– Jajamensan, säger Anna Larsson och håller med.
– Det gör jag alltid.
I dag är det torsdag. Det betyder körsång efter jobbet i Guldhedens kyrka. Där har Anna Larsson varit med ända sedan hon konfirmerades. Hon är som en klocka, säger hennes pappa. Han menar att Anna går upp samma tid varje morgon och tar samma båt från Brännö Rödsten. Det vill säga 7.47. Hon är alltid i god tid nere vid kajen och hälsar till höger och vänster. Hon är en fena på att komma ihåg namn på personer som bor på ön eller som kommer till ön för att jobba.
Väl på båten är det frukost som gäller i caféet; samma frukostbricka och samma plats vid fönstret varje morgon.
– Det gillar jag, säger Anna Larsson.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon klagar sällan, trots att pendlingen till arbetet på Kulturlabbet i Biskopsgården tar drygt tre timmar, tur och retur, varje arbetsdag.
– Det är för att jag gillar jobbet, förklarar hon.
Kulturlabbet är en daglig verksamhet för personer som är intresserade av ett konstnärligt arbete, och som har en intellektuell funktionsnedsättning.
Älskar att stå på scen
Ibland har de föreställningar eller utställningar för betalande publik. En gång om året hyr de Lorensbergsteatern, tillsammans med andra verksamheter i Göteborg, och kör en bejublad föreställning med musik, dans och teater.
– Jag älskar att stå på scenen. Jag är inte blyg. Jag är inte nervös, säger Anna Larsson.
Anna Larsson är med i flera konstellationer på Brännö. Det bor många musiker på ön och hon är inte sen att hoppa in där det ges tillfälle. Bäst tycker hon att vara med i bandet Brännöpojkarna. De känner varandra väl och hon brukar spela tamburin, eller stå bredvid och dansa när de spelar på Brännö brygga.
– Jag känner många här. Alla mina vänner bor på Brännö, förklarar Anna Larsson.
För ungefär fem år sedan tog hennes föräldrar upp frågan om ett eget boende. Då funderade de på ett gruppboende i stan. Men Anna hade inga planer alls att bo ihop med andra eller att flytta ifrån ön.
– Jag är ingen sommargäst, förklarade hon för sina föräldrar med emfas.
Där och då började planerna på ett eget boende på ön. Där hennes mormors hus stått, fanns en remsa mark att bygga på. Anna Larssons gamla fritidsledare hade bytt om till snickare och tog på sig jobbet. I dag bor Anna Larsson i ett eget hus. Det är rött med vita knutar.
– Jag trivs här. Det är faktiskt jättebra, säger Anna Larsson som har en egen nyckel att låsa med för första gången i sitt liv.
Hon kan bestämma om hon skall vara uppe sent på helgerna eller ligga och dra sig lite på söndagarna. Hon känner sig fri. Samtidigt har hon nära till sina föräldrar, sin moster och sina systrar och syskonbarn – på ön.
– Det är jättefint, säger hon.
Flera dagar i veckan får Anna Larsson hjälp av en boendestödjare. De brukar sitta redan på båten och vänta, när hon kommer från jobbet. De går tillsammans hem till hennes hus och fixar med olika saker. På bestämda dagar handlar de mat, andra dagar lagar de mat tillsammans och fryser in. På kylskåpet hänger en lista med veckans aktiviteter: Städa, tvätta och dammsuga.
Potatismos och köttbullar
Anna Larsson tycker det inte är så roligt att laga mat. Får hon själv bestämma blir det pyttipanna med korv eller potatismos och köttbullar.
På helgerna brukar hon rycka in på öns värdshus. Det ligger alldeles i närheten av Anna Larssons hus. Hon brukar plocka in disk och ta bort flaskor från borden. Och skämta med gästerna.
– Jag gick bara in och frågade, förklarar hon på frågan hur det gick till när hon fick jobbet.
Anna Larsson åker sällan någonstans på sommaren. Hon har fullt upp och Brännö är ändå det bästa stället, tycker hon. Men det finns undantag. Snart sticker hon iväg till Astrid Lindgrens värld med sin syster och sina syskonbarn.
– Det är sjätte gången som jag åker dit. Jag gillar det, berättar Anna Larsson.
Bäst tycker hon om att besöka huset med Bröderna Lejonhjärta. Den berättelsen är stark.
– Jorden kommer först, sedan kommer Nangijala, förklarar Anna Larsson som själv skriver på ett filmmanus sedan ett par år tillbaka.
Förfrågan om att stå modell
Hon har en decimetertjock hög med fullskrivna papper på sitt skrivbord i sovrummet. Anna Larsson avslöjar att slutet är lyckligt och att det handlar om en familj. Första scenen utspelar sig på en badstrand. Hon har involverat flera öbor i processen att spela in det hela. När vet hon inte riktigt. Brännö har en egen liten filmfestival varje höst, så det är inte omöjligt att den visas där.
Än så länge finns Anna Larssons liv dokumenterat i en lättläst bok som kom förra året. På omslaget bär hon flätor och cerisea blommor. Bilden är tagen strax innan hon går in på Lorensbergsteatern och mimar sången ”Eloise” som dansbandet Arvingarna brukar uppföra. Under föreställningen kunde hon inte hålla sig från att låna mikrofonen av konferencieren och säga några väl valda ord. Hon rev ner applåder.
Tack vare uppmärksamheten i boken har hon blivit intervjuad i P1 några gånger och programmet Klarspråk har gjort ett reportage om henne. Som ett gott exempel på ett värdigt liv. Dessutom har hon fått en förfrågan om att stå modell i Stockholm. Ingenting är klart ännu, men Anna Larsson är öppen för anbud.
– Det skall bli kul. Jag har aldrig varit i Stockholm, säger Anna Larsson.
