– Jag gick på mellanstadiet och tyckte det här var fel och förskräckligt. Det viktiga är ju att barn börjar läsa, inte exakt vad de läser, berättar han på det pampiga talmanskontoret i riksdagshuset nästan 40 år senare.

– Jag blev intervjuad i Östgöta-Correspondenten och hamnade på förstasidan. Det var min första ettan-bild.

Under de senaste åren har Andreas Norlén synts på framsidan i många svenska tidningar, många gånger. I en tid av stor turbulens i inrikes­­politiken har talmannen fått en central roll, och blivit rikskänd, nästan folkkär.

– Det är svårt för mig att värdera om jag är folkkär eller inte. Jag har mött väldigt mycket uppskattning under de här åren, när jag har ­träffat människor på stan och fått mejl. Det är jag väldigt glad och ödmjukt tacksam för. Sedan det här att bli igenkänd på stan är väl en oundviklig konsekvens när man har ett uppdrag av det här slaget.

Vill du bli julvärd i SVT?

– Hahaha, jag läste ju en juldikt i Agenda julen 2019, som jag hade totat ihop till större ­delen själv. Och det var ju väldigt mysigt, att ­sitta i en mysfåtölj med gran. Men jag tror ­faktiskt att Ernst och andra gör det bättre.

Ett ord som ofta återkommer när folk ska beskriva dig är ”rekorderlig”.

– Jag har försökt att leva mitt liv på ett hederligt och ärligt sätt. Jag har säkert misslyckats ibland, men jag har gjort mitt allra bästa.

Var du lite av en elevrådsordförandetyp när du var ung?

– Ja, det var jag nog. Jag blev aldrig ord­förande, men jag var med i elevrådet på både högstadiet och gymnasiet. Sedan gick jag ju in i ungdomsförbunds-politiken tidigt också, redan på högstadiet. Så intresset för samhällsfrågor och att påverka, diskutera, debattera, har ju alltid funnits med.

”Lägga partipolitiken åt sidan”

Efter nästan två decennier i lokalpolitiken valdes han 2006 in i riksdagen för Moderaterna. 2014 blev han ordförande i konstitutions­ut­skottet. En bra plantskola för att ta sig an talmans­ämbetet fyra år senare.

– Jag upplever att jag hade god nytta av det arbetet när jag klev in i talmansrollen, som ju i ännu högre grad handlar om att lägga parti­politiken åt sidan och fokusera på att föra partierna samman.

Du har varit politiskt engagerad sedan tonåren. Att då plötsligt över en natt inte få vara med och ha åsikter eller debattera längre, hur kändes det?

– Jag tycker att det gick bra. Det är som du säger, det kan ju uppfattas som en stor omställning, men när jag fick frågan om jag ville kandidera som talman så tvekade jag ungefär en sekund innan jag tackade ja. För det är en fantastisk sak att få frågan om man vill leda Sveriges viktigaste demokratiska institution, säger Andreas Norlén på sitt högtidligt korrekta sätt att tala.

– Jag hade suttit i riksdagen i tolv år och upplevde att jag kände starkt för riksdagen som institution, som företeelse, som en viktig plats i svensk demokrati. Att då få vara med och styra och utveckla den tyckte jag var både väldigt hedrande och väldigt lockande.

Har du aldrig velat ge dig in i en debatt ­någon gång under de här gångna tre åren?

– Nä, det är ju 349 andra där som ägnar liv och lust åt att driva olika frågor i olika riktningar. Jag känner mig nöjd med att leda det arbetet.

Full fart, full dramatik

Redan från första dagen han klev in på sitt talmanskontor har det varit full fart och stor dramatik.

– Det blev ju en rivstart. Jag blev vald 24 september och sedan föll regeringen den 25. I och med den rivstarten och fokuset på regerings­frågan som blev under de 134 dagarna till januari 2019, så hann jag aldrig börja sakna det traditionella partipolitiska arbetet. Sedan har det fortsatt slag i slag med en väldig massa andra uppgifter, så jag har aldrig hunnit sakna det.

Det har varit nya regeringsbildningar, talmansrundor, statsministeromröstningar och otaliga presskonferenser där talmannen ständigt stått mitt i centrum av det politiska spelet.

