– Det är jättejobbigt läge, sa Andreas Cervenka i den intervjun – och skrev han i den boken, som möjligen gjorde att den ekonomiska tillvaron slutade flimra för många, att de istället började greppa hur saker och ting hänger ihop.

Då var det som om en feber red hela Sverige. Flest miljardärer per capita. Nollräntans löfte om att pengar är gratis, alltid och för evigt. Hushållens sanslösa 4 000 miljarder kronor i bostadsskulder. Idag? Efter räntesmockan? Efter att reallönerna tuggats ner av inflationen?

Det har blivit dags att höra om Andeas Cervenkas bergspredikan blivit ljusare och mindre sträng.

Unga har straffats hårt

Hans nya bok ”Fuskbygget” – undertitel: ”Så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen”, ännu en anledning till att den känns som ett syskon till den förra – är inte en lättad utandning, långt därifrån, snarare ropar han så högt att vargen kommer att trumhinnorna snart buktar inåt. 

Det han gör är att lägga ett förstoringsglas över fenomen han tidigare beskrivit i böcker och sommarprat och kolumner. 

(Apropå kolumner, jag får veta inifrån Aftonbladet att hans artiklar där lockar fler läsare än vad som borde vara möjligt när han skriver om så intrikata ämnen, men han placerar sig medvetet nära läsare, och ser till att plötsligt trolla fram uppgifter som känns pinfärska och som ”som får skallen att vilja explodera”, för att citera en recensent av nya boken.)

Nu är det våra bostäder. Eller med hans sätt att vrida upp temperaturen, han har inte slutat uppskatta en drastisk formulering: bombbältet på samhällskroppen.

Om man zoomar ut lite så är det kanske inte lösningen, snarare symptom på problemet.

Vi börjar i dagspolitiken. Det ska bli enklare för speciellt unga att ta bolån. Taket ska höjas, amorteringskravet ska sänkas. Hur smart är det? frågar jag journalisten som tycker att bostadsmarknaden riskerar att knäcka världen som en torr pinne.

– Jag kan se behovet. Som läget har blivit nu så har man instiftat en massa regler för att försöka få bukt med ett problem som har byggts upp under 30 år. De här reglerna har oproportionellt hårt straffat de som har minst skuld till att problemet har uppstått. Det är unga människor. I det läget vi har med svindyra bostäder är det ett praktiskt problem att man inte kan låna mer. Men om man zoomar ut lite så är det kanske inte lösningen, snarare symptom på problemet.

Lika dyrt som maten

Så exakt vad är problemet?

Andreas Cervenkas inspektion av det metaforiska fuskbygget arbetar sig fram genom data. 2023 spenderade svenska folket som kollektiv nästan lika mycket på att betala räntor och amorteringar som på att köpa mat, skriver han. Det är då hela Sverige, i febertoppens Stockholm var det garanterat ännu mer. 1970–2021 steg lönerna i Sverige, justerat för inflation, med 93 procent. Under samma tid ökade bostadspriserna med 346 procent. 

Det är problemet. 

Då sitter man där med en skuld som man kanske aldrig blir av med.

Bostäder är inte längre tak över huvudet, inte en rättighet. Bostäder har blivit spekulation, en finansiell produkt som gör vissa ofattbart rika, andra imaginärt rika (det är lite som när trädet faller i skogen, räknas ditt kapital som är bundet i en lägenhet om det skyms av alla miljoner du samtidigt lånat av banken?), ytterligare andra – hundratusentals – fjättrade till sina flick- och pojkrum för att det saknas realistiska alternativ för dem att flytta hemifrån.

”Är det inte en bubbla och allt bara fortsätter, då är det också problem, kanske större”

Zanna Nordqvist

Andreas Cervenka gillar siffror. Han gillar också ett samla tankarna i destillerade, smått poetiska slutsatser:

Hög ränta: mardröm

Låg ränta: lycka

Hur hamnade vi där?

Han ställer under intervjun en mer retorisk fråga, om att politikerna försöker lägga ett första förband med famlande händer: 

– Är det verkligen en present till en ung människa att få förmånen att belåna en tillgång med 90 procent av värdet. Jag vill inte vara dysterkvist men vi hade som bekant 90-talskrisen. Då föll priserna med 30 procent. Nu, om vi räknar med inflationen, har priserna också gått ner. Det kan ju faktiskt gå dåligt. Och då sitter man där med en skuld som man kanske aldrig blir av med.

