– Man kan fråga sig varför vi har byggt ut en större förbrukningskapacitet än vi har inhemsk tillgång till. Men vi ser det här som ett bra sätt att ta hand om en resurs som ingen annan vill ha, säger Björn Persson, regionchef för Eon Sverige.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I andra länder är det fortfarande tillåtet att deponera avfall. Medan vi i Sverige bara deponerar 0,7 procent är motsvarande siffra för Europa 30-35 procent, eller 140 miljoner ton årligen.
– När vi ser hur mycket som läggs på deponi i dagsläget så tycker vi att vi har en del av lösningen på problemet, säger Jonas Lind, produktionschef för Eon Värme i Händelö, som i dag producerar den mängd el och fjärrvärme som Norrköpingsborna förbrukar.
– Genom att vi även använder restvärmen sedan vi producerat elen får vi en verkningsgrad upp mot 90 procent, jämfört med anläggningar i Europa där man kyler bort restvärmen och bara får en verkningsgrad på 30 procent, säger han.
Transporterna av avfallet har en viss miljöpåverkan och det sker också en ökning av mängden växthusgaser lokalt – men den måste vägas mot den påverkan som metangasen som läcker ut från deponierna har.
400 000 ton avfall per år
Till Händelöverket importerar man ungefär hälften av det avfall man förbränner.
– Behovet är ungefär 400 000 ton avfall per år, säger Jonas Lind.
Cirka 100 000 ton kommer från bland annat Storbritannien och Irland via båt till Pampushamnen strax intill.
Men att använda avfall som energiråvara är inte okomplicerat. Det är svårt att veta exakt vad avfallet innehåller och det är inte säkert att ens leverantören känner till det. Dessutom är det ett problem för branschen att det finns många oseriösa aktörer.
Huvudansvaret för kontrollen av vad som eldas ligger på anläggningen själv.
– Vi är framför allt väldigt noggranna när vi väljer leverantörer. Vi besöker dem på plats, ser hur de processar avfallet och vi använder inga mellanhänder, säger Jonas Lind.
Vid anläggningen gör man cirka 1 000 stickprovskontroller per år av det avfall som ska eldas.
– Vi ser att ungefär tio procent av det importerade avfallet har någon form av avvikelser. Vi dokumenterar och återkopplar och har också möjlighet att stänga av en aktör om problemen upprepas, säger han.
Utamningar och infektionsrisker
På andra anläggningar har det, trots stickprovskontroller förekommit att personal blivit sjuk på grund av att avfallet innehållit något otillåtet.
– Avfall i sig innebär ju vissa utmaningar. Det innebär infektionsrisker och vi försöker jobba förebyggande genom att bland annat ha speciella hygienregler och vaccinera vår personal, säger Jonas Lind.
Den aktör som vill exportera avfall till Sverige måste ansöka om tillstånd hos Naturvårdsverket.
– Jag tror inte vi har nekat någon tillstånd för brännbart avfall. Om det aktuella värmeverket har tillstånd för att elda det avfall som beskrivs i ansökan, så blir den godkänd, säger Helge Ziolkowski, handläggare för gränsöverskridande avfallstransporter.
Det är många olika aktörer som är inblandade i tillsynen av hur det importerade avfallet hanteras. I exemplet Norrköping ligger hamntillsynen hos kommunen, anläggningstillsynen hos länsstyrelsen och tillsynen över de gränsöverskridande transporterna hos länsstyrelsen i Stockholm. Dessutom händer det att polisen, tullen och kustbevakningen blir inblandade.
När riksrevisionsverket i maj förra året granskade de gränsöverskridande avfallstransporterna kom man fram till att det fanns brister i tillsynen.
Sedan dess har det gjorts en rad mindre förändringar av lagar och ansvarsfördelning.
Det importerade avfallet är inte bara en komplex fråga när det gäller tillsyn. Det är också en komplex fråga ur miljöhänseende.
– Om alternativet är att avfallet annars skulle hamna på en soptipp någonstans, då är det här en miljö- och klimatvinst. Men man måste också ställa sig frågan hur avfallsförbränningen påverkar ambitionerna och förutsättningarna för att återvinna, menar Stefan Anderberg, professor i industriell ekologi vid Linköpings universitet.
”Fel väg att gå”
Torleif Bramryd, professor i miljöstrategi vid Lunds universitet, Campus Helsingborg är inne på samma linje. Länder som till exempel Storbritannien satsar inte på förbättrad återvinning så länge de kan skicka sitt avfall till Sverige.
– De har press på sig från EU att minska avfallsmängderna till deponier. Men det här är fel väg att gå, menar han.
Torleif Bramryd tycker att import av avfall för förbränning är en dålig idé av flera skäl.
Han hävdar att 30 procent av avfallet som förbränns i de svenska anläggningarna kommer från fossilt bränsle.
– I de importerade soporna har man plockat bort det tunga avfallet, som grus, sten och blött matavfall. Det gör att andelen plast blir större, menar han.
Cecilia Ambjörn, vice ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrköping är kritisk till att man överhuvudtaget eldar plast i förbränningsanläggningarna.
– Det är väldigt onödigt. Man borde inte elda fossila produkter alls. Självklart skulle man återvinna plasten i stället, säger hon.
Torleif Bramryd ser den här hanteringen som problematisk för hela regionen.
– Östergötland vill som många andra bli fossilfritt före 2020. Men strängt taget kan man inte kalla sig fossilfri när så stor del av de här rökgaserna inte är fossilfria, säger han.