2021 talas redan om som det mest händelse­rika året i svensk inrikespolitik någonsin. Andreas Norlén säger inte emot.

– Det här har varit en mandatperiod som ingen annan, och ett år som inget annat också. Med både en pandemi, som har påverkat det politiska livet och arbetet väldigt mycket, och tre regeringsbildningsprocesser. Det har vi ju inte upplevt någon motsvarighet till.

”Ingen demokratisk kris”

Samtidigt vill han poängtera att demokratin i Sverige står fortsatt stark, inte minst ett år då vi firar 100 år med allmän och lika rösträtt.

– Det har inte varit någon demokratisk kris, även om man kan tala om en regeringskris vid vissa tidpunkter, särskilt i somras. Om man zoomar ut något så kan man ju konstatera att Sverige alltid hamnar i topp i jämförelser av demokrati mellan olika länder. Vi har högt valdeltagande, oberoende domstolar, respekt för mänskliga fri- och rättigheter, livskraftigt civilsamhälle, fri akademi, fria medier, allt det där som kännetecknar en stark och livskraftig demokrati.

– Om man då tittar på just det som har hänt i riksdagen så tycker jag det är viktigt att säga att det finns regler för hur regeringsbildningar ska gå till, och de har vi följt. De har skötts enligt skolboken, och det har blivit ett resultat i form av en regeringsbildning efter varje process och i den meningen får man väl säga att svensk demokrati står stark.

Kan du ha förståelse för att många ibland tröttnar på det så kallade politiska spelet, att allt förvandlas till teater?

– Jag sa under den långa regeringsbildningen 2018–2019 att den behövde få ett slut. Och jag tror att om den hade fortsatt ännu längre, och kanske resulterat i ett extraval, så tror jag att den hade kunnat riskera skada förtroendet för det politiska systemet, också mer långsiktigt. Om vi inte hade kunnat bilda en enda regering utifrån ett valresultat med 87 procents val­deltagande.

– Så ja, jag kan förstå det perspektivet. Samtidigt, i vissa lägen så är motsättningarna mellan partierna stora, och det är svårt att komma överens, därför att det står så mycket på spel. Då tycker jag att de här lite nedsättande formuleringarna om att det bara är ett spel, också leder tanken lite fel. För det handlar ju ytterst om Sveriges framtid, hur Sverige ska styras, vilken politik som ska föras. Att det blir en hård kamp om regeringsmakten, och att den ibland tar sig de här uttrycken, det kanske inte är så konstigt i alla fall.

Samtidigt så var fyra av tio riksdagsledamöter oroade över att demokratin var hotad, i en Novus-undersökning 2018. Vad ser du för hot mot demokratin nu när den firar 100 år i Sverige?

– Jag ser inget konkret akut hot för svensk demokrati, på det sätt som vi ser i en del andra länder. Antalet personer i världen som lever i auktoritära regimer har ökat de senaste åren, och bara 14 procent av världens befolkning lever i fullvärdiga demokratier nu, det är ju en väldigt allvarlig utveckling. I Sverige kan man såklart se en del hot, våldsbejakande extremism av olika schatteringar som aktivt bekämpar vår demokrati. Vi kan se att partiernas medlemsantal har minskat under en lång följd av år, vilket är ett problem eftersom det innebär att färre kan bli framtidens folkvalda. Vi ser i vissa förorter och stadsdelar ett mycket lägre valdeltagande än i riket som helhet, vilket ju visar att alla inte tar del av demokratin på samma sätt. Det finns absolut hot och utmaningar som vi måste jobba med.

2014 gjorde vänsterpartisten Rossana ­Dinamarca en markering mot andre vice talman Björn Söder när hon sa ”Du är inte min talman”. Hur reagerade du som vanlig riksdagsledamot på det?

– Jag minns händelsen, men jag tänker också att jag som talman kanske ska vara försiktig med att ge mig i och analysera vad jag tänkte och kände då.

Hur skulle du reagera om något liknande hände idag, att en ledamot inte accepterar dig som talman, av politiska skäl?

