Annas skyddade identitet togs bort

Anna, som egentligen heter något annat, sveper bort en osynlig smula från bordets glasyta. Hon ger ett lugnt och säkert intryck, skämtar ofta och skrattar hjärtligt. Bara vid några enstaka ögonblick försvinner blicken, och hon ler osäkert. Tittar på sin mamma som har tagit ledigt från jobbet i en stad långt borta, samma stad Anna tvingades att lämna för sju år sedan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag fick skyddade personuppgifter i samband med att han dömdes till ett tre år långt fängelsestraff för misshandel, våldtäkt och olaga hot mot mig. 

När mannen, som Anna hade levt med i tio år, hade avtjänat sitt straff var Anna redan långt borta. 

– Jag flyttade rätt ofta till en början, bytte stad för säkerhets skull, liksom. 

Lita på att personskyddet fungerade

Efter ett tag började hon lita på att personskyddet fungerade. Och när hon kom till Norrköping för tre år sedan valde hon att stanna.

– Jag började gå vidare, och sakta läka ihop och tro på en framtid, säger hon. 

Smällen när hon öppnade brevet från Skatteverket blev därför extra smärtsam. 

– Det stod att de skulle häva skyddet. Att de inte har fått uppgifter från polisen om nya hot, säger Anna.

Hennes mamma himlar med ögonen.

– Meningen med skyddet var ju att Anna inte skulle bli hittad, alltså fungerade det. Och då väljer de att ta bort det?

Anna överklagade beslutet men fick avslag. Tillsammans med sin mamma skrev hon ett brev till handläggaren.

– Vi ifrågasatte på vilka grunder beslutet hade tagits, men han svarade bara att reglerna var dessa: har det inte kommit in något nytt hot, förlängs inte skyddet, säger Annas mamma. 

Åren av terapi och samtal var som bortblåsta. Anna började må dåligt igen. Beslöt sig för att hyra en lägenhet men bo på en annan plats. 

– Ett skydd borde vara minst 15 år, eller till dess jag som hotad inte längre känner mig rädd. 

Sökt på hennes gamla adress

För ett år sedan fick Anna dessutom veta att mannen hon fruktar hade sökt henne på hennes gamla adress.

– Jag kommer aldrig att bli fri. Den psykiska terrorn och misshandeln har satt djupare spår än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag kommer aldrig att våga skaffa barn. Det skulle vara dubbel skräck, säger Anna.

För en tid sedan fick hon sin första fasta anställning. Något som framkallar mer rädsla än glädje. 

–Jag känner mig jättestressad över tanken på att behöva fly igen. Och vågar absolut inte fästa mig vid kollegerna.

Anna är inställd på att leva sitt liv gömd och på flykt. 

– Jag är så rädd att min identitet ska röjas och hamna på nätet. Så rädd att jag ljuger om vad jag heter. 

– Fortfarande kan det räcka med att jag hör en dörr slå igen i trapphuset för att bli alldeles kallsvettig. Och när jag går ut från lägenheten är jag alltid beredd på att någon kan hoppa ur en bil och avrätta mig, säger hon.