BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Det är välbelagt att många av familjerna har utsatts för trauma av olika slag i hemlandet, att de är flyktingar och att de lever i en utsatt situation präglad av ovisshet här i Sverige. Min poäng är att dessa faktorer inte räcker för att förklara den epidemiska förekomsten av tillståndet och att familjer i andra länder som upplever trauma, flykt och avvisningsbeslut inte drabbas på samma sätt, säger Karl Sallin, doktorand och forskare vid Centre for Research and Bioethics vid Uppsala universitet.

Dubbel kulturell påverkan

Det finns rapporterade fall av uppgivenhetssyndrom hos asylsökande barn i fångenskap i Australien och enstaka fall ska ha förekommit i Norge, men ett så stort stora antal drabbade som det finns i Sverige har inte beskrivits i några andra länder. Karl Sallins hypotes går ut på att det handlar om ett "kulturellt överförbart reaktionsmönster", jämförbart med epidemiska utbrott av olika symptom, som till exempel den så kallade Bua-sjukan. Fenomenet är närmast att betrakta som en "psykisk smitta", men det finns ingen bra svensk term. En benämning som ligger nära är "kultursjukdom" en sjukdom som uppkommer, namnges och sprids i en speciell sociokulturell kontext under en viss tidsperiod.

– En person som mår dåligt söker – på ett omedvetet plan – efter en väg att visa det, på ett sätt som ger en positiv effekt. Vilka symptom som är legitima förmedlas av olika aktörer som patienter, den medicinska vetenskapen och media, förklarar Karl Sallin.

– Det är, som jag ser det, den bästa förklaringen till den epidemiska spridningen som sker här, säger Karl Sallin, men poängterar att ingenting än så länge är bevisat. Eftersom sjukdomen nästan uteslutande drabbar människor från forna Sovjetstater och Balkan och vissa etniciteter menar Karl Sallin att det kan finnas en dubbel kulturell påverkan.

– Man har inte kunnat visa att fenomenet existerar i de länder de drabbade kommer ifrån, så det verkar vara en kombination av att komma från en viss miljö och möta den svenska miljön, men precis vad det handlar om är inte klarlagt, säger han.

Sjukdomen verkar spridas bland människor inom sociala gemenskaper där man talar samma språk, men Karl Sallin understryker att det inte handlar om att simulera – sjukdomen är verklig.

– Det är ett allvarligt tillstånd, där människor ligger i livlöshet i flera år. Att det skulle vara spelat faller på sin egen orimlighet. Man har också genomfört toxikologiska prover på ett stort antal drabbade barn och aldrig funnit några belägg för att de skulle vara drogade på något sätt, säger han.

Henry Ascher, docent i barnmedicin och professor i folkhälsovetenskap, är skeptisk till att förklara sjukdomen utifrån begrepp som kultur och etnicitet.

– Det finns en risk att kulturbegreppet används på ett sätt som skymmer de verkliga problemen. En mer sannolik förklaring tror jag att man kan hitta i kombinationen av de trauman de drabbade familjerna upplevt och de bedömningar som Migrationsverket gör av deras situation, säger han.

Han framhåller att de drabbade familjerna oftast inte får permanent uppehållstillstånd, (PUT), trots svåra situationer i hemlandet, till skillnad från asylsökande från exempelvis Syrien och Somalia, där uppgivenhetssyndrom inte förekommer.

Det skulle kunna betyda att vi med den nya lagstiftningen som säger att endast tillfälliga uppehållstillstånd ska beviljas, kommer att få se tillståndet i nya grupper.

Vad tror du att det beror på att så många barn drabbas i Sverige?

– Asylsökande barn får generellt sett ett bra bemötande i Sverige. De kan bygga upp en trygg , hoppfull vardag igen. Det påminner om en skräckfilmsdramaturgi, som inleds med en katastrof, sedan blir allt lugnt och när det är som tryggast slår faran till igen. Det är det vi utsätter de här barnen för, säger Henry Ascher.

"Cyniskt"

Karl Sallin menar att uppgivenhetssyndrom överensstämmer med diagnoskriterierna för katatoni. Om det handlar om katatoni skulle det kunna leda till en förändring av behandlingen.

– I dag bygger behandlingen i princip på att aktivera familjen i vården av barnet och att verka för PUT. Det kan leda till att familjer lider under lång tid.

Enligt Karl Sallin finns det belägg för att behandling inom slutenvård och mediciner ger betydligt bättre resultat än att låta barnen ligga hemma och sondmatas av föräldrarna.

– Vi negligerar och diskriminerar de här barnen. Fråga vilken svensk familj som helst om de kan tänka sig att ha sitt svårt sjuka barn hemma i månader utan annan vård än sondmatning. Det är cyniskt att lägga ett så stort behandlingsansvar på familjen som redan befinner sig i en svår situation, säger Karl Sallin.