– Vi bor i ett tredje land. Gränslandet.

Det säger 24-årige Lennart Westling när Dagens ETC träffar honom i början av veckan. Han är som många andra här, både och. Född i Norge, uppväxt i Sverige, bor i Strömstad, jobbar på andra sidan gränsen. Åtminstone brukar han göra det. Sedan en månad tillbaka är Lennart Westling en av ungefär 6 000 svenskar som arbetspendlar till Norge, men nu inte kan ta sig dit. Bron är inte längre en fortsättning, den är en mur.

– Jag tror inte att folk i Stockholm eller Göteborg fattar riktigt. Vi sätter inga etiketter, man är inte norsk eller svensk. Vi är samma folk helt enkelt. I normala fall finns ingen gräns, säger han.

Några kilometer bort, på Nordby köpcentrum, är förändringen kanske tydligare än någon annanstans. Den stora parkeringsplatsen är en tom asfaltsåker. Inte en människa syns till. Köpcentrat som 2019 omsatte 4,6 miljarder kronor, mer än något annat köpcentrum i hela Sverige, ligger öde. Inne på den stora matvarutbutiken Maximat ser det likadant ut. Inte en enda kund. Ole Jörgen Lind beskriver det som att vara i ett vakuum. Han har varit butikschef här i 13 år och har aldrig behövt oroa sig över att kunderna uteblir. Det geografiska läget med Norge några kilometer bort och grannlandets höga matpriser har gjort att Maximat kunnat fokusera på utveckling. Men när Norge kom med beskedet att de skulle stänga sina gränser för snart ett år sedan var krisen snabbt ett faktum.

– Tisdag den 16 mars stängdes gränsen första gången. Då gick proppen ur. Vi tappade 95 procent av vår omsättning från ett dygn till nästa, säger Ole Jörgen Lind.

Nästan alla kunder borta

Nu nästan ett år senare har antalet anställda gått från 200 till 100. Och antalet kunder har minskat betydligt mer än så – bara två procent av det normala kundantalet är kvar. Förutom två ensamma limpor är brödhyllorna helt tomma. Grönsakerna samsas i ett litet hörn av den stora grönsaksavdelningen, charken är helt stängd, frysar avslagna, tiotals meter av kylskåp för mejerivaror likaså.

– Man vänjer sig aldrig vid det här. Vi har alltid strävat efter att ha fulla diskar och fräscha varor. Att se alla tomma hyllor nu är sorgligt, och att gå i den här tomma butiken som brukar ha 10 000 kunder per dag, det är bedrövligt, säger Ole Jörgen Lind.

De första månaderna levde hoppet om att stängningen kanske inte skulle bli så långvarig. Smittspridningen i Strömstad var ju nästan obefintlig.

– Framåt sommaren trodde vi ett tag att det skulle öppnas upp. Men vi ingår i Västra Götalandsregionen, och i Göteborg var smittspridningen betydligt högre, så trots att vi nästan inte hade någon smitta här höll Norge gränsen stängd. Det var frustrerande, säger Ole Jörgen Lind.

Vid havet några kilometer söder om centrala Strömstad var känslan den samma: frustration. Men här gick det inte att vänta. Lena Kempe, vd för campingen Daftö Resort, var tvungen att agera snabbt.

– Vi gick in i ett år som såg fantastiskt ut, med rekordhögt bokningsläge. Inför påsken hade vi 100 procents beläggning. Men när gränsen stängdes avbokades nästan allt. Sen kom de svenska reserestriktionerna, och vi insåg att vi var tvungna att göra något.

I slutet av mars sas 15 av de 35 helårsanställda upp, och många av de säsongsanställda fick veta att det kanske inte skulle bli något jobb den här sommaren.

– Vi brukar få kämpa för att få tag i personal, Strömstad har knappt haft någon arbetslöshet. Det har handlat om att hitta rätt personal och om att skapa bra relationer till 35 medarbetare året runt. Att tvingas säga upp har varit som att bygga en byggnad och sedan låta den brinna upp. För jävligt.

Hoppas på midsommar

Totalt tappade campingen 55 procent av sin omsättning under 2020. Det i ett läge då de hade storsatsat på ett nytt hotell som skulle ha invigts i slutet av mars, och på nya attraktioner i nöjesparken. Lena Kempe visar runt bland piratborgar, åkattraktioner och övergivna skepp.

