– Jag vet inte hur du ser ut men du känner igen mig, konstaterar Annika Östberg när vi stämmer träff på centralstationen i Stockholm. Så är det, de flesta svenskar känner till Annika. Hennes öde har varit en riksnyhet i åratal, hon har sommarpratat, skrivit böcker och medverkat i dokumentärfilmer om sitt liv. Många har fångats av historien om flickan som flyttade med mamma till USA, rymde till San Francisco som 13-åring, upplevde The summer of Love i Haight Ashbury, fastnade i tungt drogmissbuk och inledde som kulminerade i att hon blev inblandad i två mord. Varpå hon tillbringade 28 år, tio månader och en dag på California Institute for Women.

Våren 2009 flyttades hon över till kvinnofängelset Hinseberg i Sverige och den 2 maj 2011 blev hon fri.

Känslan av att vara fri och vara hemma, som hon säger, beskriver hon som överväldigande.

– Det är som en dröm jag nästan inte vågade drömma, jag är överlycklig över att vara hemma. Bara att kunna gå ut i skogen med hunden, se björkträd, det är så mycket...

I sin senaste bok, Se ljuset i det svarta, beskriver hon upplevelsen av att verkligen vara fri igen med de känslor av både lycka, ensamhet och osäkerhet det fört med sig. Något annat som förvånat henne är hur mycket Sverige har förändrats. Det nya Sverige överensstämmer inte alls med den bild hon burit med sig genom alla år.

– Jag har skrutit så mycket över Sverige och hur vi tar hand om de utsatta men fann att välfärden sålts ut till privata entreprenörer, och en ”sköt dig själv”-anda där man trampar på andra för att ta sig uppåt. Jag är ledsen att Sverige är så angeläget att bli amerikaniserat och hoppas att svenskarna ska börja säga ifrån. Än så länge är Sverige tusen gånger bättre än USA, säger hon.

Har du kommit till ro med dig själv och ditt liv?

– Jag vet inte om man helt och hållet kan komma till ro med ett liv som mitt. Det finns så mycket skada i mitt förflutna, men jag försöker ta det som en sporre till förändring, det för mig vidare och framåt.

Saknar du något?

– Jag saknar mina vänner från åren i fängelse. Den sortens vänskap finns inte här ute. Jag tror att det närmaste man kan jämföra med är människor som har varit i krig tillsammans. Man lägger sitt liv i varandras händer och det skapar en väldigt intensiv och intim närhet. Jag sörjer också den där 26-åriga kvinnan som hamnade bakom galler. Jag var ju ung och vacker och kom ut som en gammal tant. Men jag accepterar mitt liv och är tacksam för vad det har varit. Jag brukar säga att jag levt ett annorlunda liv, men ett väldigt rikt liv tycker jag.

I boken beskriver du ditt och dina vänners liv i fängelset kontra vakternas, som tycktes finna mindre glädje i tillvaron än vad ni gjorde. Vad beror det på?

– När man möter en intagen på anstalt har alla samma kläder och bor på samma ställe. Det finns inga yttre attribut att försöka definiera sig själv med. Då gäller det att ha känselspröten ute och känna av vad en människa går för på djupet, att misstolka andra kan straffa sig. När jag först kom hem till Sverige kände jag en djup sorg som fick mig att känna mig skyldig. Vad är det för fel på mig, jag har ju allt? Mina kompisar på anstalten skulle göra vad som helst för att vara här. Sen förstod jag att vi hade en symbiosrelation. Om något negativt hände mig reagerade min vän för mig och tog på sig mina känslor och vice versa. Att tillåta sig egna starka känslor kunde vara farligt. Hemma var jag plötsligt tvungen att hantera alla känslor själv. Den här symbiosen gjorde att vi kom mycket nära varandra.

