survival of the fittest, som gäller även bakterier. Sedan dess har användningen ökat explosionsartat – vilket också lett till en accelererande resistens. Men eftersom nya typer av antibiotika hela tiden kunnat tas fram har det inte setts som något problem – när ett antibiotikum slutat fungera har det under lång tid kunnat ersätts av nya.
Så är det inte längre.
Faktum är att utvecklingen stannade av redan under 1980-talet och sedan 1987 har nästan inga nya antibiotika tagits fram överhuvudtaget. De befintliga preparaten har förfinats och effektiviserats, men bygger i grunden på samma molekyler som använts i över trettio år. Vi ligger alltså efter med flera decennier för att nya mediciner inte producerats, medan de multiresistenta bakterierna under tiden kunnat sprida sig mer eller mindre ohämmat.
Idag beräknas antibiotikaresistensen vara ansvarig för uppskattningsvis 25 000 dödsfall per år, bara i EU. Den nuvarande globala dödligheten beräknas till 700 000 dödsfall per år.
I en brittisk rapport från 2017 spår utredaren Jim O’Neill att tio miljoner människor kommer att dö årligen i obehandlade sjukdomar från och med år 2050. Om inget görs.
– Vi har ägnat oss åt ett slags självbedrägeri och ignorerat det här. Nu dör ett barn var tredje minut globalt för att tillgängliga antibiotika inte hjälper längre. Det är den direkta konsekvensen av antibiotikaresistensen, säger Otto Cars.
En annan konsekvens är att operationer som idag tas för givna kan bli omöjliga i framtiden om det inte finns verkningsfull antibiotika. Exempelvis vården av cancersjuka och för tidigt födda barn kommer vara förenade med stora risker.
– Det får en rad följdverkningar när personer med nedsatt immunförsvar löper risk att få obotliga bakterieinfektioner. Vi har exempelvis börjat diskutera det etiska i att transplantatera organ nu eftersom det finns en risk att multiresistenta bakteriestammar då följer med och orsakar livshotande sjukdomar.
Fortfarande är det ingen som vet exakt hur stort problemet är eftersom det inte finns några krav på att rapportera in dödsfall direkt relaterade till antibiotikaresistens. Inte heller finns något internationellt övervakningssystem vad gäller antibiotikaresistens eller användningen av antibiotika.
– Vi ser ändå konturerna av en postantibiotisk era, och det är en obehaglig bild. Det kommer att bli allt större konsekvenser av det här de närmsta fem åren, tills världen vaknat och börjat anpassa sig.
Varför har inte mer gjorts tidigare?
– Industrin hävdar fortfarande att det är den ekonomiska modellen som är problemet, där vården försöker hålla nere användningen av antibiotika vilket gör att lönsamheten för läkemedelsbolagen minskar och de menar att det är för kostsamt att utveckla nya preparat. Men när vi undersökt det här ordentligt har vi också sett att de vetenskapliga hindren är en betydande orsak. Det har helt enkelt blivit väldigt svårt att få fram ny antibiotika. Vissa har hållit på i över 20 år, men ändå inte lyckats ta fram nya klasser.
Organisationen ReAct – Action on Antibiotic Resistance – har sedan 2005 arbetat på olika plan för att får världen att vakna upp och se allvaret i problemet. En del av arbetet har inriktats på att ta fram modeller för hur utveckling av nya läkemedel kan ske i samspel mellan forskarvärlden, myndigheter och företag. System där det inte handlar om att sälja så mycket som möjligt eftersom överkonsumtionen av antibiotika är en stor bov i dramat.
– Vi har insett att man måste bygga om affärsmodellen och sluta förlita oss så mycket på de stora läkemedelsbolagen. Det handlar till stor del om att stödja grundforskningen och se till att framstegen där kan nå hela vägen till läkemedel genom olika former av samverkan mellan stater och forskningsinstitut. Industrin måste ju naturligtvis få ersättning för sin produktutveckling, men kanske på ett annat sätt än tidigare. Det måste vara en frikoppling mellan försäljningen av antibiotika och återbäringen till läkemedelsföretagen.
Hur stort ansvar faller på läkemedelsbolagen?
– Alla har ett ansvar i det här, det har varit en slapphet och ett oförstånd från såväl politiker som industrin där man inte sett konsekvenserna av en överanvändning i tid. Det finns många länder i den rika världen som skulle kunna göra väldigt mycket mer än idag. Det handlar också om en beteendeförändring som måste ske hos alla. Så industrin är inte ensamt ansvarig, men kanske indirekt genom att de inte flaggat i tid för problemen att få fram nya preparat.
Han menar att det problemet nu måste börja hanteras ungefär som klimatfrågan, där antibiotika ses som en global resurs som vi måste dela på och som i värsta fall inte är förnybar. Och att det ytterst handlar om att tillgång och efterfrågan måste regleras politiskt genom avtal.
– Inom EU finns en ganska märklig situation idag där man har en harmoniserad lagstiftning inom djurområdet där det finns bindande reglering av antibiotikaanvändning, medan det inom sjukvården saknas gemensamma regler. Men det finns såklart svårigheter, liksom med klimatavtalen, som har med ekonomiska intressen att göra, där vissa länder har starka intressen i en stor läkemedelsindustri och export av läkemedel. Av 30 läkemedelsbolag som idag har olika antibiotikapreparat på väg ut är det bara fyra som tagit bort försäljningsbonusar för sina säljare. Och de säger rakt ut att för att vi ska få den här nya antibiotikan på banan måste vi tjäna lika mycket pengar som för andra preparat. Det här är ett stort problem som måste få en lösning.
En annan dimension av problemet är att det bara är ett fåtal stora bolag kvar som tillverkar och distribuerar antibiotika. På grund av konkurrens och uppköp inom industrin är det sannolikt att vissa antibiotika idag bara tillverkas i en enda fabrik i Kina eller Indien, menar Otto Cars, vilket gör situationen väldigt bräcklig.
Så vad kan göras?
– Det finns flera saker som kan göras och man ska inte måla allting i svart, för de senaste åren har frågan kommit upp på högsta politiska dagordning och aktörer som WHO har långsamt kommit igång med arbetet mot en global handlingsplan.
– I rika länder handlar det till att börja med om ökad hygien på sjukhusen och om att använda de befintliga antibiotikum som finns på ett bättre och smartare sätt så att vi maximerar effekten medan vi väntar ut behandling med nya antibiotika. Man har också börjat titta på gamla koncept, exempelvis fagterapi, virus som angriper bakterier. Sedan behövs bättre diagnostik för att avgöra om sjukdomar är bakteriella eller virus.
– I de fattigare länderna behövs framför allt en massiv utbildningskampanj så att allmänheten blir upplyst om vad problemet består i och efterfrågan minskar och jobba mer med vatten och sanitet för att förhindra spridning av multiresistenta bakterier, liksom långsiktiga lösningar inom djurhållningen. Sedan måste man se det här som en global utvecklingsfråga och se till att nya preparat blir överkomliga och tillgängliga i den fattiga delen av världen och används på ett bra sätt där.
Bilderna i Fotografiskas utställning ”Hand to Hand” är tagna av de prisvinnande fotograferna Paul Hansen och Åsa Sjöström (som precis fick det hedrande Lars Tunbjörkpriset).
– Fotografierna är berättelser från hela världen, såväl Sverige som utvecklingsländer, där vi alla, i olika grad står inför samma utmaningar. Vare sig det handlar om att desinficera händerna på ett svenskt sjukhus eller se till att människor i utsatta delar av världen får tillgång till rent vatten, säger Paul Hansen.
Utställningen pågår till och med 25 november.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
