Rungarns säteri strax norr om Knutby är en gård med medeltida anor som tidigare har haft såväl adliga familjer som Vasaätten som ägare. Men för Claes Littorin, hans bror och mamma, som i dag bor i den vackert vitputsade huvudbyggnaden från 1747 och flyglarna intill, har livet som lantbrukarfamilj varit allt annat än glamouröst genom åren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
1966 köpte Claes föräldrar säteriet. De arrenderade först ut markerna men tog efter tio år över driften av gården med hjälp av några anställda. De hade svårt att få lönsamhet och när Claes pappa några år senare gick bort efter en kort tids sjukdom fick Claes och hans bror börja jobba på gården. Det var efter att ha sagt upp den sista anställda, bytt till en gammal traktor och skaffat en liten mjölkkobesättning som mamman började få gården på fötter.
– Efter att pappa gick bort -81 så slet min bror och jag hund i tio års tid. Vi förlorade vår ungdom kan man säga. Jag var 14 och skulle fylla 15 och han var 18 år. Alternativet då var att sälja gården, eller kavla upp ärmarna och jobba häcken av oss.
Plötsligt obrukbart
Det var till stor del inkomsterna från skogen som räddade familjen under de svåraste åren, berättar Claes som i dag driver ett helt ekologiskt lantbruk med köttdjur och växtodling.
– Men på 90-talet, när vi började känna att vi var på fast mark, så kom myndigheterna och tog skogsmark ifrån oss.
Ungefär hälften av gårdens totalt 300 hektar skog blev i slutet på 1990-talet klassade som ”nyckelbiotoper” av Skogsstyrelsen – skog med höga naturvärden som familjen inte längre fick sköta.
Familjen Littorin är inte de enda som har reagerat på klassningen av nyckelbiotoper. Flera skogsägare i Sverige beklagar att skog de har planerat att avverka plötsligt blir obrukbar när Skogsstyrelsen utnämner skogen till nyckelbiotop. Skogsbolagen har nämligen bestämt att inte köpa in trä från sådana områden.
Skogsstyrelsen menar å sin sida att myndigheten är skyldig att skydda hotade arter och bevara skogens biologiska mångfald. Men Claes Littorin tycker att det är precis det som familjen själva har gjort.
Gemensamt för skogen och hagarna på gården som länsstyrelsen vill reservatsskydda är att naturvärdena har skapats genom antingen skogsskötsel eller betande djur. Claes tar oss till ett av skogsbestånden ett stenkast från gårdscentrum nere vid sjön Söder-Griningen. Den i dag strövvänliga lövskogen, som för 50 år sedan var igenväxande hagmark, har Claes och hans familj skött varsamt genom åren – tagit bort skadade och stormfällda träd och danat en del välväxta ekar för att de ska få timmerkvalitet. Här vill länsstyrelsen helst hugga bort alla träd i en vid radie runt de största ekarna, så att de utvecklas till ”sparbanksekar”.
Inga goda erfarenheter
Men det är planer som familjen motsätter sig. Deras erfarenhet av myndigheter är inte positiv. Redan på 1960-talet blev dåvarande Skogsvårdsstyrelsen intresserad av skogen på Rungarns säteri. Då ville man göra familjen Littorins skogsbruk mera lönsamt. Råden, eller snarare kraven, var bland annat att man skulle bespruta bort alla lövträd ur skogen med växtgiftet hormoslyr och plantera tall och gran på de igenväxande lövhagarna.
– Mamma ville bruka den här skogen försiktigt, för att bevara karaktären. Hon bråkade som bara den och jag minns att de från Skogsvårdsstyrelsen försökte övertyga henne om hur ofarligt hormoslyret var.
Skogsvårdsstyrelsen lät till sist familjen Littorin hållas. I dag får man i stället ersättning för att inte bruka bland annat de marker som Skogsvårdsstyrelsen tidigare ville att man skulle hugga bort och ersätta med barrplanteringar. Avtalen löper på några år, men länsstyrelsen vill helst teckna ännu längre avtal eller helt lösa in skogen som reservat:
– Ju längre avtalen är desto sämre är det ekonomiskt för oss eftersom ersättningen betalas ut som en engångssumma där hälften sedan ska betalas i skatt, förklarar Claes.
”Tar ifrån oss många års arbete”
Inkomsterna från skogsbruket kan skogsägaren sätta in på ett så kallat skogskonto, vilket innebär att hen kan plocka ut och skatta för pengarna flera år senare när hen behöver dem på grund av att exempelvis skördar har slagit fel:
– Det är så som bönder alltid har gjort för att överleva de år då jordbruket går dåligt.
Men det värsta med att förbjudas bruka den egna skogen är inte den ekonomiska nackdelen, säger Claes:
– Det är känslan av att länsstyrelsen tar ifrån oss resultatet av många års hängivet arbete. Det har gått så långt att min bror har tappat lusten och intresset för skogen.
