”Att Clara dog kommer jag aldrig att komma över”

Allt blir svart

En sen lördagskväll tre dagar senare går Nathalie på toaletten och upptäcker att det kommer fostervatten med lite blod i. Hon ringer till förlossningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, men får rådet att gå och lägga sig. Det dröjer inte länge innan hon överrumplas av en väldig smärta.

– Det går från noll till hundra. Det gör så fruktansvärt ont, men samtidigt blir jag lite glad, för jag tänker att nu händer det. Så jag ropar på min man att ”jag tror det är dags nu”.

Efter det är allt svart. Som en lucka i tiden, där allt händer men utan att Nathalie är medveten om det. Trots att hon är där, trots att hon när ambulanspersonalen kommer kan svara på frågor, så minns hon ingenting. Så småningom försvinner hon helt. När Nathalie vaknar upp efter ett och ett halv dygn i respirator på intensivvårdsavdelningen vet hon inte att hon har varit nära att dö, och hon vet inte att hennes Clara förflyttats till neonatalavdelningen på universitetssjukhuset i Linköping, för att även hon är nära att dö.  

– Jag vaknar upp och en läkare pratar med mig. Jag förstår att jag är på sjukhus. Min man är också där. De berättar lite i taget för mig om vad som har hänt. Men jag är fortfarande ganska borta och har svårt att ta in, även om jag någonstans förstår.  

Spår efter Clara

Fyra år har gått. Hemma i villan i Norrköping finns Clara med lite överallt. I hallen hänger en tavla med hennes siluett bredvid en likadan på storasyster Maja. I sovrummet är hennes hand- och fotavtryck gjutna i gips. I bokhyllan i vardagsrummet finns ett album med bilder från de där dagarna, då hon först nästan fick leva och sedan inte fick det längre. De tittar i det ofta. På bilderna med Clara och alla slangar, med pappa som håller hennes lilla hand i sin. Här finns Nathalies första möte med henne. Och storasyster Majas.  

– Hon var ju inte ens två år då, så hon minns inte särskilt mycket. Men hon pratar jättemycket om Clara, det här albumet hjälper oss att minnas henne.

Bilderna har också blivit ett sätt för Nathalie själv att se hur det var när hon inte var med. Nathalie var nedsövd i över ett dygn. När ambulansen hade hämtat henne den där kvällen i februari och kört henne till sjukhuset på förlossningen på Vrinnevisjukhuset gick allt snabbt. Nathalie hade kraftiga smärtor och hennes mage var blå och stenhård. Det konstateras att bebisens hjärta inte slår. Samtidigt bedöms Nathalies tillstånd vara kritiskt. Clara måste ut. Ett akut kejsarsnitt görs, och trots att Claras hjärta inte slår får en läkare igång det efter 15 minuter. Samtidigt opereras Nathalie. Magen sys ihop, men hon slutar inte blöda.  

– Det blöder kopiöst, ur alla hål i princip. Jag har fått berättat för mig att de sprang med blodpåsar i korridorerna. De tömde blodbanken den dagen. Totalt förlorade jag tio liter blod. Det är hela min blodmängd två gånger om. Sjukhuset ringer min man som har åkt till Linköping med Clara och säger att han måste komma tillbaka, för det är inte säkert att jag överlever.  

Medan farmor kallas in för att hålla Clara sällskap tas beslutet att livmodern måste bort, annars riskerar Nathalie att dö. Hon opereras i sju timmar. Under den tiden håller organ efter organ på att ge upp. Ena lungan är fylld med två liter fostervatten, njurarna är utslagna. Nathalie har drabbats av multipel organsvikt, som det heter på läkarspråk.  

Fick aldrig uppleva henne

När livmodern är borttagen upphör blödningarna. Nathalies tillstånd stabiliseras så pass mycket att de tillfälligt kan förflytta henne till Linköping, för att hon ska få träffa Clara medan hennes hjärta ännu slår. Men Nathalie är omtöcknad av mediciner och smärta. Det är en av alla de saker hon sörjer, att hon inte kan vara riktigt närvarande. Att hon inte kan ta in Clara.

– Jag var med henne men jag fick aldrig riktigt uppleva henne. Jag hallucinerade jättemycket, och fick smärtattacker. Och även om jag tittade på henne och klappade henne så kunde jag inte vara helt där.

Clara låg då i respirator. Först när beslutet togs att den skulle kopplas bort fick Nathalie och hennes man ha Clara i sin famn för första och sista gången. Men det finns inget riktigt minne att plocka fram av känslan av den lilla bebiskroppens tyngd, av hennes värme och de små andetagen.  

