NPF-förbundet om massmordet: Vi behöver prata om det sociala

Rickard Andersson, 35, mannen som åklagare nu bekräftat ligger bakom förra veckans massmord på Risbergska skolan i Örebro, hade enligt utdrag från Skatteverket inte haft någon inkomst från arbete på tio år. Från och med vårterminen i årskurs åtta fick han underkänt i samtliga skolämnen, varför han inte var behörig till gymnasiet och fick läsa individuellt program.

Efter det har Rickard Andersson läst på Wadköping utbildningscenter i Örebro där han gick i en specialklass för personer med högfungerande autism. Resultaten därifrån varierade – han fick väl godkänt i estetisk verksamhet och historia, men underkänt i många andra ämnen. Tiden före massakern bodde han ensam och var socialt isolerad utan några vänner.

Allt detta sammantaget betyder en sak, att han passar in i den välbekanta mallen för hur isolerade, unga män, vars enda kontakt med omvärlden är onlineforum, kan radikaliseras till att begå dåd som det inträffade.

Hjälpen kommer för sent

Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention, konstaterar att många barn med autism får hjälp allt för sent och därför hamnar utanför gemenskapen och isolerar sig i sin ensamhet.

– Många får hjälp för sent, först mot de sista åren av grundskolan, och avståndet till andra växer för varje år som går, säger hon.

Har man sedan inte gått ut skolan med godkända betyg får man inget jobb och så spinner den nedåtgående spiralen vidare.

– Det finns mycket forskning som tyder på att personerna bakom sådana här vansinnesdåd ofta är socialt isolerade unga män som inte träffar andra människor, och på så vis blir offer för ensidiga, negativa föreställningar om andra genom innehållet i sociala medier, säger Anki Sandberg.

Inga belägg för våld

Med det sagt saknas det belägg för att personer med autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser generellt skulle ha någon förhöjd risk för att ta till våld.

– Autism är ganska vanligt idag. 4–5 procent i skolsystemet har diagnosen enligt Socialstyrelsen, så vi ska inte dra några förhastade slutsatser på basis av ett enstaka exempel. Det vi behöver göra är att stödja och hjälpa, för många mår dåligt i sin sociala isolering. 

Ofta tycker man det sociala samspelet är svårt för att man inte kommunicerar och uppfattar världen som andra, menar Anki Sandberg.

– Vi behöver prata mer om det och hur vi fungerar tillsammans.

Men det finns fler grupper som samhället måste försöka nå, inte bara barn och unga som saknar sysselsättning, som fokus ligger på idag. 

– Vi ser en växande grupp vuxna individer som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden och ofta bor kvar hemma. Det blir en oerhört sorglig tillvaro helt ensam, där de enda kontakterna man har är med andra på nätet. Det är den isoleringen som är farlig och som vi behöver bryta. Men vi kan behöva skapa nya metoder för det för alla insatser bygger ju på frivillighet såklart.