BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men de lever sina liv i ovisshet och kan när som helst skickas ut ur landet. 

Zahra Yasdani, Mansor Nasiri, Kanishka Rahmati och Reza Javady kommer alla från Afghanistan och berättade om livet i Sundsvall på Unga magasinet nyligen.

– Att lämna sitt land är det sista man vill göra. Att lämna familj och vänner och sin kultur för en osäker tillvaro i ett annat land, ett land som inte vet om man ens kommer fram till. Jag hade själv inget hopp om att överleva flykten. Det är inget som jag önskar någon, säger Mansor Nasiri, som har kommit ensam till Sverige.

Samtidigt har han svårt att se någon framtid i hemlandet.

– Afghanistan är ett land som inte tar tillvara sina talanger. Det finns inget utrymme för den som vill något med sitt liv, utbilda sig, göra framsteg och utvecklas.

Reza Javady är född i Afghanistan men uppväxt i Iran. Han berättar om diskriminering och ett hårt liv.

– När jag började min flykt från Iran till Sverige visste jag inte om jag skulle överleva resan. Men jag hade inget alternativ. Det var på liv och död. Och jag har sett många som dog under flykten och jag hade själv många tankar om jag skulle överleva eller dö.

Även Mansor Nasiri har kommit ensam till Sverige. Han vittnar om nästan omänskliga strapatser under flykten.

– Resan var jättejobbig. Jag har sett saker som jag inte ens vill tänka på. Jag kunde inte ens föreställa mig att jag skulle komma levande fram.

Fri som kvinna

Zahra Yasdani har till skillnad från de övriga sin familj med sig till Sverige.

– Jag är glad att jag har hamnat i Sverige. Här kan jag vara fri. Det är ingen som bestämmer vem jag ska gifta mig med. Att vara kvinna innebär att någon annan bestämmer över dig varje dag och natt. Kvinnor behandlas inte som människor, säger hon.

De har alla bott i Sundsvall i 1,5–2 år men ingen av dem har fått uppehållstillstånd ännu. De berättar om asylsamtal hos Migrationsverket, om den långa väntan och hur det är att leva i ovisshet, samtidigt som man ska försöka gå i skolan och leva som vanligt.

– Vi är 29 stycken i min klass och varje dag är det ett tiotal som inte kommer till skolan. De orkar inte, mår dåligt, är stressade, har ångest och har svårt att fokusera på skolan, säger Zahra Yasdani.

Hon tycker mest synd om killarna. 

– De har svårare än vi tjejer att gråta och visa sina känslor, det är också killarna som har störst frånvaro och som har svårast att koncentrera sig på skolan, menar hon.

Mansor Nasiri håller med om att ovissheten är tärande.

– Varför ska vi anstränga oss i skolan? Sveriges regering kan kasta ut oss när som helst, säger han.

Den bästa motivationen är ett uppehållstillstånd, menar Kanishka Rahmati. 

– Jag har sett flera exempel bland kompisar i skolan på detta bara under de senaste månaderna. När de får uppehållstillstånd blir de motiverade och lever upp både i skolan och på fritiden, säger han.

Zahra Yasdani har svårt att förstå hur samhället kan låta unga människor leva i ovisshet.

– När vi började i skolan sade rektorn att om vi bara ansträngde oss och skötte skolan så skulle vi få stanna. Men det var lögn. Nu ser vi att våra landsmän som har varit här i flera år och jobbat hårt i skolan och lyckats bra ändå inte får stanna, säger hon och tycker också att afghanska ungdomar får vänta längre på att Migrationsverket ska behandla deras ärenden.

Drömmar och fördomar

Ungdomarna berättar om sina drömmar, om att kunna öppna ett bankkonto, att tjäna egna pengar, att plugga till läkare och ingenjör. Samtidigt berättar de om svårigheter att komma in i det svenska samhället.

– Alla behöver vi vänner. Vissa svenskar har fördomar om oss och det kan vara svårt att få kontakt, säger Mansor Nasiri.

– Jag är van vid fördomar då jag är uppväxt i Iran. Där är rasismen mycket värre än här.  Jag har inga svenska vänner, men det vill jag gärna ha. Men jag är inte så bra på svenska så det är svårt att få kontakt, tycker Zahra Yasdani.

Mansor Nasiri har lärt känna några Sundsvallsbor genom innebandyn.

– Jag har en svensk kompis i laget som jag brukar träffa och prata med för att förbättra min svenska, säger han.

Oron finns hela tiden att de inte ska få stanna. De känner också till flera unga afghaner som har tagit sitt liv.

– Jag vill inte klaga på svenskarna. Vi har fått ett jättebra bemötande här i Sverige. Jag har en fantastisk lärare och alla är snälla. Det är Migrationsverket och deras regler som är hopplösa, säger Reza Javady.

Vad gör ni om ni får avslag på er asylansökan?

– Jag kan inte åka till Afghanistan. Jag har aldrig varit där och har ingen familj eller plats där, säger Zahra Yasdani.

– Jag är orolig och ser bara två alternativ. Endera skickas jag tillbaka och eller så tar jag självmord. Jag dör i vilket fall. Men jag hoppas att jag först kan överklaga beslutet, säger Mansor Nasiri.

Ingen av ungdomarna har fått någon hjälp eller säger sig ha någon som de kan vända sig till om de behöver prata eller få känslomässigt stöd.

– I dagsläget känner jag mig trygg, men jag vet inte vem jag skulle kunna prata med om jag skulle vilja vända mig till någon vuxen, säger Kanishka Rahmati.