När Lotta Rudholm i juni 2016 mördades av sin expojkvän hade hon utsatts för så mycket övervåld att härdade poliser och vårdpersonal beskrev det som ”det värsta de sett”. Martin Jonsson, som hennes mördare heter, hade precis innan han träffade Lotta blivit villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff för grov kvinnofridskränkning. Bara några veckor före mordet ringde Lottas syster till polisen och berättade att hennes syster var utsatt för livsfara, ett desperat larm som bemöttes av nonchalans. De myndighetsbeslut som skulle kunna hindra det som blev Lottas död fattades aldrig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Morgonen den 29 november 2010 mördades Carla Saado av sin före detta man i Huskvarna. Anledningen var att hon ville ha ensam vårdnad om barnen. Hon hade tidigare själv ringt till polisen och berättat om att exmannen mordhotade henne. Men jouråklagaren tyckte inte att det fanns anledning att vidta åtgärder. Dagen efter attackerades Carla Saado med 25 knivhugg mot kroppen och ansiktet i sin trappuppgång.
I Gottsunda i vintras högg en 51-årig man sin exfru med en yxa. Kvinnan hade före attacken gjort allt hon kunde för att få samhällets skydd. Nästan alla kända varningssignaler fanns, polisens riskbedömningsverktyg borde slagit i taket. Men efter rättegången släpptes mannen ur häktet efter att åklagaren nekat kvinnan utvidgat kontaktförbud. Det handlade ju ”bara” om olaga hot.
När män mördar kvinnor de har eller har haft en relation med sker det sällan som blixtar från en klar himmel. Ofta finns männen inom myndigheternas radar. Socialtjänst, sjukvård, polis och kriminalvård har ofta fått signaler. Morden utgör ofta kulmen på en lång period av våld och hot och nära hälften av brotten har föregåtts av anmälningar till polisen.
Många av de hundratals svenska kvinnomord som de senaste decennierna har tagit mammor från sina barn hade därför kunnat förhindras om rätt beslut hade tagits.
Klara Svalins nya avhandling bekräftar att problemen håller i sig. Polisens träffsäkerhet i identifieringen av högriskpersoner och bedömningen av risker för upprepat våld är fortfarande låg. De skyddsåtgärder som föreslås saknar dessutom ofta effekt.
Vi som jobbat med kvinnofridsfrågor tappar inte hakan direkt. Vi knyter bara näven i fickan än en gång och svär över att problemen består trots allt arbete. Kvinnojoursorganisationerna har skrikit sig hesa under decennier för att polisens och socialtjänstens riskbedömningar varit bristfälliga. Stiftelsen Tryggare Sverige har också flitigt rapporterat om de grundläggande bristerna i myndigheternas hantering. Polischefer har sagt sig ta problemen på djupaste allvar och informations- och utbildningssatsningar kickats igång.
Nya svenskar är överrepresenterade bland de kvinnor som utsätts för dödligt våld, men majoriteten av mördarna är män med namn från den traditionellt svenska namnsdagslistan. Kvinnojourerna vet att mäns våld mot kvinnor är ett lika ursvenskt fenomen som midsommar och sill och potatis. Kunskapen som varje myndighetsbeslut borde grundas i finns alltså här och har funnits i decennier.
Trots detta fortsätter myndigheterna att svika kvinnor på löpande band. Snart kommer det ske igen. Enligt statistiken begås nämligen denna typ av kvinnomord oftare än en gång i månaden. Ansvariga myndigheter har blod på sitt samvete.
