BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag måste vara stark och hålla samman familjen, förstår du, säger han och tittar på mig med klarblå ögon under det mörka ostyriga håret.

I lägenheten finns några sängar, en soffa, ett par madrasser, ett köksbord och sex stolar. Inga mattor, inga tavlor, inga leksaker eller prydnadssaker. Ingen dator eller tv. 

I halvdagern vid fönstret i det enda sovrummet ligger äldsta dottern Maria med det långa håret över kudden. Hon är 14 år, och föräldrarna har inte hört hennes röst eller mött hennes blick sedan hösten 2014 när hon föll in i uppgivenhetssyndrom. Intill väggen ligger Marias äldre syster Anisa i samma livlösa dvala. Hon insjuknade efter att det slutliga utvisningsbeskedet kom den 7 oktober i år.

– Anisa oroade sig mycket för Maria. Till tröst fick hon höra att Maria skulle bli frisk när de fick uppehållstillstånd. När hon förstod att det inte skulle bli så bröt hon samman, då fanns det inget hopp kvar, säger läkaren Elisabeth Hultcrantz. 

Hon undersöker flickorna, lyfter försiktigt på deras armar som lealöst faller tillbaka mot madrassen. Anisas ögon rullar bakåt när Elisabeth öppnar hennes ögonlock.

– Hon är inte lika djupt i dvala som systern. Lilla Anisa! Hon brukade vara min talesperson i kontakten med föräldrarna, säger Elisabeth.

Marias ögon visar ingen reaktion alls. De stirrar oseende när Elisabeth öppnar dem. 

Föräldrarna sondmatar flickorna, vänder och tvättar dem, byter blöjor och försöker hålla igång deras muskler med särskilda träningsprogram. 

Mamma Rija pratar inte svenska men gråter ljudlöst när vi tittar till flickorna. 

"En mardröm" i hemlandet

I det kala vardagsrummet sitter lillebror Sani. Han är 9 år, och borde vara i skolan.

– Han har huvudvärk och är mycket trött på dagarna, säger Rem.

Elisabeth mäter och väger Sani. Han har dålig aptit och är på gränsen till undernärd. Hans blick är slocknad, hållningen uppgiven med tunna armar som hänger rakt ner.

– Vi är oroliga att Sani ska bli sjuk som flickorna. Vi måste tvinga honom att äta, säger Rija.

– De första symptomen brukar vara att barnen visar tecken på depression och slutar äta, säger Elisabeth Hultcrantz.

Sani är född i Sverige 2007, kort efter att familjen sökte skydd här första gången.

Familjen är romer – och kommer från olika länder på Balkan. 

Efter att de gift sig år 2000 flyttade de till Rems hemland och bodde i storfamilj tillsammans med hans föräldrar och brödernas familjer.

Men situationen för romer på Balkan är svår. 

– Människor hatar oss. De säger att romer samarbetade med motståndarsidan under kriget, säger Rem.

Romernas svåra situation i Rems hemland har uppmärksammats av Amnesty och EU-kommissionen, som bekräftar att gruppen utsätts för svår diskriminering i landet. 

Familjen utsattes för dagliga trakasserier, och 2004 mördades Rems pappa i sin smedja på gården. Äldste sonen med familj flydde då till Sverige. Ett par år senare slängde grannarna i hemlandet in en bomb på gårdsplanen. Rija skadades i ansiktet. Gårdens kvinnor utsattes för sexuellt våld och människor kastade sten på barnen när de gick utanför gården.

– Att kunna gå ut utan att riskera att bli slagen eller dödad betyder allt för oss. Vi vill bara leva i frihet och trygghet, säger Rem.

2007 bestämde sig storfamiljen för att sälja gården och söka skydd i Sverige. Maria och Anisa började i skolan, de yngre sönerna i förskolan. Barnen lärde sig snabbt svenska. Men våren 2011 utvisades familjen, Rija och barnen, då 4, 7, 10 och 11 år, till hennes födelseort och Rem och farmor till sitt land.

– Vi respekterade Migrationsverkets beslut och återvände, men det blev en mardröm. Flickorna talar bara romani och svenska och blev slagna och trakasserade av lärarna och andra elever i skolan. Migrationsverket säger att kriget på Balkan är över, men det finns kvar i människors blod, det finns så mycket hat, säger Rem.

Mitt i samtalet ringer det på dörren. Det är en kvinna från Migrationsverket som ska besiktiga lägenheten. Hon tittar runt och berömmer städningen.

– Funkar brandlarmet? Det måste vi kolla, det är viktigt för säkerheten, säger hon strax innan det börjar tjuta ute i hallen.

Lades in på Falu lasarett

Trakasserierna fortsatte. Vid ett tillfälle försökte en äldre grannpojke strypa Sani, då 7 år.

– Sedan dess har han varit inåtvänd och drömmer mardrömmar, säger Rija. 

Efter den händelsen slutade Maria att äta, förlorade förmågan att gå och sjönk gradvis in i den dvala hon fortfarande inte vaknat upp ur.

– Vi har varit på alla sjukhus i våra länder, men det finns varken resurser eller vilja att hjälpa våra barn. De förstår inte diagnosen och ville lägga in henne på mentalsjukhus, säger Rem. 

På kort tid rasade Maria tio kilo i vikt. Familjen såg ingen annan utväg än att återvända till Sverige. Väl här lades Maria omedelbart in på Falu lasarett.

– Läkaren sa att hon skulle ha varit död om hon kommit in två veckor senare, säger Rem.

Ingen från Migrationsverket eller domstolen har träffat Maria eller Anisa, men enligt dem kan flickorna få den hjälp de behöver i i mammans hemland. Därför ska de utvisas. Rems bröder med familjer har, på olika grunder, fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Farmor ska utvisas, men lever gömd.

– Enligt Migrationsöverdomstolen kan familjen lika gärna bo i mammans hemland, men pappan som måste försörja familjen har varken uppehållstillstånd eller medborgarskap där. Barn ska inte behöva leva så här. I slutändan skickas de till döden, säger familjens advokat Nadja Hatem.

Hon har lämnat in en ansökan om verkställighetshinder för utvisningen. 

– Tidigare har vi ofta kunnat få igenom uppehållstillstånd efter vh-ansökan. Men enligt den nya lagstiftningen ska bara tillfälliga uppehållstillstånd beviljas. För att bryta apatin behövs ett permanent tillstånd, säger Nadja Hatem. 

Rija håller de knäppta händerna för munnen och blundar. 

– När jag tänker på att vi ska återvända... Det finns ingen trygghet eller bot för flickorna där. Då förlorar vi dem, säger Rija. 

Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen något annat. Sedan advokaten ansökt om verkställighetshinder har utvisningsbeslutet stoppats tillfälligt, i väntan på nytt beslut.