– Det är klart att har man varit i det löneläget en längre tid kanske man har svårt att känna efter hur det var att gå på egen lön, säger Håkan Johansson, klubbordförande för facket GS på Gruvöns sågverk i Grums.

Måste finnas en gräns

Vid förhandlingsbordet om ”märket” som sedan sätter nivån för resten av arbetsmarknaden sitter förbundets förhandlingschef, Madelene Engman. 2021 hade hon en månadslön på 73 100 kronor. Det är det ingen av medlemmarna på sågverket som ens kan drömma om. Med skiftgång och maximal ob-ersättning kanske hälften. Ändå ska hon väga kompromisser, avsteg från kravet på 4,4 procents löneökning, mot konsekvensen för medlemmarnas vardag.

– Jag tror inte löneskillnaden ska påverka. Det finns ett tryck underifrån och det hoppas jag att de känner. Jag hoppas att de vet att vi förväntar oss att de levererar till kollektivet, säger Håkan Johansson.

Han tror att löneskillnaden kan få någon medlem att knorra om vad man får för medlemsavgiften. Själv hade han önskat fler ombudsmän. Men även om det måste finnas en gräns även inom facket, så retar koncern-vd:ns månadslön 2022 på 275 000 kronor honom mer.

Kravet en besvikelse

Facken inom industrin har satt löneökningskravet inför förhandlingarna till 4,4 procent. En klar besvikelse för de som hoppades på att ta igen den faktiska lönesänkning som en 10-procentig inflation inneburit. Delar av industrifacket IF Metall ville se betydligt högre krav. Mest iögonfallande var gruvarbetarnas gemensamma krav på mellan 15 och 20 procent. Det fick inte gehör.

Avtalssekreteraren, Veli-Pekka Säikkälä lyfte 2021 en månadslön på 83 942 kronor, vilket motsvarar 2,5 industriarbetarlöner. Det stör dock inte Tomas Larsson, ordförande för Gruvfyran i Malmberget.

– Jag känner till Veli-Pekka och tycker att han gör ett bra jobb. Det är inget som tagits upp hos oss vad våra förhandlare tjänar. Inte låter vi någon ensam förhandlare skena iväg heller. Kravet har ju röstats fram av delegationerna, säger han.

Han känner inte någon bitterhet över det förlorade höga kravet, men väl en oro för att det kan bli svårt att ens landa ett avtal överhuvudtaget. Förhandlingsmånen är, enligt honom, mycket liten.

– Jag känner i dagsläget, efter hur kravet är satt, att det ju får landa någonstans runt 4,4 procent. Vi får göra det bästa av det, säger han.

”Klart det påverkar”

Lägst i fackens förhandlar­löneliga hamnar Livs andre vice ordförande Jolan Wennberg på 70 358 kronor i månaden. En dubbel industriarbetarlön. Det gör dock inte Ola Hakefelt, vice ordförande i fackklubben på Nybergs Deli i Jordbro utanför Stockholm, mer försonlig.

– När det är sådana här summor är det klart att det påverkar. Många saker gör att facktopparna blir mer distans­erade från sina medlemmar. Det här är en av dem. det är glädjande att Livs inte har samma fantasisummor, men det är fortfarande en redig lön. Det är klart att det sticker i ögonen eftersom man känner att intresset att ta strid är mindre, säger han.

Unionen och LO toppar

I toppen av de fackliga förhandlarlönerna tronar Unionens Martin Wästfelt, trumfande både Unionens och LO:s ordförande. Med sin årsinkomst på närmare 2 miljoner och månadslön på 164 042 kronor, motsvarar lönen nästan fem gånger en industriarbetares.

Sen Kanner är ordförande för den nystartade Unionen-klubb­en på kreditföretaget Klarna.

– Vid en viss nivå av rikedom är det givet att man får en annan verklighet än arbetarklassen. När det gäller ledare för vinstdrivna företag råder det ingen tvekan om att det även får effekt för perspektivet, säger hon.

Men lika säker är hon på att fackligt ledarskap är något helt annat.

– Det är klart att med en sådan lön kommer andra privilegier. Men deras drivkraft är att ge styrka åt facket och de anställda. Därför tror jag inte att löneläget får alls samma effekt. Jag har stor tilltro till facken och till Unionen i synnerhet.