Tack för påminnelsen. Jovisst har mycket hänt sen 90-talets stora globaliseringsvurm och de då alltför överdrivna påståendena cirkulerade om nationernas försvinnande och storföretagens enorma multinationella makt som skulle gör att de var som en egen kraft, utanför nationer och politik.

I dag bromsas globaliseringen rejält, många nationer drar sig tillbaka eftersom de globala löftena visade sig vara lite väl tunna. Ryssland är ett bra exempel där eliten som äger idag är extremt nationell och inte alls särskilt intresserad av globalt samägande. På samma sätt har Kinas globalisering bromsats ordentligt (om den nu verkligen fanns på det sätt den beskrevs då).

Tesen i boken att de multinationella bolagen fortfarande baseras på nationell makt, tycker jag håller väl.

Boken handlar mycket om Japan och japansk kapitalism har verkligen stått still. Man har hamnat som en evig trea ekonomiskt efter USA och nu Kina. Japan utmanar inte USA:s ekonomi och samarbetet med Kina har inte alls blivit det en del jag pratar med i boken trodde. Istället för en Triad, där USA, EU och Kina/Japan ganska jämstarkt dominerar ekonomi och flöden så har väl snarare USA:s roll blivit ännu starkare. EU:s oförmåga att bli en global aktör är ju också uppenbar.

Men globaliseringen har inte heller inneburit den kriskatastrof som många inom vänster gärna målar upp. Skulle jag ge dig en lista på alla artiklar om världskapitalismens (eller EU:s, eller USA:s)  nära kollaps jag fått de senaste åren, skulle sidan inte räcka till. Jag är enveten i min syn på att kriserna inte kommer krascha världen av den enkla anledning att kriserna är en del av ekonomin, en del i den ständiga kampen för mer vinst och mer marknadsmakt. Det enda som kan få en kris att förvandlas till en ny ekonomi är om tillräckligt många människor är medvetna om ett alternativ som de verkligen tror på och vill skapa.

Det blir ingen socialism eller jämlik värld av kriser. Det blir det bara av individers medvetande om att något annat är möjligt att skapa.

Världsekonomin klarar till exempel av att minska fattigdom samtidigt som de rika blir oerhört mycket mer rika. Världens medelklass och normala löntagare har fått sänkta eller stillastående löner i decennier nu i de rika länderna, medan ägare bilviti oerhört mycket rikare. Man behöver ju inte läsa Piketty för att inse det. Vi har fått utslagning och fattigdom i de rikaste storstäderna igen.

Men samtidigt har allt fler människor lämnat den absolut värsta fattigdomen, det finns en utveckling skapad av politisk fajt som vi inte ser eftersom vi inte är en del av den. Latinamerikas förändring är enorm. Liksom Sydostasiens.

Det man kan oroa sig för globalt är självklart att hela ekonomin kan hamna i djup depression på grund av oförmågan att lösa klimathotet. Där har världens eliter väldigt svårt att agera, koll bränns som aldrig borde tändas. Skogar skövlas fast alla vet att det är fel. Oljeindustri och bilindustri förstör medvetet och ljuger för alla.

Den här destruktiviteten i jakten på snabba vinster är kanske det som till slut tvingar fram en politik som stoppar deras obegränsade makt. Jag tror inte vi kommer sitta still och se världens rasa samman i klimatsammanbrott.

Men jag är lika övertygad om att det nödvändiga inte kommer att ske om inte miljoner och åter miljoner människor kräver det.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.