Förrförra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni ville inte kalla sig feminist eftersom hon ansåg att det var ett för laddat begrepp. En inställning som speglade de antifeministiska åren runt 2005 och framåt. Nu har vindarna vänt och Sverige har som första land i världen en uttalat feministisk regering.

Frågan om Åsa Regnér kallar sig feminist är med andra ord överflödig. Vi möts på hennes tjänsterum där hon berättar att hennes feministiska medvetande väcktes tidigt.

– Min mamma föddes på 30-talet i en liten etta på Söder i Stockholm. Ingen i hennes familj hade tagit studenten men trots det tog hon en examen. Hon var väldigt medveten om att hon var ovanlig och skickade med mig å ena sidan kampvilja, å andra sidan en slags insikt om att det skulle krävas dubbelt så mycket för att jag skulle komma fram. Min pappa, som hade en helt annan bakgrund, var också medveten om att det finns ett slags irrationellt motstånd som har med kön att göra.

Minns du något ögonblick då du kände av detta motstånd?

– Nja, inte någon konkret händelse direkt, mer att det är en del av upplevelsen av att vara kvinna. Utan att på något sätt vilja göra mig till offer eller beskriva mig själv som svag så tycker jag att det ibland tagit både en och två gånger extra för mig att nå fram, och att situationer krävt att jag läst på extra mycket. Det är en del av att vara kvinna att man behöver argumentera flera gånger, att man behöver skärpa sig mer, att man behöver kämpa för utrymmet och rösten och hitta strategier.

Du växte alltså upp i ett hem där din mamma hade gjort en klassresa medan din pappa kom från mer välbeställda förhållanden?

– Ja, men han uppfostrade både mig och min bror med att uppmuntra oss att stå på oss. Båda två var politiskt intresserade moderater.

Hur gick det då?

– När jag gick i gymnasiet så var jag med i MUF ... (skrattar)

– När jag flyttade hemifrån så bodde jag under några år i Tyskland och läste på universitetet och där fanns ett större politiskt engagemang. Efterkrigsdiskussionen var aktiv och där fanns organiserade kvinnogrupper som drev olika sakfrågor. Jag började se på mitt eget land på ett annat sätt, och såg att välfärdstaten uppstått genom en lång kamp. Jag såg att det låg politiska val och vilja bakom alltsammans och det fick mig att ändra politisk uppfattning.

Hur reagerade dina föräldrar?

– Det gick bra, mina föräldrar har alltid gillat att jag stod på egna politiska ben. Det fanns ett utrymme för att tycka annorlunda.

Hur tycker du första tiden som minister har varit?

– Rolig. Jag har känt mig förberedd och full av lust att jobba med de här frågorna, sedan är det ju ingen hemlighet att det här första året har varit lite speciellt med riksdagens budget och så. Det har väl lite grann lagt ett lock över vissa sakfrågor, så jag känner stor längtan efter att jobba och debattera sakfrågor. Men det är kul och en enorm chans och vi har en feministisk regering och det har aldrig hänt förut.

– Om man har jobbat med jämställdhetsfrågor är man van vid att först behöva ta sig igenom ett lager och övertyga och argumentera. Nu är vi där, så nu kan vi faktiskt börja göra, och det är underbart.

Vad är den största feministiska utmaningen?

– Det är svårt att peka ut en sakfråga för allt hänger ihop men löneskillnaderna och den ekonomiska jämställdheten är central för att kunna lösa de andra frågorna. Om kvinnor har egen ekonomisk försörjning på riktigt så kan de ju lättare ta sig ur dåliga relationer till exempel. Men även abortlagstiftningen är central, om man inte kan bestämma över sin egen kropp så är det väldigt svårt att bestämma över utbildning och jobb. Så allt hänger som sagt ihop.

Vad tycker du om Ebba Busch Thors idéer om samvetsfrihet för vårdpersonal vid tex aborter?

– Självklart tycker jag att det är en dålig idé. Sedan 1974 har alla riksdagspartier stått bakom den lagstiftning vi har, förutom SD. Abort är en del av svensk sjukvård och inom sjukvården så finns det inte utrymme för personalen att vägra laglig vård till en patient utan det är patientens behov som står i centrum, inte personalens och så ska det förbli.

En annan fråga som varit omdebatterad under våren är RFSU:s kunskapsöversikt och kritik av sexköpslagen. Vad tänker du om den debatten i egenskap av minister men även i egenskap av före detta generalsekreterare för just RFSU?

– Jag stöder sexköpslagen och det har jag alltid gjort och det finns också fört till protokollet. Jag var chef för RFSU i fem år och vi hade såvitt jag minns ett skarpt ställningstagande. När Anna Skarheds utredning för regeringen kom och RFSU var remissinstans, då uttryckte jag tydligt att jag stöder sexköpslagen och håller med om alla de vinster som lagen uppnått, och det tycker jag naturligtvis fortfarande. I den kritik som finns från olika håll fokuserar man lätt på de som säljer tjänsterna, trots att det inte är det som lagen vänder sig emot utan köparna. Och jag tycker också att det är bra att människohandlare enligt polisen och Anna Skarheds rapport undviker Sverige i större utsträckning därför att lagen finns.