– På grund av reglerna om folksamlingar på högst 50 personer kunde vi inte öppna ­nöjesparken i somras. I år satsar vi på att öppna till midsommar, men vi måste sam­tidigt vara beredda på att det kanske inte blir så, säger hon.

För Lena Kempe är Daftö en stor del av livet. Campingen har varit ett familjeföretag i nästan 50 år. Nu är Lena Kempe vd, och ägare tillsammans med sin mamma och syster. Tillsammans har familjen utvecklat det som från början var en ganska enkel camping till en resort som är öppen året runt. En utveckling som varit möjlig mycket tack vare norrmännen.

– Vi har ju ett guldläge rent geografiskt, mitt mellan Oslo och Göteborg, det är en jättemarknad. Norrmännen har stått för drygt 60 procent av gästnätterna, ändå har jag aldrig tänkt att vi har så mycket utländska gäster, för vi ser det ju inte så här.

Fördubblad arbetslöshet

Att norrmännen skulle sluta komma har inte gått att föreställa sig. Det senaste året har varit surrealistiskt. Inte bara som campingägare, utan också som Strömstadbo.

– Vi har ju aldrig upplevt någon gräns här innan. Så plötsligt skärs allt av, man kan inte träffa familj och vänner på andra sidan längre, många blir av med sina jobb. Hela Strömstad har påverkats något extremt, och inte minst har det märkts den senaste månaden, säger Lena Kempe.

Enligt Handels har runt tusen jobb försvunnit inom handeln. Det i en kommun med lite drygt 13 000 invånare. Totalt har arbetslösheten ökat med mer än det dubbla jämfört med för ett år sedan. I januari uppgick den till 11,4 procent, jämfört med 5,6 procent januari 2020. Mats Brocker, kommunchef i Strömstad, säger att det blivit tydligt att Strömstads beroende av Norge innebär en sårbarhet.

– Tittar man på kommunen som ett enda stort företag har det till 85 procent stått på två ben, gränshandel och destinationsföretag, där de andra 15 procenten är underleverantörer på olika sätt. Så när allt det som vi försörjt oss på stryps, ja, då klart att mycket faller.

Bara färjorna mellan Strömstad och norska Sandefjord gör ett normalt år att 1,5 miljoner norrmän besöker staden. Men nu ligger båtarna i hamn. Femton mil söderut däremot går fortfarande färjetrafiken mellan Göteborg och Fredrikshamn. Under perioder har passagerartrafiken visserligen dragits in och bara godstrafiken har fått åka ombord, men skillnaden säger ändå något om hur grannländernas inställning till Sverige skiljer sig åt, menar Mats Brocker.

– Norge har lagt armarna i kors och bara suttit och tittat på Sverige. De nära relationer och fina samarbete som det pratats om mycket tidigare har inte märkts av. Dialogen om gränsen har varit hård.

Hemma utan lön

Relationen mellan länderna har knappast blivit bättre den senaste månaden. Onsdag den 27:e januari kallade den norska regeringen till en hastigt påkommen presskonferens. När statsminister Erna Solberg ställde sig i talarstolen kom beskedet som blev ännu ett dråpslag för dem på den svenska sidan om gränsen.

– Från midnatt, natten till fredag, inför vi de strängaste inresereglerna sedan den 12 mars i fjol. I praktiken stängs gränsen för alla som inte är bosatta i Norge, sa Erna Solberg.

Hemma i lägenheten i Strömstad fick Lennart Westling snart höra om vad som var på gång. Han hade vant sig vid att pendlingen till jobbet på ett lager i norska Moss innebar covidtestning en gång i veckan, men nu skulle han kanske inte ens kunna ta sig dit.

– Först lät det som att Europris där jag jobbar kanske skulle räknas som samhällsviktigt, och vi fick veta att vi skulle få papper som vi kunde visa upp vid gränsen. Men sen på fredagen var beskedet ändå att vi inte skulle komma in, säger han.

Sedan dess har han varit hemma utan lön. Och utan någon annan ersättning heller.

– Jag har jobbat så mycket så att jag klarar mig ett tag. Med det känns ju drygt att behöva ta av sina sparpengar, eller att ta ut semester­ersättning. Värst är nog ändå att inte veta vad som händer, på sätt och vis vore det skönare om de bara sa att vi blir av med jobbet.

