Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö tittar ut genom fönstret på sjuans spårvagn på väg upp längs paradgatan Avenyn. Någon typ av permanenta uteserveringar istället för dagens tillfälliga och lite slitna lösningar skulle vara bättre, men det måste finnas en vilja att förändra och bidra med finansiering från fastighetsägarna och handlarna - kanske är det just något sådant som gror nu.
Björn Siesjö har tackat ja till en spårvagnstur runt stan med ETC Göteborg, även om han oftare färdas med cykel. Han närmar sig åtta år på posten, men det var först för några år sedan han började se resultat av sitt arbete, och han är nöjd med att ha brutit dödläget i centrum. Som stadsarkitekt ritar han hela tiden upp framtidens Göteborg och när byggmaskinerna är på plats är Björn Siesjö sedan länge på väg vidare. Men med Heden står han still. Det är hans, och många andras, surdeg.
– Heden har blivit en sorts avställningsplats för skräp man inte får plats med någon annanstans. Man bygger parkeringsplats och tillfällig arena och förskola. Det är en ganska ful plats som behöver styras upp.
Sjuan svänger upp mot Vasaplatsen och passerar universitets röda huvudbyggnad. Det är en av många utbildningslokaler som är utkastade över stadskärnan, campuskänslan som finns i andra universitetsstäder saknas till viss del.
– Universitetslivet berikar staden, samtidigt som det blir en mer intressant miljö för studenterna. Jag tycker det är en bra idé, säger Björn Siesjö på väg upp för backen mot Chalmers i Johanneberg.
– Chalmers är ett mer tydligt campus och det tycker inte jag är bra. Det blir så väldigt segregerat och miljöer som kanske inte är så attraktiva eller trygga på kvällstid, säger han och tillägger att staden ändå skulle må bra av en tydlig samlingsplats som är större och mer funktionell än det röda huset, eller ”körsbäret i tårtan”, vid Vasaplatsen.
Även Geovetarcentrum vid Wavrinskys plats och Sahlgrenskas många byggnader passerar utanför fönstret och byts ut mot Annedalskyrkan som blickar ut över Dag Hammarskjöldsleden. Dag Hammarskjölds boulevard är ett framtida projekt som innehåller många av de karaktärsdrag som Björn Siesjö vill se i Göteborg.
Vägsträckan från Linné bort mot Marklandsgatan ska bli till en stadsgata. Slottskogens kanter förädlas, bilarna få maka på sig, hastigheten kanske ska sänkas och spårvagnsspåren flytta in i mitten, samtidigt som höga bostadshus med butiker och restauranger i gatuplan reses på ömse sidor om stråket mellan Änggårdsbergens fot och Slottskogen ner mot Radiotorget.
– Då får man till en ganska stor ny stadsdel samtidigt som man behåller boulevarden som stråk in i staden.
Området fortsätter bort mot bostadsprojekten i Högsbo industriområde och vidare ända in i Mölndal. Precis som på så många andra platser handlar det om förtätning – döda asfaltsytor och dåligt planerade grönytor ska bebyggas och bostäderna komma närmare kollektivtrafiken, samtidigt som parker och torg gör stadsdelen människovänlig. Men idag svänger sjuan bort från industriområdet vid Marklandsgatan.
Förtätningen är i full gång längs spåret mot Frölunda torg, i områden som Kaverös, Flatås och Ruddalen. Det kommer gå att urskilja blommorna på fönsterbrädorna i flerfamiljshusen från spårvagnsfönstret och pålningen för grunderna vid Musikvägen är bara ett stenkast bort.
– Här har jag inte varit på länge, säger Björn Siesjö, ler och kikar ut på de väldigt konkreta resultaten av stadsplaneringen.
Han avbryter sig själv flera gånger för att peka ut områden som skulle kunna utnyttjas bättre.
Sjuan makar sig genom tunneln under Västerleden och vidare till slutstationen Opaltorget, en plats som alldeles för länge sett likadan ut och haft ett rykte som otrygg. Men nu har den gamla livsmedelsbutiken jämnats med marken och Familjebostäder börjat om från grunden.