Jag förstår risken med för stor belåning och räntekänsliga hushåll. Men allvarligt, bombbälte på samhällskroppen? Är det så illa? 

– Är det en bubbla så har vi ett problem, för det blir väldigt smärtsamt om det sker en krasch. Är det inte en bubbla och allt bara fortsätter, då är det också problem, kanske större, för vi ser ju nu hur de här höga priserna orsakar en massa störningar i samhället. Det är många som utestängs från marknaden. Med allt vad det innebär. Hur de tänker kring vilka yrken de känner att de har råd att välja. Hur de tänker om att bilda familj. Ja, hela deras syn på världen.

Är vinnarna verkligen vinnare?

Andreas Cervenka menar att bostäder måste tas med som en faktor när man analyserar varför västvärlden upplever en högerpopulistisk våg.

– Jag såg idag på vägen hit att NBC News gjort en genomgång av valresultatet och konstaterat att de områden där Donald Trump ökade mest är de områden som klassas som svårast för unga att komma in på bostadsmarknaden. 

Om vi håller fast vid den här bilden med bombbältet, slutade det inte ticka i alla fall tillfälligt när räntan började krypa uppåt? Priserna planade ut, det gjorde viljan att ta lån också. 

– Jag skulle säga att det som hänt är vad jag och andra varnat för.

Andreas Cervenka menar att vår ekonomi inte klarade ett väldigt begränsat stresstest. Räntorna blev ju inte ens riktigt höga, bara inte historiskt låga. Ändå slutade Sverige att växa. Hushållen fick lida, grundligt chockade.

Vi klarade det inte, vi klarade inte ens normal ränta.

– Det här visar på riskerna med den här politiken och med hög privat skuldsättning. En trend som har pågått sedan 1994, men sedan tar lånefesten tillfälligt slut och det får direkt stora konsekvenser för ekonomin. Vi klarade det inte, vi klarade inte ens normal ränta. Vi ska inte gå upp i livesändning när det kommer nya inflationssiffror eller när Riksbanken håller presskonferens! Det ska vara en gäspfest. Men vi är istället ett av världens mest räntekänsliga länder. 

Du tittar på statistiken över hur mycket priset på bostäder ökat de senaste 30 åren, globalt och i förhållande till människors inkomster. Högst upp på listan ligger Sverige. Hur blev vi absolut värst? 

– Vi har ju valt att gynna ägande. Svenska staten har gjort reträtt på väldigt många områden.

Beslut läggs till beslut. Här försvinner en fastighetsskatt, där slutar man stimulera byggande av hyresrätter (samtidigt som befintliga säljs ut av kommunerna). Marknaden tillåts ta över. Marknaden får hjälp av att alla skattebetalare ska hjälpa den grupp skattebetalare som belånar sig med ränteavdrag motsvarande nästan budgetens hela reformutrymme. Marknaden har, som den brukar, vinnare och förlorare.

Oj, vi jobbar för banken och vi kommer göra det under överskådlig tid.

– Höga bostadspriser är ju en straffskatt på att vara ung, säger Andreas Cervenka, som i boken formulerar en bister hälsning till den som redan misstänker att systemet är riggat – ungdomsbarometrar visar att ungas pessimism är djup och eskalerande – men ändå någonstans hoppats att inget samhälle kan vara så urbota idiotiskt att det saboterar framtiden för den som kommer efter:

”Idag har samhällskontraktet skurits upp i små lottsedlar som fördelats ut bland befolkningen. För vissa innebär det en ritt in i solnedgången, på en häst köpt med mammas och pappas reavinster. Andra lämnas kvar med blanka ansikten och en fråga till de generationer som gått före: Förstår ni ens vad ni har gjort?” 

– Och om du tar vinnarna så tror jag att många som länge känt sig som vinnare nu har insett: Oj, vi jobbar för banken och vi kommer göra det under överskådlig tid. Vi kan inte sälja, vi kan inte skilja oss. Visserligen så sitter vi på ett fiktivt värde men det hjälper oss inte särskilt mycket just nu. 

