– Det första året gäller det att bara klara av. Första födelse­dagen utan pappa, första julen och allt man ska ta sig igenom med barnen. Sedan handlar det om att hitta en ny vardag tillsammans.

Men som om det inte skulle räcka så kom hatet.

– Jag har väl en 400 sidor på Flashback, när min man gick bort så dök konspirationsteorier upp, jag skulle tillsammans med Stefan Löven och i maskopi med Säpo ha mördat honom genom att knuffa ner honom för en trappa. Att jag mördat min man var självklart. Men det som var jobbigast var när jag kunde se att barnen hade varit inne och läst detta. Tack och lov talar vi om detta hemma och barnen är dessutom mer luttrade än vi när det gäller hatet på sociala medier.

SD-kritik leder till hot

För att ta makten över sin egen berättelse ställde Annika ­Strandhäll upp inför en miljon­publik i ”Skavlan”.

– Det hjälpte mig faktiskt, det kändes skönt, vi fick det ur oss och kunde berätta om vad som hänt. Det var dessutom viktigt att tala om självmord som en samhällsfråga. Jag var också med i programmet ”Min sanning” där jag fick frågor om inte jag med min hårda ton på Twitter bäddade för angreppen.

– Men jag är tuff i sak, jag går väldigt sällan till personangrepp och där går ju någon form av skiljelinje. Det är ju inte heller så att det hat som finns där ute står i proportion till vad jag skriver. Om jag skriver kritiskt om Sverige­demokraterna får jag till svar att det finns en lyktstolpe i Finspång där jag ska hängas upp.

”Demokratisk risk”

Även om Annika ­Strandhäll oftast undviker att läsa kommentar­fälten om sig själv och på nätforum som Flashback är det av olika skäl nödvändigt att finnas på sociala medier i likhet med en majoritet av folket. Det handlar dels om kontakten inom den egna rörelsen, det är så många som följer Facebook och Instagram att man måste finnas där, men det är också en demokratisk fråga:

– Vi har en tendens att vara lite naiva när det gäller sajter som Facebook. Mycket är organiserat av högerkrafter och de har en strategi bakom sitt sätt att jobba. Och man känner igen det gamla kvinnohatet på de nya platt­formarna – det blir personligt ­och det handlar om att man är dum i huvudet och ofta väldigt sexualiserat.

– Det finns en klar demokratisk risk i detta. När jag var ute i förra valrörelsen mötte jag unga tjejer som är i sina första trevande steg i att aktivera sig och använder sina plattformar och möter då ett väldigt starkt, ofta organiserat hat. Att för första gången uttrycka en politisk åsikt och mötas av stormflod av hat, att utsättas för folk som säger att de egentligen vill bli våldtagna.

Annika Strandhäll menar att partierna måste förbereda sig på att stödja de som utsätts. Detta var inte mycket diskuterat inför förra valet, men där menar Annika Strandhäll att systerskapet har en stor betydelse.

– Att skriva på varandras trådar, att stötta varandra. Jag är ute och talar om detta internt i vårt parti om hur vi ska stödja de unga tjejerna. Det måste finnas strategier för detta och det har vi blivit mycket bättre på, men vi behöver förstås snäppa upp ännu mer.

– Men sedan får man ­också fundera på vad vi kan göra lagstiftningsvägen genom att ställa högre krav på ägarna till de här plattformarna, att de måste stänga ner och plocka bort.

Partiet styr inte allt

I början på oktober valdes ­Annika Strandhäll till ordförande för S-kvinnor, en position som hon brinner för. Hon menar att kvinnoförbundet har haft en mycket stor betydelse för socialdemokratin och det svenska samhället.

– Tänk bara tillbaka på frågor som när vi skulle välja väg och antingen införa en föräldra­försäkring eller en moderskaps­försäkring och frågan om kärn­vapen – där hade kvinno­förbundet en mycket stor betydelse. På slutet av 1960-talet och början på 1970-talet fanns det en diskussion att lägga ned kvinnoförbundet eftersom man sa att vi hade nått så långt i jämställdhet att vi inte behövdes.

– Tänk om vi hade gjort det, titta vad vi åstadkommit med kvinnofridslagstiftningen, sexualbrottslagstiftningen, nu senast med samtyckeslagen – jag vet ju vilket jobb det varit internt i partiet för att få fram de här ­reformerna. Titta också på de vikta månaderna i föräldra­försäkringen, det var verkligen inte populärt överallt. Vi har också haft en så stark ställning inom partiet att vi inte tvingats följa partiets dagordning.

