BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Skräcken när person efter person klev på gummibåten. Men också vetskapen om vad som väntade om han nådde en av stränderna bortom havets horisont: Tryggheten i Sverige och 22-åriga storebrorsan Omid. De båda var säkra på att Reza också skulle få stanna.
"Migrationsverket bedömer mot denna bakgrund att uppgiften om att din bror dödats och din far försvunnit inte är tillförlitlig."
Omid citerar stycken ur beslutet. För sex år sedan angav han samma asylskäl och fick uppehållstillstånd efter sju månader.
– De säger att han inte vet vad som hände med vår bror och farsa. Men det är klart att han inte vet det, inte ens min familj visste det.
En utsatt minoritetsgrupp
90-talets Iran. Bröderna föds och växer upp där. Den nio personer stora familjen trängs i ett hyresrum och rör sig vaksamt ute i samhället. ID-handlingarna måste förnyas regelbundet och trots att papperna är i sin ordning finns det ett överhängande hot om utvisning. Och så de långa arbetsdagarna efter skoldagens slut på skrädderiet.
– Jag kommer ihåg att du var så liten att du var tvungen att stå på en pall för att nå upp till bordet när vi stod och jobbade, säger Omid.
Reza minns han med.
– Det var jättesvårt.
På gatorna ropar människor afghan efter dem som ett svärord och de nås ständigt av rapporter om misshandelsfall och även mord. Till slut bestämmer familjen att situationen är ohållbar och flyttar tillbaka till Afghanistan, där de som shiatroende hazarer är en utsatt minoritetsgrupp.
– Vi hade en bror, börjar Omid.
Han fortsätter berätta om de där höstdagarna. Storebrodern hade gett sig av för att handla i en närliggande stad, men när kvällen kom var han inte tillbaka. Efter några dagar kom beskedet: Tonårspojkens kropp hade påträffats längst vägen. Var det talibanerna som låg bakom attentatet eller var det kanske relaterat till en pågående dispyt kring en markaffär? Familjen kunde bara spekulera. "Den värsta saken i livet", minns Omid.
En annan väg och ett annat ärende. Tre månader senare försvann deras pappa. Familjen vet fortfarande inte vad som hänt.
– Man är helt krossad. Du vet känslorna, när man har dem, det är svårt att beskriva dem, säger Omid.
– Det var inte bra, säger Reza.
Omid påpekar att brodern alltid varit fåordig.
– Han kan inte förklara varför det är svårt. Jag tror att det är därför han har fått avslag, säger han och fortsätter:
– Allt som jag har berättat för dig nu har jag berättat för Migrationsverket. Inget mer och jag fick uppehållstillstånd för det. Men det var saker som hände efter farsan försvann också, vi blev hotade.
Familjen flydde tillbaka till Iran, men där infann sig aldrig någon trygghetskänsla på grund av det överhängande hotet att bli tillbakaskickad till Afghanistan. Omid kände ett ansvar att ordna en säker tillvaro för familjen, och kom fram till att han kunde hitta den i Europa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– De sa nej, men vi kunde inte åka allihop. De sa nej och nej, men jag bara: Jag måste åka. Och till slut åkte jag.
Människorna satt i sina egna spyor i den överfulla båten och trodde att de skulle dö, minns han. När Omid väl hade kommit fram och fått uppehållstillstånd i Sverige visade det sig att en familje-återförening inte var möjlig då han hunnit bli myndig. Samtidigt komplicerades hotbilden ytterligare i Teheran.
– En av mina kompisar försvann när polisen hade tagit honom.
Och mina kompisar har blivit dödade i Syrien. De tar dem och frågar om de ska skicka dem till kriget i Syrien eller till Afghanistan. Ibland frågar de inte, säger Reza.
Det har gått över ett år sedan bröderna återförenades och Rezas asylprocess påbörjades. Något avvisningsbeslut har han ännu inte fått hemskickat, utan var själv tvungen att begära ut det med sitt offentliga ombud.
I beslutet anger Migrationsverket att släkt eller andra nätverk är viktiga vid återetablering i Kabul, för att sedan konstatera att Reza inte har några familjekopplingar – men att det är rimligt att han "som vuxen arbetsför man" ska kunna bosätta sig där. Under en utredningsresa 2013 kunde myndigheten också konstatera att många som kommer till städerna bor i "informella bosättningar" i ytterområdena. Själv är Reza säker på att han kommer att bli hemlös och att säkerhetsläget inte har förbättrats.
Självmordsbenägen
Siffrorna bekräftar hans oro. Mellan 1 januari och 13 september 2015 inträffade 217 "säkerhetsincidenter" i Kabul, inklusive 68 bombattentat. Enligt en EASO-rapport som Migrationsverket hänvisar till är attackerna oftast riktade mot myndigheter och högt uppsatta personer. Antalet civila offer i Kabul är okänt, men mellan september 2013 och augusti 2014 dödades 108 civila och 275 skadades.
– Jag kan dö där. Om vi kunde bo i en annan stad i Afghanistan hade vi gjort det redan, säger Reza.
Hans ögon är glansiga. Omids med, när han berättar:
– Han försökte ta självmord nyligen. Han var på sjukhuset i en vecka, psykiatriavdelningen. Han fick inte komma ut ens.
"Det stämmer inte"
Utöver att Migrationsverket inte litar på uppgifterna om storebroderns död och faderns försvinnande skriver man att uppgiften att Reza har individuella skäl att utsättas för förföljelse på grund av sin etniska tillhörighet inte är tillförlitlig.
Omid menar att det inte stämmer och nämner, utöver incidenterna inom familjen, bland annat sommarens terrorattentat mot en demonstration som anordnats av hazarer i Kabul. 80 personer dog och över 200 skadades.
– Han ska inte flytta tillbaka dit, vad som än händer.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Fotnot: Omid och Reza heter egentligen något annat.