Du nämnde Donald Trump. Han är en av många politiska ledare som nu bekymrar sig för att det föds för få barn. Det handlar om både demokratiska och auktoritära ledare och allt däremellan. Varför landar de så ofta i ett osunt intresse för en kvinnas livmoder snarare än att bara se till att ge unga bättre start med egen bostad som inte ruinerar dem?

– Jo, det är lite märkligt. Det finns så pass många studier som kopplar ihop det där. Jag tror definitivt det kan vara en förklaring. Att bilda familj handlar om framtiden. Man vill kunna ge barnen nånstans att bo. En annan aspekt som är väldigt tydlig i USA är att vi väljer bostad utifrån våra barn. Vi vill bo i ett bra område. Vi vill ha en bra skola. Då bakas det in i priset på din bostad. Så har det blivit i Sverige också.

”Nästan inristad i vår DNA”

Hur ser du på din bostad? Hur viktig är den för din identitet, hur du vill bli sedd av andra? Andreas Cervenka förklarar hur vi hamnat i den här fullt normaliserade psykosen där en rätt ordinär Stockholmslägenhet på en attraktiv adress kan budas upp till kvadratmeterpris som skulle göra en mäklare på Manhattan grön av avund. Sedan kräver han att läsaren är ärlig mot sig själv. In med dig i biktbåset. Har du blivit bostadssjuk du också? Lite, mycket? Vad har det gjort med dig?

Vi har alla fått till oss sagan om de evigt stigande bostadspriserna, de enkla snabba pengarna.

– Vi har alla fått till oss sagan om de evigt stigande bostadspriserna, de enkla snabba pengarna, ditt livs viktigaste affär. Allt det här ifrågasätts inte. Det är bara självklara lagar som gäller.

Vad väcker oss ur den här fantasin? Krävs det kraschernas krasch? 2008 verkar inte ha gjort något bestående intryck i alla fall.

– Det som brukar få hjärnan att klarna är en stor omvälvande händelse.

Men om tillvaron måste falla över oss för vi ska klarna, verkar det onekligen som om någon har misslyckats med sitt pedagogiska uppdrag. Är det medierna, politikerna, bankerna? Eller är det bara vi vanliga dödliga som inte klarar av att ta ansvar?

– Det är väl en kombination av alltihop. Men det finns de som har varnat. För döva öron. Kanske är också min bok som att skrika i en kudde?  Det beror på att bilden av bostadspriser som alltid kommer att stiga och återhämta sig, den är nästan inristad i vår DNA och i vårt medvetande. Det är liksom hardwired. Det tar ju väldigt lång tid att ändra det här.

Vi har en politisk och social krasch i slow motion.

– Misslyckandet är ju framför allt att det har varit väldigt smidigt för många politiker. Vi känner oss rikare, vi känner oss bättre. Det ger tillväxt och bankerna är jätteglada. Så det är väldigt starka intressen som tycker att det här är bra. Att det här borde vi göra mer av, det här är inte ens ett problem. Medan vi har en politisk och social krasch i slow motion.

Vad händer om den ökar tempot. Bältet smäller. Räntorna rusar, priserna störtdyker. Vad händer då? Jag har oerhört svårt att tro att politiker skulle tillåta att miljoner svenskar tvingas lämna sina hem och flytta in i hastigt arrangerade nödboenden. Från sekelskifte till en kall brits. Knappast va? Så då har vi konstruerat ännu en too big to fail-speciallösning som ingen pratar om.

– Ja, det tror jag absolut. Det är nog definitionen av too big to fail. Det tyckte jag man kunde se under pandemin. Man var väldigt raska i Sverige på att rädda bostadsmarknaden. För första gången någonsin så köpte Riksbanken bostadsobligationer. Jag tror att många tog det som intäkt för att staten kommer att vara där om det behövs.

Tar våra kära banker, som täljer guld och skördar diamanter tack vare fortsatt hög belåning, det som löfte att staten kommer att kliva in?

– Absolut. Det är hela grejen, De har byggt upp en extremt vinstrik affär som är nästan riskfri.

Göran Persson är väl som symbolen för det här nya tänket.

1999 gjorde de fyra stora bankerna en vinst på 31 miljarder.

2023 hade denna vinst växt till 206 miljarder.

