Är bevakningen av industrikrisen nyliberal?

Diana Jacobsson har jämfört mediebevakningen kring nedläggningen av Saabs fabrik i Trollhättan 2011 och nedläggningen av Algots textilfabrik i Borås på 1970-talet. Några av slutsatserna är att nyhetsrapporteringen har gått från att lyfta fram fackets och arbetarnas kollektiva ilska och kamp till ett ökat fokus på enskilda arbetares känslor, att de ansvarsutkrävande intervjuerna har blivit färre och att det ekonomiska perspektivet dominerar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vilka konsekvenser kan det ge?

– Ur ett demokratiskt perspektiv är det inte idealiskt att en stor grupp i samhället antingen blir förklarade som offer, maktlösa, eller osynliggjorda. Det är inte oproblematiskt.

– Om man tänker att vilka är det som spelar huvudrollen här egentligen, vilka är de flera tusentals som förlorar sin anställning? Då blir det väldigt tydligt när man fokuserar på den ekonomiska eliten istället. Och när man fokuserar på dem som arbetar så gör man det genom att porträttera dem som väldigt maktlösa, samtidigt som det i princip hela tiden är närvarande att de har fullt ansvar för att ordna upp sina liv. Facket är väldigt osynligt jämfört med på 70-talet, det blir väldigt tydligt att kollektivets kraft är försvagad.

Vad beror utvecklingen på?

– Dels rent organisatoriska, att journalister i dag har en annan tidsrymd att producera material, att det är färre journalister och så vidare. Att man börjar bli rädd om sin anställning och vilka är ägarnas intressen och annonsörernas och hela den tankebanan. Sedan finns det också förmodat ideologiska faktorer som spelar in.

Du skriver att samhället har rört sig i en nyliberal riktning. Har journalisterna också gjort det?

– Ja, jag tror inte att det är möjligt som journalist att vara helt frikopplad från ett överordnat tankemönster som man mer eller mindre internaliseras. Om det här är i kombination med att man kanske har en tidspress är det inte konstigt om man vinklar händelser på ett visst sätt. Det jag försöker göra är att uppmärksamma att det är så tydligt med den här avpolitiserade känslojournalistiken att beskriva arbetare som offer och att ansvariga politiker överhuvudtaget inte syns. Man fokuserar väldigt mycket på här och nu och den här tävlingslystnaden hos den ekonomiska eliten, som är ett uttryck för en nyliberal värdering.