Men RFSU har alltid varit kritiska till sexköpslagen, hur fungerade det när du var chef där?

– Jag var ju generalsekreterare och då är man ju inte vald utan tillsatt, men det var en fråga som vi pratade om från början och RFSU hade på den tiden inget klart ställningstagande mot lagen. Det kanske man har nu, det vet jag inte, men då hade man inte det. Men jag var alltid tydlig med att jag stödjer lagen och det funkade. Men på den tiden var det många av både RFSU:s medlemmar och sympatisörer som delade den inställningen så det var ingen konflikt.

Så det är ingen konflikt för dig nu heller om det kommer ett statsbesök där någon vill veta mer om hur sexköpslagen fungerar?

– Nej, absolut inte, jag hoppas verkligen inte att folk tror att jag är motståndare till sexköpslagen, för det är jag inte.

Du kom precis hem från Vatikanen där du deltog i ett seminarium om människohandel med barn tillsammans med drottningen, hur var det?

– Drottningen var med eftersom hon sedan länge varit engagerad i de här frågorna om barns rättigheter. Hon redogjorde för sitt engagemang medan jag berättade om hur vi i Sverige jobbar politiskt med att förebygga detta. Det var en unik möjlighet, jag tror aldrig det hänt förut att en svensk barn- och jämställdhetsminister varit i Vatikanen i ett sådant sammanhang.

Kände du att du kunde vara frispråkig?

– Ja, jag berättade om det som Sverige prioriterar och jag fick bara positiva kommentarer därifrån.

Vad tycker du om monarkin?

– I den här frågan märker jag att drottningens engagemang och mångåriga arbete är väldigt respekterat. För övrigt har jag inga kommentarer.

Men är det känsligt för dig som minister att uttala dig om vad du tycker om monarkin som statsskick?

– Nej, men jag tänker att det finns andra frågor som är viktigare. Eftersom hon har ett stort intresse för barns rättigheter så har jag konstaterat på den här korta tiden att hon är känd i hela världen för att hon har den här kunskapen och engagemanget och det är gynnsamt för barns rättigheter och det tycker jag är bra.

Okej. Vad är din erfarenhet av kvinnojourerna?

– Jag träffar dem ofta och har gjort det i alla kapaciteter som jag har haft. Nu har vi ju beslutat om hundra miljoner extra till dem, och jag tror det är en behövlig satsning. Historiskt sett har jourrörelsen tagit stort ansvar för utsatta personer och jag tycker det är angeläget att de fungerar bra. Jag besöker dem ofta och jag har erfarenhet av hur det är för kvinnor och barn i de länder där det inte finns jourer och det är inte bra.

En annan viktig fråga för jämställdheten är föräldraförsäkringen. Nu vill ni driva igenom en tredje pappamånad, varför inte hälften på en gång?

– Helt enkelt för att vi måste ha stöd för det och då måste vi börja såhär, ett steg i taget.

Skulle du vilja individualisera den om du kunde?

– Jag ser att en tredje månad är ett viktigt steg att ta men att vi sedan kan ta flera steg. Jag nöjer mig med det svaret så länge.

Hur mycket tog du själv ut av föräldraledigheten?

– Ganska traditionellt, min dotter föddes för 14 år sedan och jag tror jag var hemma tio månader av tolv. Men om vi skapar en annan vanlighet kring det här uttaget så blir det mindre tryck på män, det blir ett samspel runt det här som förändrar och det har det redan gjort sedan min dotter föddes.

När Margareta Winberg var jämställdhetsminister fanns ett förslag om en feministisk folkbildningskampanj där man helt enkelt skulle åka runt och medvetandegöra och sprida kunskap kring de här frågorna. I dessa dagar där det finns många missuppfattningar om feminism, är det ett förslag du skulle kunna tänka dig att ta upp och driva?

– Jag ser feminism som ett sätt att nå jämställdhet men i min portfölj där vi ser vilka konsekvenser det får när man lever ett liv i ojämställdhet, till exempel att var fjärde kvinna riskerar att bli fattigpensionär, så tror jag vi måste fortsätta prata om hur det faktiskt ser ut. Vi måste hålla trycket uppe i jämställdhetsdebatten och en feministisk regering är ett bra tillfälle att göra det.

Vad vill du säga till alla de som menar att feminismen gått för långt?

– Det är bara att läsa statistiken, det finns så mycket kunskap och statistik svart på vitt. SCB:s lathund kan man till exempel börja med. Då ser man tydligt att det råder ojämställdhet framförallt för kvinnor.