– Idéer är ju något som ständigt utvecklas och diskuteras. Alla måste ju kunna bestämma sin egen bild av varför man vill vara med i ett parti, säger hon om saken. 

Slutsatsen är enkel och logisk. Kanske är det på grund av den kombinationen som socialdemokrater i alla år vänt sig till den nu 79-åriga politiska tänkaren för rådgivning. Själv tror hon att det handlar om att hon håller sig nära verkligheten.

– Jag menar, man har vissa överliggande idéer naturligtvis. Men sen när man ska översätta dem till vad de betyder konkret, hur jag arbetar för dem idag, då hamnar man alltid i väldigt praktiska frågor.

Hon inser att titeln är vänligt menad men den är ändå inget hon velat associeras med, av förklarliga skäl:

– Titeln kommer egentligen från det sovjetiska kommunistpartiet. De hade en formellt utsedd chefsideolog. På min tid hette han Mikhail Zuzlov och var en mycket otrevlig person, säger hon.

På bordet framför henne ligger böcker av författare som Åsa Wikfors, Alf Ross och Diamant Salihu. Förutom att vara påläst om de samtida samhällsutmaningarna krävs ibland även tillbakablickar i vad olika begrepp som demokrati och diktatur betyder. 

– Men det är ofta man åker ut på möten för att prata just om idéer och värderingar. Då brukar alla säga att det ska bli roligt att få diskutera ideologi. Och sen tar det två minuter och så diskuterar man skola eller arbetsmarknad eller skatter eller någonting annat. Det är inget konstigt. Ideologi är för mig problemanalys.

I efterhand kan jag känna mig häpen över utbildningsdepartementets mod att anställa så unga personer. 

Tog strid mot morgonbönen

Anne-Marie Lindgren växte upp i ett fackligt och politiskt hem i arbetarkommunen Norrköping under 50-talet. Hon blev tidigt engagerad i politik och gick med i SSU. Det var glada dagar efter ekonomiska svältår och krigstider. 

– Folk kunde inte tro att det skulle bli så här bra även om det fortfarande fanns en hel del kvar att göra. Så mitt engagemang kom mycket från en längtan efter att få vara med i det där stora fantastiska, lite opreciserade. 

Rent konkret så var det första som Anne-Marie Lindgren jobbade för i sin SSU-klubb att få bort de obligatoriska morgonbönerna. 

– Jag tyckte inte att man skulle tvingas till religiösa bekännelser eller religionsutövning i skolan. I partiprogrammet hade jag läst att religion är en privatsak. 

Anne-Marie Lindgren vägrade att konfirmeras. Att bekräfta en tro utan att ha en tro var inte korrekt, konstaterade hon. Att hon var så logiskt lagd redan i tidig ungdom tror hon har att göra med hur hon blivit uppfostrad, att hon och hennes yngre syster fick sitta med i de vuxnas diskussioner som barn. 

– Jag blev van att kunna diskutera med vuxna. Och jag hade väldigt ofta diskussioner just med kristendomsläraren, säger hon och skrattar. 

Morgonbönerna försvann först i slutet på 60-talet. Men Anne-Marie Lindgren blev tidigt upptäckt av de stora namnen inom Socialdemokraterna. Innan hon fyllt 25 arbetade hon nära både Olof Palme och Ingvar Carlsson. De gjorde sällan rangskillnader, men krävde att medarbetarna skulle vara pålästa och kunna argumentera.

– Och kunna jobba väldigt snabbt. I efterhand kan jag känna mig häpen över utbildningsdepartementets mod att anställa så unga personer. Men då tyckte vi förstås att vi var väldigt vuxna.

Framtidstro ett privilegium

Vid den tiden blåste det starka vänstervindar i Europa. Det var lätt att vara vänster, svårare att vara socialdemokrat. Det fanns ett aktivistiskt tänk snarare än ett parlamentariskt och reformistiskt, framhåller Anne-Marie Lindgren. 

– Och vänstern kunde vara ganska hårda mot oss faktiskt. Som någon en gång sa i min ungdom, ja men borgarna väntar man sig i alla fall ingenting av. Men ni borde begripa bättre.

Men gemensamt bland de röda partierna på 60- och 70-talen fanns en optimistisk framtidstro. 

– Då var det som om allting ändå skulle gå åt rätt håll, allting skulle bara bli bättre. Och mer rättvist och lyckligare. Att ha växt upp med det och få en massa unga att tro på detta, det tror jag ändå är något av ett litet privilegium, som man trots allt behåller. Det finns mycket mer pessimism idag.

Det var under 80- och 90-talet som det svängde. Det har diskuterats som en ideologisk förskjutning, men som historiematerialist påpekar Anne-Marie Lindgren att det snarare handlar om förändringar i teknik, ekonomi och maktförhålllanden, som i sin tur påverkar samhällsdebatten. 

– Och det hände väldigt mycket under 80-talet som förändrade betingelserna för socialdemokratisk folkhemspolitik.

Partiledningen ville inte ta strid om det här valfrihetsbegreppet. Det dröjde tills i mitten på tiotalet innan man satte ner foten.

S problem: Få grepp om verkligheten

Från att ha haft en enormt kraftig tillväxt som möjliggjorde utbyggnaden av de sociala reformerna så saktade tillväxten ner under 90-talet. I en debattartikel från 1995 skrev hon att socialdemokratins stora problem har varit att få grepp om verkligheten.

– 80-talets debatt handlade faktiskt väldigt mycket om ifall verkligheten var förändrad eller inte. Och sen när man äntligen upptäckte att fan också, den var förändrad, då hade vi inte riktigt utvecklat någon politik för att handskas med det.

