På Strandängsgårdens äldreboende i Fittja, i Botkyrka söder om Stockholm, bodde 72-årige Moses Ntanda. Liksom den 23 år äldre Bengt hade Moses demens, men inte lika långt gången. Han var i övrigt både stark och kry. Varje dag promenerade Moses minst en mil och åkte ensam fram och tillbaka till centrala Stockholm med tunnelbana och buss, och hjälpte gärna personalen med hushållssysslor, som att plocka ur diskmaskinen. Men i mitten av april testades han positivt för corona. Samma dag noterade hans läkare i hans journal: ”ordinerar läkemedel i injektionsform enligt palliativregistrets rekommendationer mot tänkbara besvär i livets slutskede.”

Bengt Larsson överlevde sin coronainfektion. Det gjorde inte Moses. Tre dagar efter att han fått sin diagnos avled han ensam inne på sitt rum på boendet.

Varken Bengt eller Moses blev någon gång under sina sjukdomsförlopp undersökta av en läkare. Och varken Bengt eller Moses anhöriga blev kontaktade av vården och informerade om att deras anhöriga inte skulle få komma till sjukhus om symptomen förvärrades utan att palliativ vård i livets slutskede då väntade dem.

De sköraste vårdas på plats

När Amanda Larsson kontaktade Bengts läkare, som arbetar för företaget Familjeläkarna i Saltsjöbaden, om sin oro för att Bengt inte skulle få sjukhusvård om hans tillstånd försämrades fick hon veta att ”i princip ja, vi har sådana riktlinjer att inte skicka in” patienter till sjukhus, enligt ett inspelat telefonsamtal som Dagens ETC tagit del av.

Rekommendationerna om att i möjligaste mån vårda demenssjuka i sina hem bygger på vetskapen om att demenssjuka ofta mår dåligt av att förflyttas till sjukhus, en plats som de inte känner igen och där de inte känner personalen. Ibland kan demenssjuka till och med bli fysiskt sämre av förflyttningen.

– Det är jobbigt att köras in på sjukhus, men det är också jobbigt att dö, invänder Amanda Larsson, när hon tänker på att hennes morfar aldrig var aktuell för vård på en högre sjukvårdsinstans.

Först efter att ett långt samtal med Bengts läkare gick läkaren med på att skriva i Bengts journal att han skulle skickas till en geriatrisk klinik för att få syrgas om han skulle få andningssvårigheter.

Vård på lika villkor

Nästan hälften, 44 procent, av alla som hittills dött i covid-19 i Region Stockholm bodde på ett särskilt boende för äldre, enligt regionens senaste lägesrapport från den 8 maj. Det är också på dessa boenden som personalen ”i möjligaste mån” ska ”ska ta hand om medicinska komplikationer och medicinska försämringstillstånd på plats med stöd av ordinarie medicinsk kompetens”, enligt regionens riktlinjer.

Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att hela befolkningen har rätt till ”en vård på lika villkor” och att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

Så uppfattar inte Julia, undersköterska på en på ett äldreboende i Botkyrka kommun, att det går till.

– Har äldre inte rätt att få samma behandling som alla andra? Ska vi vårdpersonal bara se på när våra brukare lämnas att dö ensamma utan värdighet?, säger hon till Dagens ETC.

Hon är upprörd. På demensavdelningen där hon arbetar har hälften av de boende gått bort i konstaterad covid-19 inom loppet av några veckor.

– Hälsotillståndet är olika på de äldre som bor här, men ändå får alla samma behandling: morfin. Dropp och antibiotika sätts sällan in och aldrig syrgas, berättar hon.

Julia berättar om bristen på skyddsutrustning som rådde i början, om hur personalen fortfarande inte får använda skyddskläder i korridorerna där de coronasjuka dementa patienterna går runt, hur avdelningen hela tiden varit underbemannad, hur inga av de döende, som annars är rutin, fått ha någon på vak hos sig när de gått bort. Men hon berättar också hur personalen inte sett till läkaren på flera veckor. Av alla de som bekräftats coronasjuka på avdelningen har ingen, inte heller de som slutligen avlidit i sjukdomen, någon gång under sjukdomsförloppet undersökts av en läkare.

– Inga läkare är på plats för att göra en bedömning av de äldres tillstånd. All kommunikation sker via telefon från sjuksköterska till läkare, säger Julia.

Och i princip, berättar hon, skickas heller inga av patienterna till sjukhus. Hon har heller inte sett till teamet för Avancerad sjukvård i hemmet, ASIH, som under coronapandemin ska ersätta högre vårdinstans på boendena. Och i de få fall man har skickat efter en ambulans har det varit ett resultat av hårda påtryckningar från anhöriga.

Familjeläkarna ansvariga

Dagens ETC har genom vårdpersonal samlat in liknande berättelser på flera äldreboenden i Stockholmsregionen, inklusive i Botkyrka. På flera av avdelningarna har det funnits en hög andel coronasmittade brukare, varav flera slutligen gått bort, som aldrig blivit undersökta för sjukdomen av en läkare. I samtliga dessa fall har läkaransvaret legat hos Familjeläkarna i Saltsjöbaden AB, som sammanlagt ansvarar för ungefär 7 000 patienter på ett 70-tal äldreboenden i Stockholmsregionen.