– Vakterna fanns mitt ibland oss, men de såg oss lika lite som man ser en hund under bordet och agerade väldigt fritt. Vi lade märke till hur de baktalade och gick bakom ryggen på varandra och vi bara skakade på huvudet. Vad gör dem lyckliga? Då kände jag mig lyckligt lottad som hade mina vänner, vänskap som var på riktigt.

Medierapporteringen om dig har under åren varit övervägande positiv, men det finns de som menar att det glömts bort att du är en tung kriminell. Vad säger du om det?

– Jag har varit inblandad i två mord och jag har aldrig sagt att jag är oskyldigt dömd, det är något som medierna lagt på mig. Jag har aldrig utmålat mig själv som ett offer, från första början har jag berättat precis vad som hände och min delaktighet i det. Jag var med och satte igång hela händelsekedjan och i många år kände jag mig moraliskt ansvarig. Det är först på senare år jag kan tänka att nej, jag har inte skjutit någon, hade jag haft möjlighet att välja hade två människor inte mist livet.

Vad var det som fick dig att börja missbruka heroin igen efter att din man, som du levt svenssonliv med under många år, lämnat dig?

– Det var för att jag tyckte synd om mig själv, helt enkelt. Jag kunde inte hantera smärtan och känslan av att ha gjort allt jag kunde för att, framförallt min son Sven, skulle få ett normalt liv och så skiter det sig ändå. Tanken var bara att landa, ta lite heroin och tänka bättre. Det är ju självbedrägeri, men så tänkte jag då. Jag var heroinist, sedan metadonist, och beroendet, visst är det fysiskt, men framförallt handlar det om ett sätt att tänka och bete sig. Jag hade aldrig haft tillgång till någon rehabilitering för att förändra mitt sätt att hantera känslor och hade inget att falla tillbaka på utom min automatiska reflex. Sedan gick det snabbt utför, kraschen (morden) inträffade bara ett halvår senare.

Din mamma är 85 år och lever än. Hur ­hanterade hon den väg ditt liv tog?

– Hon tänker att det var hennes val att flytta med mig till Amerika som orsakade allt och skyller det som hänt mig på sig själv, totalt. Under många år skyllde även jag eländet i mitt liv på henne. Men det fick jag ju släppa. Jag är glad att vi fått tid tillsammans. Hon har kämpat för mig och aldrig gett sig.

Du skriver om sorgen efter din son som dog i en bilolycka, när du var inspärrad. Han blev bara 15 år. Hur klarar man att leva med sorgen och skulden att inte ha funnits där för sitt barn?

– Jag fanns för honom så gott jag kunde under de år han var med mig. Sedan fick han lida för mina brott. Det får jag får leva med, det går aldrig att gottgöra. Jag kan bara kontrollera smärtan och släppa fram sorgen i små doser och försöka tänka att han ändå hade ett bra liv.

Under tiden i fängelse kom du till insikt om att det finns en Gud. Hur skulle du beskriva din tro?

– Jag brukar säga att jag är andlig, inte religiös. Det finns ett ordspråk inom NA (Anonyma narkomaner), som jag jobbat mycket med på anstalten, som säger ”Religion is for people who are afraid of going to hell, spirituality is for those who already been there”. Så jag räknar mig som andlig. Det finns en negativ kraft, jag har stått öga mot öga med den, då måste det också finnas en god kraft. Den har jag känt av väldigt intensivt sedan jag öppnade mig för den.

Vilken är den stora skillnaden mellan att vara fri och att vara inlåst?

– Val, att jag kan klä mig hur jag vill, att jag kan gå ut och bara gå rakt fram, inte i cirklar. Men att vara inlåst är inte bara att sitta i en bur, det är också att förlora sig själv och sin uppfattning om vem man är. Att återerövra rätten till mig själv, det är friheten. Och att bara sitta här och titta på folk, jag älskar det. Jag tar verkligen till mig upplevelser. Jag kan stanna mitt uppe i vad som helst och bara titta mig omkring och känna: Wow! Så är det hela tiden.