Det säger Jonna Bornemark, filosofen som i början av hösten släppte sin bok ”Det omätbaras renässans”. Den handlar om hur New Public Management – och det konstanta mätande som har följt med denna styrmetod – vunnit mark inom vård, skola och omsorg, och vad det fått för konsekvenser.

Nu sitter hon i sitt radhus i Huddinge med sin son August i famnen. Hunden Matteo, som helst skulle vilja gå ut på promenad, skäller intill. Bornemark ser ser stora risker med en papperstung och från kärnverksamheten alienerad fjärrstyrning av en verksamhet som hon menar att New Public Management är. Som exempel på konsekvenser nämner hon en känsla av livsdränering och utmattning bland de anställda och en urholkning av demokratin.

– Värderingarna och omdömet kan inte bara finnas i toppen av organisationer och samhället – då har vi ju misslyckats med demokratin. För demokratin handlar inte bara om oss som medborgare utan också om oss som professionella. Ska vi vara så tysta som möjligt och bara lyda order? Eller ska vi vara människor?

Från bäst till medioker

Tapio Salonen, välfärdsforskare och professor i socialt arbete, skriver en bok om välfärdens historia i Sverige, som under stora delar av 1900-talet kan beskrivas som en ekonomisk framgångssaga. Han berättar över en knastrig telefonlinje från Malmö om den kraftiga expansion som präglade välfärden efter andra världskriget, då Sverige med sina relativt sätt små inkomstskillnader och ”alla ska med”-retorik blev världens mest ambitiösa välfärdssamhälle. Men att brytningen kom på 80-talet, när välfärdspolitiken förändrades.

Den övergripande bilden är att målsättningarna till stor del finns kvar i retoriken, men Sverige idag är ett mediokert västeuropeiskt land om man ser till välfärden. Det har aldrig varit rikare, men inkomstojämlikheten mellan hushållen har sprungit iväg och det är en långsiktig trend, säger han.

Slår mot de utsatta

Konsekvenserna av sänkta ambitioner inom välfärdspolitiken menar Tapio Salonen i första hand slår mot samhällets mest utsatta. Trösklarna till livets mest grundläggande behov höjs och ansvaret trycks ner till kommun och socialtjänst. Därifrån blir det allt svårare att förebygga en alltmer utbredd social problematik eftersom socialarbetarna måste hantera något på individnivå som egentligen bottnar i övergripande ekonomiska strukturer.

– Brett kan man säga att den sociala rörligheten avstannar, skillnader i barns uppväxter gör sig påminda. Det ekonomiska skyddet för de som står utanför arbetsmarknaden har förändrats till den milda grad att det är för svårt att ta sig in igen, vilket driver på andra oönskade effekter som kriminalitet och hemlöshet, säger han.

Rapporterna om sprickor i välfärdssystemet har följt efter varandra – allt fler saknar hem, klyftorna blir större, utmattningssyndrom inom vård- och omsorgspersonal blir allt vanligare och lärarna har inte tid för sina elever. Bilden som tecknas blir allt mörkare. Men vad behövs då för att förändra situationen, och hur ser den utopiska välfärden egentligen ut?

Mikromotstånd

Det handlar inte om utopier, vi har gjort det förr. Man kan använda de generella systemen och göra dem mer inkluderande, så att vi förebygger social utsatthet och sårbarhet. Det gjorde vi åren efter andra världskriget och det kan vi göra igen. Vi har inte sämre förutsättningar, det handlar mer om ideologiska strömningar, säger Tapio Salonen.

Bakom den vitgrå fasaden i radhuset i Huddinge har August gömt Matteos boll, hunden skäller. Jonna Bornemark har händerna fria, gestikulerar när hon pratar om det hon kallar mikromotstånd. När de anställda ”glömmer” fylla i papper, eller ägnar de där extra minuterna till att prata med en patient eller elev, fast de egentligen inte har tid.

– Jag får mejl nästan dagligen från personer som beskriver sina mikromotstånd, det är vad folk gör för att överleva. Det handlar om att prioritera kärnverksamheten. Och om man prioriterar kärnverksamheten, så måste man idag göra ett mikromotstånd, säger hon.

Kärnverksamhet är ett ord som återkommer hos Jonna Bornemark. Hon vill återvinna välfärden och fokusera själva verksamheten igen, och därifrån öppna upp för nya styrsystem. I hennes utopiska välfärd pekar hon ut en kollektivt odlad omdömeskunskap som central, utifrån emotionell, social och existensiell kompetens. Och en osviklig visselbåsarfunktion i kollegial miljö. Men också förmågan att  kapitulera inför den kunskap som ännu inte definierats.

– De kommande styrsystemen är inte något vi kan sätta oss och räkna ut. Det kan vi inte veta. Men vi måste tillåta oss att inte veta, att öppna upp för de oändliga horisonterna där vi kan uppfatta vad som är viktigt, vilka värderingar vi vill ha, och skapa nya begrepp – själva grunden för ny kunskap.