Jag har genom åren gjort otaliga intervjuer med människor i arbetaryrken och ett antal minnesbilder tränger sig på, framför allt av arbetarkvinnorna som så sällan fått frågan från en journalist om hur de har det på jobbet, och som när de väl sätter sig ner och får tala till punkt, ofta har hårresande berättelser att förtälja.

Jag minns även städerskan Mireala Bajgora som började gråta när hon fick frågan om hur de delade turerna påverkar hennes familj. Hon åker hem mitt på dagen och lagar middagen som hon inte är med på. Först sent på kvällen kommer hon hem – och hon träffar egentligen bara sitt barn på helgen.

Jag minns också samtalen med barnen till de som har de prekära jobben, barnen som griper in, hjälper till med matlagningen, tar hand om sina syskon och till och med i vissa fall hjälper till att utföra lönearbete. Jag minns tonårspojken Pedro Alvarez sammanfattning:

– Visst har jag ont i kroppen när jag skottat snö en hel dag, men mamma har ondare. Hennes axel är helt paj.

Det finns ljusglimtar

De här berättelserna finns med mig när jag läser aktuell statistik. När Medlingsinstitutet presenterade sin årliga sammanställning i förra veckan (siffror för 2016) fick vi veta att löneskillnaden mellan kvinnor och män på hela arbetsmarknaden är tolv procent, en minskning med 0,5 procentenheter jämfört med året före. Så visst ser jag ljusglimtar, när det gäller lönen. Lönegapet minskar något, och det är för att en kamp bedrivs för att få till en sådan förändring. Nätverket #lönheladagen, ett samarbete mellan fackförbund och feministiska rörelser, har gjort fantastiska insatser och fackföreningarnas krav, i flera avtalsrörelser, på lönesatsningarna i starkt kvinnodominerade yrken som till exempel lärare och undersköterskor har också spelat roll. Utfallet av årets låglönesatsningar blir spännande att följa.

Men fortfarande finns ett gap. Vi kan kalla det stort eller litet, beroende på hur vi läser siffrorna.

För gapet kan ju på sätt och vis förklaras. Därför använder Medlingsinstitutet en metod som kallas ”standardvägning”, som tar hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid. Efter en sådan vägning återstår en ”oförklarad” löneskillnad på 4,5 procent. 

Hård verklighet

Mätt på det sättet, är lönegapet litet. Men bakom siffrorna finns en hård verklighet, som handlar om hur mycket pengar du har att röra dig med för att betala dina utgifter. Kvinnornas respektive männens faktiska inkomster är i själva verket annorlunda – för sammanställningen räknar hur löneskillnaden skulle sett ut om alla jobbade heltid, och det gör nu inte alla.

Kvinnor jobbar både mindre och tjänar sämre än männen. Kvinnorna jobbar betydligt mer deltid och är också borta från arbetet i mycket större utsträckning som en följd av andra faktorer, som att de tar ett större ansvar för barnen, oftare stannar hemma för vård av sjukt barn samt att de har en högre sjukfrånvaro.

I år har Medlingsinstitutet därför lagt till ett nytt avsnitt i sin årliga rapport, en undersökning av i vilken mån arbetstiden påverkar lönen (de har följt cirka 40 000 personer från examen och tio år framåt), ett nytt, intressant angreppssätt. De konstaterar att över tid ökar skillnaderna mellan könen både när det gäller arbetstid och lön.  Medlingsinstitutets slutsats är att  det finns ett samband mellan arbetad tid och löneskillnad –  men att det snarare är yrke och karriär som påverkar lönen än de arbetade timmarna – även om det är svårt att skilja orsakerna från varandra.

En annan bild

Att Sara Negash tvingas till studielån för att klara hyran beror alltså inte bara på att hennes lön är låg. 

Dessutom är hennes inkomst låg, eftersom hon jagar timmar. Viket i sin tur påverkar löneutvecklingen negativt.

För att få en överblick över hur utbrett deltidsarbetet är, går jag till LO-rapporten Tid, makt och pengar, som även sammanfattar kvinnors och mäns inkomster. Här växer en delvis annan bild fram:  kvinnornas inkomst når nämligen endast upp till 76 procent av männens. Eller i reda pengar: arbetarkvinnornas faktiska månadslön är strax under 18 500 kronor per månad –  före skatt.

