Annika Taesler: Aldrig har jag känt mig så fråntagen mig själv

Journalisten mittemot mig, från det stora skönhetsmagasinet, ler vänligt. Hon vet inget om hur jag fnissade nervöst när hon bad om den här intervjun, eller att jag egentligen är deras absoluta mardröm när det kommer till läsare. Översatt: jag kan inte namnet på en enda kräm. Mitt mest använda märke är Försvarets hudsalva, idén om att piffa till mig stannar vid en ren hoodie.  Tanken på mig bredvid annonsbilder på tjejer i extensions borde vara lyteskomik. Om jag inte själv fått välja hur jag vill se ut, alltså.

Det är dock just den rätten samhället tagit ifrån oss. Vi som är beroende av någon annans händer för att visa vilka vi är, vill säga. En dom i Högsta Förvaltningsdomstolen har slagit fast att den enda hygien som berättigar till personlig assistans är den som ”avser att hålla människokroppen ren från smuts och andra ohälsosamma ämnen”. I praktiken räcker två ord för att förklara gränsdragningen. Tvål och vatten = ja. Deo, lotion, balsam, hårspray, gelé, underlagskräm, sminkborttagningsmedel, skäggtrimning, nagellack eller benrakning = Icke Nödvändigt för oss som redan börjar på minus i allmänhetens ögon.

En skitsak, kan tyckas – särskilt med tanke på att rätten att andas (!) blev laglig så sent som förra året – om det inte vore för att vårt utseende berättar både vilka vi är och inte minst vill vara. Går jag utanför dörren som nattsömnen skapade mig är en anmälan för förargelseväckande beteende mitt minsta problem. Den programledare, riksdagspolitiker eller för den delen vem som helst som åker till jobbet utan att passera badrumsspegeln finns inte (även om tanken svindlar på en diskussion om Ebba Buschs ögongojs och morgonfrisyr efter nästa partiledardebatt). Utan fasader kan vi knappast löneförhandla med chefen eller gå på dejt med självförtroende. Vår auktoritet, och sexualitet, vittrar sönder snabbare än vi hinner säga deodorant.

Riktigt absurt blir det när vi jämför hur vårt samhälle stöttar andra medborgare med deras yttre. Sminkkurser för cancerdrabbade kvinnor har funnits i många år, bidrag till peruker likaså. Bröst rekonstrueras, arm- och benproteser görs hudfärgade. Att politikerna erkänner utseendet som identitetsmarkör blir tydligt – bara inte för alla.

Efter olyckan för arton år sedan, där jag ramlade av en häst och bröt nacken, tillbringade jag nästan ett år på sjukhus. Aldrig har jag känt mig så fråntagen mig själv som under den tiden, när jag inte fick bestämma varken mina kläder eller vilka dagar jag tilläts duscha. Behovet att uttrycka oss genom utseendet ligger helt enkelt i vår mänsklighet – oavsett om man är lika vardagstråkig som jag eller kör lösögonfransar en tisdag bara för att. När det gäller oss förlamingar blir våra ansikten ofta ännu viktigare, eftersom stora delar av våra kroppsspråk (hej vickande rumpor och stuffande fötter) gått förlorade.

Om detta måste vi skrika högt. Så jag ler tillbaka mot journalisten. Mina jeans är nytvättade, torrschampot bara lite stelnat. Jag känner mig fin, och duger som jag är. Samtidigt.