S-kvinnor utmanade Persson

Annika Strandhäll menar att detta är mycket viktigt också idag och tar ett aktuellt exempel:

– Vi behöver inte ta hänsyn till att det just nu bara är skjutningar på agendan utan vi kan också ­prata om mäns våld mot kvinnor. Vi har gått fram med ett 32-punktsprogram mot gängkriminaliteten, men vi kan samtidigt påpeka att det fortfarande anmäls en kvinnomisshandel var 20:e minut. Var är det politiska programmet för att komma till rätta med det våldet?

– Föräldraförsäkringens uppdelade dagar blir också ett väldigt tydligt exempel där vi under lång tid hållit i en fråga under kraftfullt internt motstånd, inte minst från Göran Persson. Dessa frågor är ofta inte så populära, det handlar ju om omfördelning av makt och inflytande, sådant går aldrig enkelt. Vi minns ”Varannan damernas”, det var en stentuff kamp från kvinnoförbundet.

Sorg att metoo avstannade

Att metoo-rörelsen, som är en kvinnorörelse, drabbats av en stark backlash konstaterar Annika Strandhäll med sorg.

– Det är en spännande och häftig rörelse men som nu stannat av. Totalt sett var det 90 000 kvinnor som skrev under uppropen men hur mycket av det som lyftes fram har faktiskt lett till en förändring? Där har vi som kvinnoförbund ett jobb att göra, att fortsätta arbetet och lyfta fram frågorna.

– Detta handlade om fördelning av makt och detta fick en kraftfull motreaktion. De som var emot lyckades få det fokuserat på några enskilda individer vilket gjorde att det stannade av och skapade en rädsla både hos media och politiken i att ta i frågan och föra den vidare. Vi behöver lyfta det från individnivå till system­nivå där det hör hemma.

”Ekonomisk egenmakt”

Det finns mänga viktiga politiska uppgifter för S-kvinnor att ta tag i, menar Annika Strandhäll.

– Det finns två stora områden att arbeta med, det ena är det som präglar vårt arbete för en lång tid: ekonomisk egenmakt för kvinnor. Den ekonomiska ­jämställdheten är fortfarande den kanske viktigaste frågan. Vi är fortfarande i en situation där kvinnor i genomsnitt tjänar 3,6 miljoner kronor mindre under ett arbetsliv än vad en man gör och det ligger till grund för pension och ett gott liv på ålderdomen. Att kunna ta hand om sig själv och sina barn, att kunna gå när första slaget faller och att kunna skilja sig.

– Det andra är naturligtvis mäns våld mot kvinnor. Det är fortfarande en oerhört viktig fråga. Vart tionde barn som växer upp i Sverige har sett sin pappa slå sin mamma. Vi vet att över 70 fall av kvinnomisshandel anmäls varje dygn – året runt – och att det finns stora mörkertal i den statistiken. Inför valrörelsen ser vi också en kraftig backlash för jämställdheten på många håll som har att göra med att höger­konservativa nationalistiska rörelser har vunnit så mycket mark. Då följer alltid attacker på kvinnors och flickors rättigheter.

– Och nu när vi går in i val­rörelse kommer vi att ställas mot det mest högerkonservativa regeringsalternativ som vi sett i modern tid.

Attack mot aborträtten?

Annika Strandhäll säger att det är fördel att alternativen är så tydliga idag.

– Nu gäller det för oss att klargöra skillnaderna. När Ebba Busch säger att de inte har något nytt vårdnadsbidrag som de vill införa är det inte sant. I själva verket har de ett förslag där de fördubblar ersättningen från 3 000 till 6 000 kronor i månaden –  skillnaden är att idag kallas det barnomsorgspeng, men det är samma sak. Där har Kristdemokraterna synkat med Sverige­demokraterna som har mot­svarande förslag. Sedan står Ebba Busch i partiledardebatten och säger att Stefan Löfven ljuger när han tar upp detta.

Annika Strandhäll tror också att abortfrågan kommer att dyka upp igen.

– Sverigedemokraterna hävdar idag att de inte vill förändra tiderna för abort, men det är den fråga, efter invandringen, som de lagt flest motioner i riksdagen om. KD säger samma sak, men om man går in och läser deras medicin­etiska program så framgår det att KD vill ändra de konsultativa samtalen inför en abort som kvinnor erbjuds och vill påverka vilken information som ges av ungdomsmottagningarna. Det är så man vill göra, subtilt skruva åt gränserna utan att ställa ett skarpt förslag. Man lägger på skuld och skam på kvinnor i de här frågorna. Vi får inte vara naiva, de här högerkonservativa rörelserna har alltid velat ha makten över kvinnor. Det finns till exempel inga vettiga argument mot en abortmedicin som kvinnor själva kan ta i hemmet. Men får det här gänget flytta in på Rosenbad så finns det så många sätt att inte bara hindra framsteg – utan också att vrida klockan tillbaka.