Socialstyrelsen rekommenderar också i sina riktlinjer att besök av läkare ska undvikas på särskilda boenden för äldre ”som skulle kunna hanteras på distans” för att begränsa smittspridningen av covid-19. Och kliniska bedömningar ”behöver inte alltid göras fysiskt” utan ”kan göras utifrån personlig kännedom, i samråd med MAS eller ansvarig sjuksköterska” och i kombination med bland annat distansmonitorering av vitalparametrar genom exempelvis videobesök. Allt enligt dokumentet ”Arbetssätt i kommunal hälso- och sjukvård vid covid-19”.

”Låter inte rimligt”

Frida Nobel, medicinskt sakkunnig i geriatrik på Socialstyrelsen understryker att läkaren i varje fall måste göra en individuell bedömning om det är möjligt att undvika ett läkarbesök eller ej. Men, säger hon:

– Det är absolut inte så att man ska ta det här som underlag för att säga ”då ska vi till varje pris undvika besök och ingen får göra det”.

Om hälften av de som bor på en demensavdelning dör i covid-19, är det rimligt att tänka sig att alla medicinska kontroller gjorts på bästa sätt utan något fysiskt läkarbesök?

– Spontant låter det inte rimligt när det handlar om så många, för det borde ju behövas göra en läkarundersökning åtminstone i några av fallen. Det här handlar om varje läkares bedömning, men det verkar inte rimligt att så många personer inte alls har fått ett besök, säger Frida Nobel till Dagens ETC.

Inga läkarundersökningar

I praktiken har läkarundersökningar av patienter totalt försvunnit på många boendens avdelningar. Det visar en rundringning som Dagens ETC gjort till många kommunalt drivna äldreboenden i Stockholmsregionen. I Huddinge kommun har man på sex av kommunens tio äldreboenden och korttidsboenden, och fem av sju boenden där det bor demenssjuka, bara haft telefonronder under de senaste veckorna. Även där har Familje­läkarna läkaransvaret.

Men även hos företaget Capio Legevisitten, det andra företaget som regionen upphandlat läkarkontakter på äldreboenden med, arbetar läkarna bara på distans på vissa boenden. Ett av dem är Kista vård- och omsorgsboende, som haft konstaterad covid-19-smitta. Där berättar enhetschefen Eva Ingstrand för Dagens ETC att alla läkarbedömningar under de senaste veckorna gjorts på telefon.

– I vanliga fall kommer läkaren en gång i veckan. Jag trodde i min enfald att när morfar blev sjuk i covid-19 så skulle han få tätare läkarkontroller. Men det var tvärtom. Personalen på boendet sa att läkarna bara jobbar på distans. I stället hade de lagt över undersökningarna på vårdare och sjuksköterskor, säger Amanda Larsson.

Det har också bekräftats av Bengts ansvariga läkare i ett telefonsamtal med Amanda Larsson, som Dagens ETC tagit del av.

Fallet Moses

Moses Ntandas läkare, som aldrig själv undersökte honom sedan han insjuknat i corona, medger till Dagens ETC att han inte personligen undersökt patienter på äldreboenden som han är ansvarig för, och som har gått bort i covid-19.

– Jag håller med. Patienter dog i covid-19 som jag inte undersökt.

Varför valde du att inte undersöka dem?

– Ingen kommentar.

Hur kan du vara helt säker på att de inte behövde andra typer av vård än den de fick?

– Ingen kommentar.

Läkaren, som uppmanat Moses anhöriga att göra en anmälan till Inspektionen för vård- och omsorg, säger till Dagens ETC att han inte förväntade sig att Moses skulle gå bort, trots att han så snart han fått och noterat coronatestets resultat i Moses journal ordinerade palliativa mediciner för vård i livets slutskede. Han förklarar det så här:

– De medicinerna använder man också till corona. Det är exakt samma läkemedel. Jag har använt exakt samma för de patienter som överlevt corona, säger han.

Moses Ntandas syster Florence Ssempala säger till Dagens ETC att hon inte litar på att Moses fick den läkarvård han hade rätt till.

– Min bror kom hit från Uganda 1977, han har kämpat, betalat skatt, arbetat hela livet. Men i slutet fick han inte hjälp. Jag är förkrossad. Man kan inte bara utgå från folks ålder och att man har demens när man bestämmer vilken läkarvård någon kan tänkas klara av, säger hon till Dagens ETC.

Dagens ETC har sökt kontakt med Bengts läkare genom Familjeläkarna på Saltsjöbaden, men inte fått något svar.

Fotnot: Julia heter egentligen något annat.

När Moses Ntanda blev sjuk i covid-19 hade han hög feber, mellan 38,7 och 39,5 grader, i flera dagar. Det framgår av de journalanteckningar som sjuksköterskorna på boendet gjort, och som Dagens ETC har fått tillstånd av anhöriga att läsa.

I det efterlevandesamtal som Moses anhöriga hade med hans läkare – och som Dagens ETC har lyssnat på en inspelning av – säger läkaren att Moses inte haft hög feber.

”Han har inte ens haft feber. Han var lite hostig, han var lite trött ... man utvecklade inte den här höga febern som vi har sett”, säger han.

”Hög feber, vad innebär det?”, frågar då Moses syster, Florence Ssempala.

”38 eller mer.”

”Men jag ringde flera gånger och de sa till mig att han hade 39,2.”

”Det har man inte sagt till mig”, svarar läkaren.

Läkaren säger till Dagens ETC att han inte har tillgång till sjuksköterskornas journal­anteckningar.