En stor del av Anne-Marie Lindgrens arbetsliv har dock inte varit inom de beslutande organen utan som politisk skribent, analytiker och utredare. Och en stor del av vad som analyserats har varit de marknadslösningar som tillkommit de senaste 30 åren. När borgerligheten vann valet 1991 lades det snabbt fram ett antal propositioner inom skolan, sjukvården och barnomsorgen för att släppa in privata aktörer.

– Man blir ju lite häpen hur illa underbyggda propositionerna var. Det finns ju inget annat än önsketänkande bakom. 

Det fanns en del stelbentheter i den offentliga sektorn på 1980-talet som flera partier ville förändra. Men Socialdemokraterna hade kunnat föra en bättre debatt, menar Anne-Marie Lindgren. 

– Men vi hann aldrig riktigt själva börja den där debatten. Mina första rapporter från Tankesmedjan Tiden väckte väldigt stort intresse i partiet och i organisationerna. Men partiledningen ville inte ta strid om det här valfrihetsbegreppet. Det dröjde tills i mitten på tiotalet innan man satte ner foten. Dels för att man verkligen börjat se problemen och dels på grund av att opinionen hade vuxit.

Om någon hade sagt att vi skulle ha de nationalistiska strömningar som vi har idag på 1970-talet så hade man sett det som ett synnerligen dåligt skämt.

Missade SD:s potential

Anne-Marie Lindgren har tillsammans med den tidigare socialdemokratiska statsministern Ingvar Carlsson skrivit boken ”Vad är socialdemokrati”,i hela sju upplagor. Den första trycktes 1974 och den senaste 2021. Begreppen som värdesätts i boken är desamma genom åren; jämlikhet, frihet och solidaritet. 

– Men samhället, verkligheten runt omkring, de frågor man behöver arbeta med från ett jämlikhetssynpunkt eller frihetssynpunkt, de ser ju helt annorlunda ut. 

Den ursprungliga versionen skrevs enligt Anne-Marie Lindgren för att förklara en socialdemokrati i förhållande till vänstergrupperna på 70-talet. Men det är inte längre aktuellt. Istället argumenterar man nu mer högerut. 

– En sak vi upptäckte var att vi inte skrev något speciellt om demokrati i de första upplagorna. Demokratin var så fruktansvärt självklart. Man behövde inte argumentera för det. Men i den senaste upplagan så måste vi ha ett långt stycke om det. Om någon hade sagt att vi skulle ha de nationalistiska strömningar som vi har idag på 1970-talet så hade man sett det som ett synnerligen dåligt skämt. Nazismen var ju borta. 

En av de största politiska överraskningarna för Anne-Marie Lindgren genom åren är att Sverigedemokraterna kunde bli så stora som de blivit. 

– Det var tidigt lätt att se att Sverigedemokraterna är starka i avfolknings- eller utglesningsbygden. Och att det kunde ses som en reaktion på att man tyckte att andra politiker inte lyssnade. Men jag greppade väl inte tillräckligt att de kunde växa så mycket. Det fanns så pass mycket som var avskräckande hos dem att folk borde se det.

Omkring 2010 var vi väldigt inriktade på att ta tillbaka medelklassväljarna i storstäderna. Jag tror det fick oss att inte se vad som höll på att hända i andra delar av landet.

Inte nyliberalismens seger

Det är en trend i hela Europa att socialdemokratiska väljare går till högerpopulistiska partier. Anne-Marie Lindgren tror att Socialdemokraterna hade kunnat vara mer observanta på de underliggande sociala faktorerna för att motverka den utvecklingen i Sverige. 

– Omkring 2010 var vi väldigt inriktade på att ta tillbaka medelklassväljarna i storstäderna. Jag tror det fick oss att inte se vad som höll på att hända i andra delar av landet. Å andra sidan har majoriteten i riksdagen varit borgerlig sedan 2006. Så vad vi hade kunnat genomföra som faktiska förändringar är svårt att säga någonting om. Men det är klart att det hade kunnat vara möjligt att driva opinion kring en del frågor som Sverigedemokraterna antagligen har vunnit på.

Just nu är det SD som styr regeringen, hävdar Anne-Marie Lindgren. Det är en svag regering jämfört med när Reinfeldt tillträdde 2006. Det är Sverigedemokraterna som har tydliga, konkreta förslag och vet vad de vill, medan allianspartierna är vilsna. 

– Mitt intryck är att de tre regeringspartierna påminner lite om socialdemokratin på 90- och 00-talen, i den mening att de känns väldigt osäkra på vad de egentligen ska tycka. Även för dem har verklighetsbilden förändrats. Det är inte som nyliberalismens seger. Tvärtom växer kritiken mot effekterna av deras reformer.

Jag säger inte att jag håller med om strategin, men jag förstår hur man resonerar.

Inväntar kollaps

Samtidigt är det Sverigedemokraternas hjärtefråga, invandringen, som bundit partierna samman. Där har också de andra partierna, förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, blivit mer restriktiva sedan 2015. Om förslagen i Tidöavtalet går igenom ser Sverige ut att få EU:s mest restriktiva migrationspolitik. 

Att Magdalena Andersson inte tagit avstånd till Tidöavtalets migrationspolitik när hon fått frågor om det ser Anne-Marie Lindgren som en del av en politisk strategi. De avvaktar tills de interna debatterna är avslutade och står redo om samarbetet mellan Moderaterna och Liberalerna skulle falla. 

– Jag säger inte att jag håller med om strategin, men jag förstår hur man resonerar. Men det jag uppfattar av stämningarna i partiet är att man är mycket oroad över Tidöbestämmelserna och det finns en stark facklig reaktion mot den här angiverilagen. Det tror jag kommer att påverka även partiställningstaganden. Jag nästan baxnade när jag läste Tidöavtalet. Ordet som faller in oerhört är just Stasi.