”Försäljning av pengar har varit en av det svenska 2000-talets mest framgångsrika affärsidéer”, konstaterar Andreas Cervenka i sin bok.

Du skriver att de fungerar vinstmaximerande. Men betyder det att vi inte kan avkräva dem minsta ansvar och moral?

– Jag har fått ganska många mejl från pensionerade bankmän som tycker just precis som du säger, att det finns ett samhällsansvar, att det måste finnas något annat än att bara jaga efter enkla pengar. 

Vad skulle Göran Persson säga, socialdemokraten som blev bankboss, han som brukade uppfostra oss med att den som är satt i skuld inte är fri?

– Jadu. Han är väl som symbolen för det här nya tänket. Han har gjort förflyttningen.

Men om Persson och hans kollegor inte vill ta ansvar, då måste de ju få hjälp att göra det, att politikerna med lagom fast hand gör justeringar så att det blir mer hållbart. Vad skulle det kunna vara?

– Det finns ju en buffé av grejer man kan göra. Det är inte ny kunskap. 

”Det är aldrig för sent”

Andreas Cervenka är ingen undergångsprofet. Och han vill inte göra sin läsare kroniskt deprimerad. Därför ser han till att lyfta fram hur andra länder gjort inte bara för att undvika att hushållen tar lån som de aldrig kommer kunna betala tillbaka, utan även för att hålla fast vid att det ska vara möjligt för den som har en inkomst att hitta en överkomlig bostad att bo i. Det finns goda exempel. Sedan finns Sverige.

– Vi sticker ut. Dels att staten överhuvudtaget satsar väldigt lite på bostadspolitik, dels att vi satsar nästan uteslutande på att göra det billigare och bättre för den som äger sitt boende.

Jag läste nyligen en underhållande text i tidningen Arbetet, av Johannes Klenell, han skriver om hur han – som är vänster – nästan förvandlades till fullfjädrad moderat av att köpa och låna till en lägenhet. Han kallar det för en borgerlig radikaliseringsprocess. Du talar ju själv om omstöpning på DNA-nivå, att det gör något med oss att köras runt i den här karusellen. Så min fråga är om politiken är så slug att det har varit en avsikt?

– Det är en väldigt bra fråga. Jag har inget bra svar.

Du har en väldigt stram blick på det här i boken. Men är du själv immun?

– Nej. Priset för att göra annorlunda hade varit väldigt högt. Det enklaste är att flyta med. Vilket jag också har gjort. Och om du tar med dina barn i ekvationen, när du börjar tänka på hur de ska bo. Omedvetet eller medvetet, rätt eller fel, så tror jag att det påverkar.

Varje svensk tillbringar två timmar på Hemnet varje år, skriver du, ”spädbarn och dementa inräknade”. Själv?

– Nej, inte så mycket, men en del.

Du kallar det research kanske? 

– Ja, exakt. Men jag surfar mest på Christie's great estates.

Och här står vi nu.

I en värld där det samlade värdet på bostäder i slutet av 2022 var 288 000 miljarder dollar, tre gånger värdet av alla varor och tjänster.

I ett Sverige där värdet på svenskars privatbostäder bara under 2021 rusade med 1 675 miljarder kronor – mer än vad vad de var värda totalt 1996.

I ett Sverige där det i fjol påbörjades färre nya bostäder än 1933, då landets befolkning var 40 procent mindre.

I ett Stockholm där människor med samhällsviktiga yrken – sjuksköterskor, lärare, poliser – inte har en chans att köpa sig en lägenhet om de inte sitter på kapital, till och med för en synnerligen högavlönad statsminister skulle det bli svårt (se faktaruta).

Det finns alla möjligheter att ställa om.

Hopplöst läge? Bara att passivt vänta in megakraschen? 

Inte alls, säger Andreas Cervenka.

– Jag tänker att det aldrig är för sent att göra någonting. Det finns alla möjligheter att ställa om. Och jag menar, nu var det inte Kamala Harris som vann, men hon gick ju till val på ett slags omsvängning i bostadspolitiken med ett politiskt löfte om att bygga bostäder. Samma sak har man gjort i Storbritannien och man har pratat om det i Tyskland. Man har förstått att det här är en avgörande framtidsfråga. Då måste den upp i den politiska prioriteringen.