”Oroar mig extremt mycket”

Valutgången nästa år är central för Annika Strandhäll, hon menar att det är naivt att inte inse vad ett maktskifte skulle betyda för det politiska klimatet i Sverige.

– Får de blåbruna tillsätta ministrar kommer de att vrida utvecklingen tillbaka inom en rad områden.

Det finns olika strömningar inom det socialdemokratiska ­partiet, det finns starkt vänster­orienterade delar, tydligast utryckt i Reformisterna, och det finns mer mittenorienterade som helst ser ett samarbete med ­Centerpartiet och, om de över­lever, med Liberalerna.

Inom socialdemokratin anser många att S-kvinnor finns på vänstra sidan i partiet.

–  Det finns helt klart en sådan uppfattning inom partiet. Kvinnoförbundet har en lång historia när det handlar om fredsfrågan, mot kärnvapen, för antirasismen. Vi är väldigt progressiva i sådana frågor.

– Det är inte så konstigt att kvinnor röstar vänster eftersom vi är underordnade i samhället. Kvinnor är mycket mer beroende av att vi har fungerande välfärdssystem, att vi har en fungerande välfärd av skälet att kvinnor är ekonomiskt utsatta.

Annika Strandhäll vill inte själv definiera sig på en höger-vänsterskala inom partiet.

– Jag är socialdemokrat, men sedan kan var och en se att jag har en bakgrund i fackföreningsrörelsen, jag är född i Bergsjön (ett enligt polisen särskilt utsatt område i Göteborg), ensam­stående mamma och allt det där. Jag är en traditionell socialdemokrat och det oroar mig extremt mycket att vi har haft ett par decennier av starkt ökade ekonomiska klyftor.

– Vi har allt fler barn som idag växer upp i fattigdom i det här landet, det finns ett stort behov av traditionella socialdemokratiska reformer. Vi behöver väldigt mycket mer av reformer, men för att kunna genomföra detta ­behöver vi ett väljarstöd.

– Vårt parti är i behov av att berätta för väljarna att vi vill genomföra den typen av sociala reformer som på riktigt träffar de grupper som under ett antal decennier fått det betydligt sämre och därmed också tappat sin tro på vår förmåga och vilja att göra deras liv bättre. Därmed får du också den tydliga politiska förflyttningen när människorna söker nya politiska vägar som innefattar Sverigedemokraternas.

Vill tillbaka till S-politik

Annika Strandhäll understryker att Socialdemokraterna lyckats att sitta i regeringsställning med en riksdagsmajoritet till höger vilket är närmast att jämföra med ett Houdini-trick och menar att det är en mycket svår avvägning mellan att å ena sidan sitta i regeringsställning och kontrollera utredningar och förslag och å andra sidan sitta kvar för länge.

– Det är helt nödvändigt att gå tillbaka till en socialdemokratiska politik för att kunna få ett brett väljarstöd och leverera en politik som är mer rättvis politik för de som mest behöver det. Vi är ett brett parti och gudarna ska veta att det inte alltid är enkelt att hitta politiska reformer som innefattar en medelklass som under lång tid fått det allt bättre och en arbetarklass som fått det allt sämre och dessutom blivit allt mer etnifierad.

Att Magdalena Andersson blir partiordförande ser Annika Strandhäll som oerhört positivt.

– Det blir svinbra. Jag har jobbat ihop med Magda länge och tycker att hon är precis vad vi behöver. Jag ser fram mot att bedriva vår valrörelse tillsammans med henne och vi kommer att ha ett mycket bra samarbete. Blir hon dessutom statsminister har vi mycket att vara stolta över.

Stäng aldrig några dörrar

Även om hon uttrycker sig försiktigt är det klart att Annika Strandhäll gärna blir minister igen.

– Jag avgick för två år sedan för att få mer tid för familjen och barn och jag behövde den tiden. Just nu är jag väldigt fokuserad på att gå in i valrörelsen, men jag brukar ge rådet till andra kvinnor att de aldrig ska stänga några dörrar utan alltid våga ta sig an nya utmaningar och våga tacka ja till saker.

Och om hon blev minister skulle hon mycket väl kunna tänka sig att ha regeringskollegor från Vänsterpartiet.

– Det är väl verkligen inget hinder, skrattar Annika Strandhäll. Jag hade ett mycket gott samarbete med Vänsterpartiet när jag var minister och när det gäller frågor som rör sociala reformer så har vi ju lätt att hitta varandra i vår syn på hur resurser ska fördelas.