Nathalie Molander gick över tiden när hon var gravid. Hon bad om att få bli igångsatt, men fick inte det. Tre dygn senare sprack hennes livmoder. Sedan dog hennes dotter.
Bild: Felicia Nilsson
Dagens ETC
När Nathalie Molander har gått åtta dagar över tiden bönar och ber hon om att bli igångsatt. Men hon blir inte det, och tre dygn senare spricker hennes livmoder. Först en månad senare får Nathalie lämna sjukhuset – då utan sin bebis Clara.
Ett fjunigt bebishuvud täckt av tunna slangar. Den lilla kroppen invirad i värmedynor och vita sjukhusfiltar. En hand knuten under hakan, en hand som knappt syns under kompressen som håller infarten på plats. Clara är fyra dygn gammal och behöver alla slangar för att hållas vid liv. Hennes hjärta slår, men elektroderna på hennes hjässa visar att det inte pågår någon hjärnaktivitet.
Clara kommer inte att överleva.
En vecka tidigare: Claras mamma Nathalie Molander sitter i ett rum på förlossningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping och gråter. Hon som alltid brukar hålla samman bryter ihop. Nathalie är i vecka 41+1. Det betyder att hon har gått åtta dagar över tiden. Nu orkar hon inte mer.
– Jag var i upplösningstillstånd. Jag mådde så otroligt dåligt både psykiskt och fysiskt. När jag säger att de måste hjälpa mig, att jag inte klarar mer, säger de bara att de tyvärr inte kan göra något. Att det är bättre att kroppen sätter igång sig själv.
Nathalie får till slut beskedet att de har bokat in en tid för igångsättning måndagen efter, hon kommer då vara i vecka 41+6. Förhoppningen är att det inte ska behövas. Att förlossningen ska ha kommit igång innan dess. Nathalie tvingas åka hem.
– Jag kände bara, ni kan inte mena allvar. Jag hade tyckt det var jobbigt att behöva vänta till dagen efter, nu skulle jag vänta i nästan en vecka.
Nathalie trodde att hon en dag skulle få visa Clara hur det såg ut när hon låg i hennes mage. Det blev inte så.
Bild:
Felicia Nilsson
Allt blir svart
En sen lördagskväll tre dagar senare går Nathalie på toaletten och upptäcker att det kommer fostervatten med lite blod i. Hon ringer till förlossningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, men får rådet att gå och lägga sig. Det dröjer inte länge innan hon överrumplas av en väldig smärta.
– Det går från noll till hundra. Det gör så fruktansvärt ont, men samtidigt blir jag lite glad, för jag tänker att nu händer det. Så jag ropar på min man att ”jag tror det är dags nu”.
Efter det är allt svart. Som en lucka i tiden, där allt händer men utan att Nathalie är medveten om det. Trots att hon är där, trots att hon när ambulanspersonalen kommer kan svara på frågor, så minns hon ingenting. Så småningom försvinner hon helt. När Nathalie vaknar upp efter ett och ett halv dygn i respirator på intensivvårdsavdelningen vet hon inte att hon har varit nära att dö, och hon vet inte att hennes Clara förflyttats till neonatalavdelningen på universitetssjukhuset i Linköping, för att även hon är nära att dö.
– Jag vaknar upp och en läkare pratar med mig. Jag förstår att jag är på sjukhus. Min man är också där. De berättar lite i taget för mig om vad som har hänt. Men jag är fortfarande ganska borta och har svårt att ta in, även om jag någonstans förstår.
En läkare fick igång Claras hjärta efter ett akut kejsarsnitt, men Clara kunde inte andas på egen hand, och efter lång tid utan syre saknades hjärnaktivitet.
Bild:
Felicia Nilsson
Spår efter Clara
Fyra år har gått. Hemma i villan i Norrköping finns Clara med lite överallt. I hallen hänger en tavla med hennes siluett bredvid en likadan på storasyster Maja. I sovrummet är hennes hand- och fotavtryck gjutna i gips. I bokhyllan i vardagsrummet finns ett album med bilder från de där dagarna, då hon först nästan fick leva och sedan inte fick det längre. De tittar i det ofta. På bilderna med Clara och alla slangar, med pappa som håller hennes lilla hand i sin. Här finns Nathalies första möte med henne. Och storasyster Majas.