Varför har det dröjt så länge innan Opaltorget började rustas upp?
– Jag tror att det handlar om att alla investerare lurpassar på varandra i stadens utkant. Framtiden bygger en del, men de har inte byggt så mycket. Det mesta byggs av privata exploatörer och där finns den en viss flockmentalitet, man vill inte gå mot strömmen. Man värderar kanske chanserna här lägre för att få lyckade projekt och tjäna pengar, säger Björn Siesjö.
Han förklarar att det går att bygga in trygghet. Det gäller att se till att det är befolkat, att man styr människor till vissa stråk. Nu är Opalkyrkans siluett klar och stoltserar bredvid de första våningarna av de nya bostäderna med butikslokaler i bottenplan omgivna av några av Frölundas miljonprogramshus. Deras bäst-före-datum har passerat och nu behöver de anpassas till dagens krav på stadsliv och miljö.
– Man kan inte bara förkasta det som är gammalt, man måste tänka hur vi kan utveckla det så att det blir bättre samtidigt som vi är kloka och förstår de kvaliteter som byggdes in i området från början. Miljonprogrammet byggdes under en tid då man hade fokus på andra saker, säger Björn Siesjö och medger att storskaligheten – som saknar motsvarighet idag – känns spännande.
Men han pekar också på att det varit så under en längre tid i Göteborg, att fokus legat på antal byggda bostäder och bilanpassning, medan det inte varit så noga med det estetiska.
– Arkitektur har setts som en kaksprits i efterhand, något som blir dyrt och kan prutas bort, säger Björn Siesjö.
Ettans spårvagn kör in i vändspåret och tar kurs tillbaka in mot Linné och Järntorget, som hotellmagnaten Petter Stordalen ska göra om till ”nya Avenyn”, och vidare förbi Rosenlundsverket till Stenpiren. Efter en spurt till älvsnabben mot Lilla Bommen blickar Björn Siesjö längs älvstränderna. Detaljplaner vid Skeppsbron och Masthugget har relativt nyligen blivit klara och, förutom Stordalens skrapa, kommer bostadsområdena kräva att kajen sväller ut i älven. Björn Siesjö tycker att Rosenlundsverket kan få vara kvar, tills det finns någon bättre lösning för stadens reservkraft, men reflekterar över att relativt få bostäder och stora kajytor gjort det svårt ekonomiskt vid Skeppsbron.
Ibland är det budgeten som sätter stopp eller så är det politiker eller andra aktörer som tänker om. Just så blev det på andra sidan älven, i Frihamnen, där detaljplaneringen var långt gången men det kommunala utvecklingsbolaget drog i nödbromsen.
– Det är frustrerande. Vi förutsätter att det är markägarens roll att ta hand om ekonomi och genomförbarhet, men de missade uppenbarligen den grejen och fick panik och drog i bromsen, säger Björn Siesjö.
När båten svänger in mot Lilla Bommen pekar han ut Ringön och Gullbergsvass. Det sistnämnda, som håller på att bli med Hisingsbro, är betydligt större än vad många Göteborgare kanske inser. Gasklockan har försvunnit, men området domineras fortfarande av industriliknande byggnader. Om man bortser från det där lilla schaktet då – E45:an som försvinner under marken alltså. Men planen är att även Gullbergsvass ska fyllas med bostäder och arbetsplatser, både ovanpå leden och längs älven.
Vad hoppas du att vi ser för stad efter Västlänken står klar?
– Då ser vi en stad som är mer sammanhängande, tätare runt knutpunkterna och ganska tätt bebyggd vid viktiga stråk. Då tänker jag inte stråk som i motorväg, utan promenadstråk. Där vi har en bättre och mer kapacitetsstark kollektivtrafik i allmänhet, säger Björn Siesjö och tar ett steg över Älvsnabbens landgång och stegar tillbaka mot stadsbyggnadskontoret förbi Gustaf Adolf som stått och pekat i snart 140 år.
