– Jag har analyserat mig själv i efterhand och jag tror att jag stängde av lite, drog ner rull­gardinen och ville inte känna. Jag fattade inte riktigt, för jag kände mig inte sjuk. Det var märkligt, säger hon.

Kollegorna ojade sig inte

Efter besöket gick hon till sin gamla arbetsplats. En kvinnojour där de tidigare kollegorna gav henne precis det bemötande hon behövde.

– De ojade sig inte. De sa ”det här klarar du”. Jag fick höra historier om mammor och svärmödrar som hade haft cancer och klarat det bra, säger hon.

I oktober 2012 gjordes en tårtbitsoperation på bröstet och läkarna kunde konstatera att cancern inte hade spridit sig. ­Efter att hon blivit av med en envis infektion i operationssåret fick Anita Ekström strålbehandling och därefter medicinen tamoxifen, en tablett som minskar upptaget av östrogen i cancer­cellerna, som hon ska äta i minst fem år.

Skrev på Facebook

Anitas sätt att hantera sjuk­domen har varit att prata öppet om den. Tidigt började hon skriva på Facebook vad hon gick igenom, ofta med humor. Det blev ett sätt att få ur sig upplevelserna men också att hålla släktingar och vänner i andra delar av landet uppdaterade om hur hon mådde.

– Jag är ensamstående. När man kommer hem har man de fyra väggarna omkring sig. Det finns ingen att prata med där och då var Facebook ett bra sätt att få utlopp, säger hon.

Tur i oturen

I artikeln här intill berättar vi att hos kvinnor som drabbas av bröstcancer löper de som är lågutbildade tre gånger större risk att dö av sjukdomen än högutbildade. Anita har högskoleutbildning och hör till dem som enligt statistiken har bättre chanser att överleva. Själv säger hon att det är svårt att veta varför en del klarar sig och andra inte. Varför en del får återfall och en del får cancer som sprider sig och andra inte.

– En viss del handlar förstås om att det upptäcks i tid. Det gäller ju att upptäcka i tid att någonting är fel, säger hon.

– Jag ser det som att jag har haft tur i oturen. Jag är glad att jag har gått på all mammografi som jag har blivit kallad till. Om jag inte hade gått kanske jag inte hade klarat mig lika bra, säger hon.

”Våga visa dig sårbar”

Men även om hon har haft tur så har det funnits tuffa stunder. Som första dagen när hon kom hem efter operationen. Hennes dotter hade hämtat henne på sjukhuset.

– När hon hade åkt hem grät jag en skvätt och sade högt för mig själv ”jag är en cancer­patient”. Det hade jag inte fattat förrän då, säger hon.

Vad skulle du vilja säga till någon som precis har fått
diagnosen bröstcancer?

– Ta alla tillfällen i akt att prata om det. Att känna efter. Var inte rädd för att visa dig sårbar. Jag har alltid haft väldigt svårt att be om hjälp, så det behöver jag själv lära mig. Jag är inte färdiglärd men jag håller på, säger hon.