Arbetarkvinnor sticker ut

Och den grupp som systematiskt urskiljer sig genom att de inte bara har en lägre lön, utan också sämre villkor, är arbetarkvinnorna. De har på punkt efter punkt mindre drägliga förhållanden: sämre anställningstrygghet, mycket deltidsarbete, arbetstider som ofta är förlagda till helger och kvällar och svagt inflytande över hur arbetstiderna förläggs.

Låt mig ta några exempel, i siffror: 

Om vi tittar på anställningstrygghet, ser vi att en majoritet av anställda på den svenska arbetsmarknaden har tillsvidareanställningar, det vill säga fasta jobb. I tjänstemannayrken: 90 procent. Detta kan jämföras med motsvarande siffra för arbetarkvinnor: 75 procent. 

13 procent av arbetarkvinnorna har, liksom Sara Negash korta behovs- eller timanställningar som staplas på varandra utan något fast åtagande från arbetsgivares sida. Lägg till detta de nya gig-jobben, som ännu inte finns inräknade i de statistiska formulären.

Siffrorna är på motsvarande sätt intressanta när det gäller rätt till heltid. Endast 50 procent av arbetarkvinnorna arbetar heltid (motsvarande för kvinnor i tjänstemannayrken är 25 procent deltidsarbetande –  och att män arbetar deltid är generellt ovanligt). 

Tid makt och pengar-rapporten konstaterar att i första hand styrs deltidsarbetet av arbetsgivares preferenser, och i andra hand till förhållanden som är knutna till att mammor och pappor tar olika stort ansvar för omsorgs- och hemarbete.

Den enskilt största orsaken är att lämpliga heltidsarbeten saknas. 

En orsak till deltidsarbete som nästan enbart arbetarkvinnor uppger, är att arbetet upplevs som alltför fysiskt och/eller psykiskt krävande för att orka arbeta heltid.

Minns det som Pedro Alvarez redan som tonåring konstaterade (mamman jobbar som städerska och inom hemtjänst):

–  Mammas axel är helt paj.

Obekväm arbetstid

Långt ifrån alla arbetar framför allt på kontorstider, måndag–fredag. Den grupp som gör det i högst utsträckning är tjänstemännen: 70 procent (både kvinnor och män). För kvinnor och män i arbetaryrken är arbetstiderna mer utspridda, både över dygnet och veckans alla dagar. Av arbetarkvinnorna uppger endast en tredjedel (33 procent) att de enbart arbetar dagtid på vardagar. 

Två av tre arbetarkvinnor har alltså arbete på udda tider. Kanske ungefär som Mirela Bajgora. 

16 procent av kvinnorna och 8 procent av männen i arbetaryrken (bland tjänstemän förekommer delade turer i mycket liten grad) arbetar precis som hon delad tur.

Tjänstemän har dessutom större möjlighet att påverka var arbetet ska utföras, åtminstone i viss grad: för mellan 40 och 50 procent går det att arbeta hemifrån minst några timmar per vecka. Över 90 procent av arbetare arbetar inte hemma alls. 

Vissa kan inte ens styra över när de kan ta en paus. 

En av de medlemsundersökningar som Kommunal gjort visade till exempel att var femte medlem i äldreomsorgen dagligen har svårt att ta en längre rast, till exempel för att äta lunch.

Lång lista

Vi skulle kunna göra denna lista oerhört mycket längre: arbetarkvinnor är oftare utsatta för belastningsskador, stressrelaterad ohälsa, sjukskrivning, men också för hot och våld på jobbet. Och vi kan framför allt konstatera att det är förvånansvärt tyst om arbetarkvinnors villkor. Det är något av en ickefråga. 

När tankesmedjan Katalys för några år sedan tog fram en rapport (jag var en av författarna) om arbetarkvinnors villkor, var det den första av deras dittills publicerade rapporter som inte banade väg för att de fick in en debattartikel i Dagens Nyheter. Nyhetsvärdet ansågs inte tillräckligt stort.

Att utnyttja kvinnors arbetskraft och slita ut arbetarkvinnors kroppar, inte mist inom kommuner och landsting, är praxis. 

Vem ska ställas till svars för att detta exploaterande fortgår? Media är visserligen en ansvarig aktör, men huvudorsaken måste förläggas till politiker och fackföreningar. Men också till kvinnorörelsen. Att ta itu med frågan kostar (den kan relateras till skattehöjningar) och att bedriva kamp handlar om prioriteringar. 

Parallellt med att ojämlikheten ökar i samhället kan vi konstatera att det skett en förskjutning i jämställdhetsdebatten till medelklasskvinnornas fördel.