– Jag tror att man får skilja mellan talmansrollen och de vice talmännens roll. Talmannen ska vara hela riksdagens talman på heltid. Jag är inte tjänstgörande ledamot, jag röstar inte i kammaren och jag får inte delta i utskottsarbete, kammardebatter eller något annat politiskt riksdagsarbete. De vice talmännen har ju i den meningen en dubbel roll, där de fortfarande är tjänstgörande ledamöter, de röstar i kammaren, får delta i debatter och utskott, men just när de utför talmanssysslor så måste de iaktta neutralitet. Det gör ju att det är en större risk att en vice talman blir partipolitiskt kontroversiell eftersom han eller hon i sin andra roll, som ledamot, kan vara hur kontroversiell han eller hon vill, så länge de i själva utövandet av rollen iakttar neutralitet.

Dinamarca motiverade sitt agerande med att ”talmannen ska representera hela Sveriges riksdag och SD kan aldrig representera mig eller någon annan i Vänsterpartiet”. Kan du förstå tankegången?

– Jag vill absolut inte recensera hennes uttalande. Det är en del av den partipolitiska debatten och den ska inte jag vara en del av. Jag kan bara konstatera att för att bli talman så måste man vara riksdagsledamot, och förutsätta att alla som får ett sånt viktigt uppdrag strävar efter att efter bästa förmåga leva upp till det.

Du fick kritik för att du var öppet kritisk till Miljöpartiets agerande när de lämnade regering­en nu i november. Gick du för långt?

– Det som är viktigt att säga är att jag hade inga partipolitiska baktankar med att säga det jag gjorde, utan jag uttalade mig som processledare. Jag tyckte att det som hände den där dramatiska onsdagen var olyckligt och jag ville ge min syn på händelseförloppet, eftersom jag upplevde att jag hade ett ansvar för att förklara processen. Det var på grund av det som jag gjorde de här uttalandena, inte för att gynna eller missgynna det ena eller andra partiet.

Du beskrev det som ”kaos”, vilket ifrågasattes av statsvetaren Jenny Madestam som menade att du gav syre till en bild av att läget var värre än vad det faktiskt var.

– Jag kan bara konstatera att det som hände den där onsdagen ändå var exceptionellt. Att riksdagen valde en statsminister under hög­tidliga former på förmiddagen, och sedan avgick samma statsminister sju timmar senare. Det har vi inte sett tidigare i svensk politik. Det var en dramatisk dag på många olika sätt. Och jag befarade att det här skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för det politiska systemet. Sedan tror jag inte att det fick några långsiktiga konsekvenser eftersom Magdalena Andersson blev vald igen, och sitter kvar som statsminister.

Planerar redan för memoarer

Vid bordet där vi sitter har partiledarna tillbringat åtskilliga timmar de senaste åren, inte sällan med olika fikabröd framför sig. Att det blivit så stort medialt fokus på fika tror talmannen hade att göra med suget efter nyheter från de stängda mötena, där inget läckte ut. Då blev det istället fokus på att Stefan Löfven uppskattade finska pinnar. Men talmannen ser ingen risk med att det högtidliga uppdraget tramsas bort i allt snack om fikabröd.

– Nej, det gör jag inte. Jag tycker att man måste kunna bjuda på sig själv litegrann också i den här rollen. Däremot är jag såklart mån om när jag talar om regeringsbildningen att fokus ligger på politiken och det väldigt viktiga som vi hanterar, nämligen regeringsmakten i Sverige.

Han har lärt känna partiledarna och de ­”avspända och informella samtal som förts mellan fyra ögon” är nedtecknade i antecknings­böcker som ligger inlåsta i ett kassaskåp för att någon gång i framtiden bli till memoarer. Exakt hur mycket han kommer att avslöja där är dock oklart.

– Det som har sagts i förtroende mellan mig och partiledarna har varit i förtroende, och det måste jag respektera även framåt. Det beror väl på hur lång tid som hunnit gå och hur läget är då i svensk politik.

Men det kommer bli lite nytt bakom ­kulisserna?

– Ja, jag kan ju inte bara skriva om det som redan är känt. Det blir en ganska tråkig bok.