– Hon var ju inte ens två år då, så hon minns inte särskilt mycket. Men hon pratar jättemycket om Clara, det här albumet hjälper oss att minnas henne.
Nathalies tre barn. Två månader gamla Lowe i famnen, och systrarna Maja och Clara på väggen. Idag är Maja sex år, och pratar ofta om sin lillasyster som inte fick leva.
Bild:
Felicia Nilsson
Bilderna har också blivit ett sätt för Nathalie själv att se hur det var när hon inte var med. Nathalie var nedsövd i över ett dygn. När ambulansen hade hämtat henne den där kvällen i februari och kört henne till sjukhuset på förlossningen på Vrinnevisjukhuset gick allt snabbt. Nathalie hade kraftiga smärtor och hennes mage var blå och stenhård. Det konstateras att bebisens hjärta inte slår. Samtidigt bedöms Nathalies tillstånd vara kritiskt. Clara måste ut. Ett akut kejsarsnitt görs, och trots att Claras hjärta inte slår får en läkare igång det efter 15 minuter. Samtidigt opereras Nathalie. Magen sys ihop, men hon slutar inte blöda.
– Det blöder kopiöst, ur alla hål i princip. Jag har fått berättat för mig att de sprang med blodpåsar i korridorerna. De tömde blodbanken den dagen. Totalt förlorade jag tio liter blod. Det är hela min blodmängd två gånger om. Sjukhuset ringer min man som har åkt till Linköping med Clara och säger att han måste komma tillbaka, för det är inte säkert att jag överlever.
Medan farmor kallas in för att hålla Clara sällskap tas beslutet att livmodern måste bort, annars riskerar Nathalie att dö. Hon opereras i sju timmar. Under den tiden håller organ efter organ på att ge upp. Ena lungan är fylld med två liter fostervatten, njurarna är utslagna. Nathalie har drabbats av multipel organsvikt, som det heter på läkarspråk.
En liten hand och en liten fot, i alldeles lagom storlek för en nyfödd.
Bild:
Felicia Nilsson
Fick aldrig uppleva henne
När livmodern är borttagen upphör blödningarna. Nathalies tillstånd stabiliseras så pass mycket att de tillfälligt kan förflytta henne till Linköping, för att hon ska få träffa Clara medan hennes hjärta ännu slår. Men Nathalie är omtöcknad av mediciner och smärta. Det är en av alla de saker hon sörjer, att hon inte kan vara riktigt närvarande. Att hon inte kan ta in Clara.
– Jag var med henne men jag fick aldrig riktigt uppleva henne. Jag hallucinerade jättemycket, och fick smärtattacker. Och även om jag tittade på henne och klappade henne så kunde jag inte vara helt där.
Clara låg då i respirator. Först när beslutet togs att den skulle kopplas bort fick Nathalie och hennes man ha Clara i sin famn för första och sista gången. Men det finns inget riktigt minne att plocka fram av känslan av den lilla bebiskroppens tyngd, av hennes värme och de små andetagen.
– Jag har funderat så mycket på det där, att det på sätt och vis kanske var bra att jag var så avtrubbad. Samtidigt sörjer jag det jättemycket. Jag hade velat känna hennes värme på riktigt, kunnat ta in lukten av henne. Bara kunnat studera hennes ansikte och kropp.
Ilskan över att hon inte blev lyssnad på, och känslan av att allt kunde ha gått bra om hon bara fött på ett annat sjukhus eller i en annan region, har Nathalie Molander svårt att komma över.
Bild:
Felicia Nilsson
Hade kunnat leva
Fyra år har gått, och Nathalie har tänkt alla tankar tusentals gånger. Hon har pratat, bearbetat och sörjt. Och även om den akuta sorgen har gått över och blivit till något annat, liksom mjukats upp, kommer hon alltid att sörja. För Clara hade ju kunnat få leva. Nathalie är övertygad om det. Om hon blivit lyssnad på från första början, om hon blivit igångsatt när hon bad om det. När Clara skulle födas, vintern 2021, hade det just införts nya nationella riktlinjer som sa att alla gravida ska sättas igång efter 41 veckor istället för efter 42. Rekommendationerna sa att man skulle erbjudas igångsättning i början av den veckan, eller en tid för bedömning. Nathalie fick tid för igångsättning efter 41 fullgångna veckor och sex dagar.