Regeringen kritisk

Norges hantering av de uppskattningsvis 6 000 gränspendlare som nu står utan inkomst har mött skarp kritik. Från lokalpolitiker och region­politiker, men även från regeringen.

– Vi har en gemensam nordisk arbetsmarknad som gynnat de nordiska länderna under många år. Den ska snarare undanröja gränshinder än att skapa nya. Innan jag blev arbetsmarknadsminister har jag jobbat mycket nordiskt med fackliga frågor och jag måste säga att det här är en situation som jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva, sa Eva Nordmark till DN efter att hon suttit i möte med  sin norska motsvarighet Torbjørn Røe Isaksen i tisdags.

Men än så länge står den norska regeringen fast: svenskarna kommer inte få någon ekonomisk kompensation av Norge. Ett möte mellan Stefan Löfven och Norges statsminister Erna Solberg var planerat till måndag. Men redan på fredagseftermiddagen kom beskedet från den norska regeringen: Idag måndag öppnar gränsen för arbetspendlarna igen. Men oavsett är känslan i Strömstad att regeringens påtryckningar kommer sent. De har nu levt i nästan ett år avskurna från kunder, vänner och släktingar. Heidi Nyström, ägare till presentbutiken Ditt och Datt och ordförande i Strömstads köpmannaförening, tror inte att huvudstaden riktigt har förstått.

– Runt tusen personer har förlorat jobbet här. Det är som att 250 000 stockholmare skulle bli arbetslösa. Här finns många unga familjer där båda jobbar i samma bransch, det klart att det blir tufft för många, säger hon.

För egen del har hon klarat sig genom att inte ta semester och inte ta in någon extrapersonal. Läget i centrum gör henne heller inte lika sårbar som butikerna vid gränsen. Hit hittar både Strömstadbor och de svenska turister som ändå kom i somras. Trots det har hon tappat ungefär halva sin omsättning.

– Det här är inget man blir rik på annars heller, men vi har inte så många andra alternativ än att köra på. Nu har vi dragit igång en kampanj tillsammans med näringslivet, kommunen och boendeanläggningarna för att få fler svenskar att hitta till Strömstad. Vi har ju hur mycket som helst att erbjuda här, men vi är inte vana vid att behöva tala om det. Norrmännen har ju kommit ändå, säger Heidi Nyström.

”Nu är det bara vi”

Utanför butiken har dimman gett sig och solen värmer. Pensionärer och andra lediga har sökt sig ut i ljuset. På en bänk sitter Kurt och Barbro Nilsson. Gifta sedan nästan 60 år och Strömstadbor ungefär lika länge. För dem är det tydligt att staden inte är som den brukar.

– Här är så lugnt nu! Tidigare hörde man norska språket ständigt, men nu är det bara vi här, säger Barbro Nilsson.

Nu hoppas de på vaccinet. Både för att de själva ska kunna röra sig mer som vanligt, men inte minst för att staden ska komma på fötter igen. På liknande sätt låter det överallt. En vaccinerad befolkning borde få Norge att öppna gränsen. Och i väntan på det finns trots allt en framtidstro.

– Vi har ett jätteprojekt igång med närings­livet och regionen som handlar om att utveckla ett mer attraktivt Strömstad och ­Norra Bohuslän, och få en bredd i näringslivet. Framtidstillförsikten här är väldigt god. Det finns en stor anda av att kavla upp ärmarna och göra något, säger kommunchef Mats Brocker.

Samtidigt tror han att det här tillståndet är en parentes. Så småningom blir det som vanligt igen, med en gräns som mest är symbolisk. Men ändå, kanske inte helt som vanligt. Mats Brocker är rädd att relationerna mellan länderna påverkats på sikt.

– Våra utmaningar har varit att hålla smittan nere, att få näringslivet att ställa om, och relationen till Norge. Att reparera den, det tror jag kan ta tid.

Lena Kempe på Daftö camping tänker att avståndet för vissa har växt. Att Idefjorden som skiljer länderna åt blir mer av ett gap, inte bara ett vatten under bron.

– Jag tror att många för första gången på riktigt har slagits av att vi faktiskt är två länder och att det kan ställa till problem. Att pendla över gränsen kommer kanske inte kännas lika självklart. Eller att vara norrman och ha stuga eller fast campingplats här. Det här året kommer nog sätta spår.