BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är ett och ett halvt år sedan Gabriel Welin förstod att han var transsexuell. Känslan av att någonting skavde hade funnits där länge, men det var först när han hitta en sida på nätet som beskrev fenomenet genderfluid, att ha en flytande könsidentitet, som han i samtal med sin flickvän kunde börja sätta ord på vad han var.
– Jag förklarade för min flickvän hur det kändes. Att jag inte kunde se mig i spegeln vissa dagar och så där. Då sa hon, ”Jaha, så min flickvän är trans”, och då bara klickade det till för mig. Jag hade hört ordet transsexuell någon gång men det var inte förrän hon sa det som jag förstod att det var det jag var.
Han började kolla upp fakta kring begreppen på internet och funderade en hel del. Efter en vecka berättade han för flickvännen att han kommit fram till att han inte var genderfluid, utan helst skulle vilja vara kille hela tiden.
– Hon frågade vilket pronomen jag ville ha. Han, svarade jag. Sedan spenderade vi massa tid på olika bäbisnamnsidor för att hitta ett nytt namn till mig. Efter det började jag leva ut min könsidentitet bara med henne i några månader innan det blev tal om att komma ut, säger han.
Berättade för familjen sist
Sedan följde en process där Gabriel kom ut i för sin teatergrupp, för kompisarna, i skolan och för sin mamma. Den som det tog längst tid att berätta för var hans 14-åriga lillasyster.
– Hon var nog den som tog det lugnast av alla. Men det var jobbigast att säga det till henne för vi har varit så himla nära under vår uppväxt och alla hade alltid kallat oss för de sötaste systrarna typ. Jag var rädd för att någonting skulle brytas när jag berättade, säger han.
Gabriel har nu påbörjat behandlingen som ska leda fram till hans könskorrigering. Den första delen är ett års psykologisk utredning där diagnosen transsexuell fastställs. Nästa steg är det fysiska. För personer som korrigerar sig från biologiska kvinnor till män innebär det att man får ett tillskott av testosteron som gör rösten mörkare, sätter igång skäggväxten, ger ökad kroppsbehåring och ”manligare” drag.
– Jag längtar tills rösten blir mörkare. Som tur är ändras den ganska fort när man börjar med hormonerna, säger han.
Senare i processen kan man operera bort brösten och att ”bygga” en penis. Men när det gäller det sistnämnda har Gabriel bestämt sig för att låta bli. Läkarvetenskapen har inte kommit så långt att han skulle känna sig trygg med att en sådan operation blev bra.
– Det är många läkare som råder oss som korrigerar oss till män att inte operera könsorganet, eftersom det inte blir bra. Det är en massa saker som inte har utvecklats tillräckligt. Det känns som att det beror på att de inte bryr sig tillräckligt. Det är lättare att säga att vi ska låta bli, än att utveckla metoderna, säger han.
Även om komma ut-processen har gått bra och Gabriel har blivit accepterad av alla som han berättat för så är det fortfarande mycket i samhället som gör det svårt att vara transsexuell, särskilt i den fasen han befinner sig nu. Detaljer som krånglar till vardagen. Som att han inte tillåts heta Gabriel på klasslistan innan han är juridiskt sett är man, vilket gör att varje ny termin med nya lärare blir en kavalkad av felsägningar och missförstånd. Eller det där med att tvingas ta ställning till om han ska gå på tjejtoan eller killtoan.
– Jag använder inte offentliga toaletter om de är könade längre. Det blir för jobbigt. Visst, om man är biologisk tjej så kan man gå in på killarnas utan att det är en stor grej, men om man är transsexuell så är det en stor grej eftersom man bevisar någonting för både sig själv och omvärlden genom att göra det. Det blir ett statement, att man hör hemma någonstans där folk inte tycker att man hör hemma. Ibland orkar man inte det, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Transmän osynliga i media
Han är också frustrerad över hur osynliga transmän är i medierna och i samhällsdebatten. Som transkvinna finns det en rad offentliga kvinnor att identifiera sig med, men som transman är det fortfarande väldigt ensamt. Och det är inte en självklarhet att transmän inkluderas i den feministiska kampen.
– Sådana som jag som i samhällets ögon fortfarande ser feminina ut blir fortfarande sexuellt antastade och har samma förtryck som alla biologiska kvinnor har. Men ingen tar upp det eftersom de inte vet vad de ska göra med oss. Det blir som att hela vår grupp blir ett stort hål som inte finns, säger han.
Om man jämför med den feministiska rörelsen och kampen för homo- och bipersoners rättigheter har transkampen hittills engagerat betydligt färre och fått mindre genomslag. Det är exempelvis bara tre år sedan bestämmelsen om tvångssterilisering vid könskorrigeringar försvann.
Gabriel önskar att utvecklingen gick fortare. När det gäller både att accepteras som trans, men också rent medicinskt.
– Om tio år vill jag att vi ska vara synliga, att transmän ska synas i medier. Och att jag ska kunna lita på läkemedel och läkare när jag i princip lägger min kropp i deras händer. Då vill jag kunna lita på att de vet vad de håller på med. Jag vill att de som är i min ålder om tio år ska kunna känna den tryggheten som jag inte känner idag, säger han.