– Det hade ju räckt om jag fått tid en till två dagar efter att jag var på förlossningen på Vrinnevisjukhuset och bröt ihop. Då hade Clara levt, säger hon.
Eller om de hade sagt åt henne att åka in när hon ringde den där kvällen och sa att det kommit fostervatten med blod i. En bedömning som även regionens försäkringsbolag har gjort. De skriver att ”om ett kejsarsnitt hade utfärdats tidigare så hade dödsfallet kunnat undvikas”.
Kanske hade allt kunnat gå annorlunda om det också gått snabbare när Nathalie kom in till sjukhuset.
– Ett urakut snitt ska man kunna göra på 15 minuter. I mitt fall tog det 33 minuter. Läkarna menar att de var fokuserade på att rädda mig eftersom Claras hjärta inte slog. Men i det läget var det inte livshotande för mig. Och sedan fick de ju ändå igång hennes hjärta. Kanske hade hennes hjärna inte påverkats så om de gjort snittet med en gång.
En månad på sjukhus
Många saker kommer Nathalie aldrig att få svar på. Men att Clara levt om hon fått födas innan den där lördagskvällen, det är hon övertygad om. När Nathalies livmoder väl plockats ut konstaterades att det fanns en fem centimeter stor rispa på den. Att livmodern spruckit gjorde att fostervatten rann ut i Nathalies blod, och hon drabbades av en förlossningskomplikation som heter fostervattenemboli. Ett tillstånd med 80 procents dödlighet. Nathalie tror att livmodern sprack efter den första starka värken, när hon krampade hemma i huset och allt blev svart. Bara 21 månader tidigare hade storasyster Maja fötts genom ett kejsarsnitt. Det ökar risken för livmoderruptur.
– Jag är säker på att det var då det hände. Mitt fostervatten kom ut i mitt blodomlopp som gjorde att kroppen fick en chockreaktion som resulterade i att jag började krampa, och jag fick en inre blödning som gjorde min mage blå och stenhård. Men hur länge Clara levde efter det vet jag inte.
Nathalie behövde vara kvar på sjukhuset i en månad. Samtidigt som sorgen var överväldigande kände hon redan då att de skulle ha ett till barn. Nu ligger han i Nathalies famn. En två månader gammal liten Lowe, med tunna armar och mörka fjun i nacken. En levande och varm liten bebiskropp som med sin tyngd skrynklar Nathalies vita skjorta. Den 21 februari, exakt fyra år efter att Clara föddes, kom Nathalie och hennes man hem med honom från Colombia där han föddes av en surrogatmamma. Att de skulle gå den vägen var ett beslut som var både svårt och lätt att ta.
– Jag har ingen livmoder längre. Men vi kände så starkt att vi ville ha fler barn. Vi kom i kontakt med en svensk agentur och efter det bestämde vi oss.
Vägen till att få Lowe i sin famn var lång. Nathalie Molander tvingades operera bort sin livmoder, och fyra år senare föddes Lowe av en surrogatmamma i Colombia.
Bild:
Felicia Nilsson
Lowe tar inte bort sorgen efter Clara, men med honom känner Nathalie ändå att de har kunnat landa. De behöver inte sträva efter något mer längre. De är en familj, även om ett av barnen alltid kommer att vara saknad.
– Att Clara dog kommer jag aldrig komma över. Hon var ett fullt friskt barn som var redo att komma ut till sin familj som älskade henne gränslöst. Men hon fick inte den möjligheten, och vi fick inte möjligheten att leva våra liv med henne. Jag har nu två barn att leva med men tre barn att leva för.
Efter fyra år har sorgen förändrats, samtidigt som Nathalie Molander vet att den aldrig kommer att gå över.
Bild:
Felicia Nilsson
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.