– Jag har funderat så mycket på det där, att det på sätt och vis kanske var bra att jag var så avtrubbad. Samtidigt sörjer jag det jättemycket. Jag hade velat känna hennes värme på riktigt, kunnat ta in lukten av henne. Bara kunnat studera hennes ansikte och kropp.

Hade kunnat leva

Fyra år har gått, och Nathalie har tänkt alla tankar tusentals gånger. Hon har pratat, bearbetat och sörjt. Och även om den akuta sorgen har gått över och blivit till något annat, liksom mjukats upp, kommer hon alltid att sörja. För Clara hade ju kunnat få leva. Nathalie är övertygad om det. Om hon blivit lyssnad på från första början, om hon blivit igångsatt när hon bad om det. När Clara skulle födas, vintern 2021, hade det just införts nya nationella riktlinjer som sa att alla gravida ska sättas igång efter 41 veckor istället för efter 42. Rekommendationerna sa att man skulle erbjudas igångsättning i början av den veckan, eller en tid för bedömning. Nathalie fick tid för igångsättning efter 41 fullgångna veckor och sex dagar.

– Det hade ju räckt om jag fått tid en till två dagar efter att jag var på förlossningen på Vrinnevisjukhuset och bröt ihop. Då hade Clara levt, säger hon.

Eller om de hade sagt åt henne att åka in när hon ringde den där kvällen och sa att det kommit fostervatten med blod i. En bedömning som även regionens försäkringsbolag har gjort. De skriver att ”om ett kejsarsnitt hade utfärdats tidigare så hade dödsfallet kunnat undvikas”.  

Kanske hade allt kunnat gå annorlunda om det också gått snabbare när Nathalie kom in till sjukhuset.  

– Ett urakut snitt ska man kunna göra på 15 minuter. I mitt fall tog det 33 minuter. Läkarna menar att de var fokuserade på att rädda mig eftersom Claras hjärta inte slog. Men i det läget var det inte livshotande för mig. Och sedan fick de ju ändå igång hennes hjärta. Kanske hade hennes hjärna inte påverkats så om de gjort snittet med en gång.

En månad på sjukhus

Många saker kommer Nathalie aldrig att få svar på. Men att Clara levt om hon fått födas innan den där lördagskvällen, det är hon övertygad om. När Nathalies livmoder väl plockats ut konstaterades att det fanns en fem centimeter stor rispa på den. Att livmodern spruckit gjorde att fostervatten rann ut i Nathalies blod, och hon drabbades av en förlossningskomplikation som heter fostervattenemboli. Ett tillstånd med 80 procents dödlighet. Nathalie tror att livmodern sprack efter den första starka värken, när hon krampade hemma i huset och allt blev svart. Bara 21 månader tidigare hade storasyster Maja fötts genom ett kejsarsnitt. Det ökar risken för livmoderruptur.  

– Jag är säker på att det var då det hände. Mitt fostervatten kom ut i mitt blodomlopp som gjorde att kroppen fick en chockreaktion som resulterade i att jag började krampa, och jag fick en inre blödning som gjorde min mage blå och stenhård. Men hur länge Clara levde efter det vet jag inte.

Nathalie behövde vara kvar på sjukhuset i en månad. Samtidigt som sorgen var överväldigande kände hon redan då att de skulle ha ett till barn. Nu ligger han i Nathalies famn. En två månader gammal liten Lowe, med tunna armar och mörka fjun i nacken. En levande och varm liten bebiskropp som med sin tyngd skrynklar Nathalies vita skjorta. Den 21 februari, exakt fyra år efter att Clara föddes, kom Nathalie och hennes man hem med honom från Colombia där han föddes av en surrogatmamma. Att de skulle gå den vägen var ett beslut som var både svårt och lätt att ta.  

– Jag har ingen livmoder längre. Men vi kände så starkt att vi ville ha fler barn. Vi kom i kontakt med en svensk agentur och efter det bestämde vi oss.

Lowe tar inte bort sorgen efter Clara, men med honom känner Nathalie ändå att de har kunnat landa. De behöver inte sträva efter något mer längre. De är en familj, även om ett av barnen alltid kommer att vara saknad.

– Att Clara dog kommer jag aldrig komma över. Hon var ett fullt friskt barn som var redo att komma ut till sin familj som älskade henne gränslöst. Men hon fick inte den möjligheten, och vi fick inte möjligheten att leva våra liv med henne. Jag har nu två barn att leva med men tre barn att leva för.