Funktionsrättsorganisationer menar att lagstiftare och myndigheter har kommit att betrakta den personliga assistansen som livsuppehållande snarare än frigörande, genom att behoven har delats upp i grundläggande och övriga.

– Vi menar att man bryter ner en individ i olika behov i en väldigt detaljerad form, och så separerar man de behoven från varandra och gör dem till enskilda fysiska eller psykiska behov som du behöver ha tillgodosedda, säger Karolina Celinska, rättighetspolitisk samordnare på funktionsrättsorganisationen DHR.

– Till exempel att äta. Man tar man bort det från sin kontext, i vilka sammanhang äter man? Man äter tillsammans med andra, man lagar mat tillsammans med andra, och då kanske det inte tar en kvart att äta. Det är det vi menar med att man behöver se till ett helhetsbehov. En människa består inte bara av statiska behov och insatser, och det har utredningen helt missat.

Karolina Celinska menar att lagstiftningen och Föräkringskassan har ett medicinskt förhållningssätt till funktionsnedsättning och att de tappar det sociala.

– Man värderar att äta högre än demokrati, att kunna få ta del av demokratin. Som samhällsmedborgare så tycker jag faktiskt det att det är viktigare att gå och rösta den dagen än att äta, eller hur? Men det är en parameter som man inte tar med, trots att demokratiutredningen till exempel var jättetydlig med att ett sätt att öka personer med funktionsnedsättnings tillgång till demokrati är att ge assistans för demokratiskt arbete och delaktighet. Det skulle Försäkringskassan aldrig gå med på, det går inte att prata med dem på det sättet.