Det där är ju lätt att förstå runt saker och forskning kring fysik, kemi eller biologi. Vi har lärt oss hur lite vi vet genom att forskningen faktiskt tar revolutionära språng gång på gång.

Säg dator till en ingenjör på 60-talet och hen hade skrattat lite lätt.

Eller säg hyperloop (tåg i vakuumrör) till en av dagens trafikplanerare och hen skrattar lite lätt.

Vi vet egentligen bara att det är oerhört mycket mer som vi inte vet än motsatsen.

Men det finns en lustig sak runt detta med kritiskt tänkande och det är att ju säkrare det är att ingen kan vara helt säker på ett visst ämne, desto mer envist hävdas i debatten och diskussionen att oenighet i frågan är ett problem. 

Vi vet inte om det finns några gudar, alltså är det oerhört viktigt för de som tror att de finns att också hävda att de vet och att denna vetskap ska styra hur man lever och agerar. I värsta fall ska ”vetandet” också styra hur andra ska leva och agera, alltså de får inte leva ”i synd”.

På samma sätt är den nationalism som SD försöker hylla – en absurd dröm om en ”enighet” där skillnaden mellan svenskar ska röra sig inom vissa bestämda ramar. Deras dröm om gemenskap handlar om att utesluta det man inte vill förstå. 

Likaså vet vi att det inte finns någon ekonomisk vetenskap, åtminstone ingen som presenterats för oss än; ekonomi är politiska åsikter, men ändå hävdar den dominerande ekonomiska kåren att det finns en väg att gå och ett sätt att agera. ”Den enda vägen”, kallade Carl Bildt det.

I Sverige kan man bara gemensamt diskutera en enda ekonomisk analys, det finns aldrig en öppen debatt om olika vägar att se på exempelvis inflation eller tillväxt eller hur jobb blir till. Det finns en hegemoni (vinstjakt och privat kapitalägande) som är det format inom vilken en allmän diskussion ska föras. Allt utanför den boxen blir ointressant. (Försök hitta några ekonomiska kritiska debatter i SVT till exempel).

Men samma sjukdom finns historiskt inom socialistiska rörelser. Det ”rätta partiprogrammet” och den rätta ledningen ställs mot alla minoriteter och den som inte vill erkänna en partilinje utesluts om den agiterar för något annat eller lämnar frivilligt för att bygga något ”renare” utanför. Okej, jag hårdrar men historien är ju full av vänsterrörelser som blivit allt mindre genom delning.

Det jag gillade med Syriza var just att det partiet innehöll motsättningar öppet inom sig. Jag tror därför att de som gick ur för att bilda ett eget parti (som misslyckades i valet) faktiskt skadade sina åsikter och utvecklingen inom politiken också.

Observera att jag skriver ”tror”. Jag vet ju inte.

Det man verkligen behöver vara enig om är vilken riktning man ska pröva, men också vara enig om att det är helt okej att kritiskt tänka att det där kan vi pröva men jag tror egentligen inte att vi ska göra så, utan istället si.

När vi har löst klimatkrisen, fattigdomskrisen, jämlikhetskrisen och alla de där andra kriserna vi diskuterar i vår vardag och hoppas att våra barnbarn ska slippa bekymra sig om, ja då är jag rätt säker på att barnbarnen bör vara djupt oeniga om vad de ska göra sedan.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.