Än så länge känner hon sig som nybörjare i ultralöpning och är ”bara” uppe i runt åtta mils träning i veckan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men detta är absolut inget mot hur det var när crossfiten stod i fokus. Då tränade hon 15–20 timmar i veckan. Våren 2016 blev Andrea nia i EM och var bästa svenska.
– Innan EM tränade jag två pass om dagen. Upp 05.30, träning, till jobb 8–16 med lunch vid datorn och sedan direkt till träningen 17–20. Hem, duscha, äta, sova.
Den hösten före EM, alltså hösten 2015, började hon också doktorandstudierna i nationalekonomi. Hon insåg snabbt att utbildningen ställde så hårda krav att träningen och tävlandet på toppnivå i crossfit måste stå tillbaka.
– Det handlade ju egentligen om två elitsatsningar, en omöjlig situation, förklarar Andrea. Det var för stressigt att vara elitidrottare och doktorand samtidigt.
Hon höll ändå kvar crossfiten ett tag, och var med och kvalade i lag till EM/VM våren 2017. Men gav upp sin plats i laget så småningom för en tenta. Studierna gick först.
Efter det har Andrea bytt sport och gått tillbaka till grunden, att springa.
– Det är mycket en mental resa – jag måste vänja mig vid att hitta balansen mellan olika delar i mitt liv. Vara en vanlig idrottare och träna för att det är kul.
Inte så enkelt för en person som gillar att satsa allt.
– Jag var verkligen en crossfit-person när jag höll på med det. Men jag är ingen löpare på det sättet. Här är jag en nobody än så länge. Och jag aktar mig för att bli lika ambitiös som med crossfiten.
Men älskar man att träna så blir det ju en del ändå. Så det blev tävlingar i ultralöpning, bland annat en i Norge där det handlade om 3 000 höjdmeter. ”Jag älskar backar”, säger Andrea, och här fick hon vad hon tålde. Här hade hon också nytta av sin styrka. Hon är fortfarande stark även om kroppen har förändrats rent fysiskt.
Stor skillnad mentalt
Nedtrappningen av den typ av träning man använder inom crossfit har gjort att Andrea tappat sju kilo muskler. Men hon känner sig fortfarande stark, ”jag har alltid varit atletisk”, och tror att den styrkan gjort att hon sluppit skador som löpare.
Långa löppass är mycket olika den högintensiva crossfiten – inte minst på ett mentalt plan.
– Det är spännande att hinna tänka så mycket som man gör under långa löppass.
Ett långlopp är en psykologisk resa, menar Andrea, en resa där man passerar flera känslostadier, bryter ihop och går vidare. Det är mycket en inre resa.
– Den flyttar gränser och du känner att det inte finns några hinder.
Detta är förstås något Andrea har nytta av i sina studier och sin forskning.
– Du blir effektivare och mer stresstålig. Jag hetsar inte upp mig för någonting, jag vet att det löser sig. Herregud, jag kan ju springa uppför ett berg…!
Det finns också klara likheter mellan ultralöpning och forskning menar hon. Det handlar om att vara envis och att inte ge upp.
Orättvisorna upprör
Nationalekonomin ser Andrea som ett sätt att förbättra världen. Orättvisor har alltid gjort henne upprörd.
– Ojämlikheterna måste minska. Det tror jag är grunden för ett fungerande samhälle. Det finns enorma inkomstklyftor i världen där det gror missnöje.
Hennes forskning är i samklang med jämlikhetstanken inriktad mot hälsofrågor.
– En god hälsa är grunden för att kunna jobba, studera och leva ett bra liv.
Just nu arbetar hon och en kollega med ett projekt kring en utbildningsreform på gymnasiet. Framöver skulle hon gärna forska i mental ohälsa, hur man som barn ärver sin hälsa.
– Det är svårt att mäta ohälsan bland barn, man måste hitta något kreativt sätt att mäta.
Och på tal om hälsa och jämlikhet tycker Andrea att löpningen borde vara mer spridd bland olika grupper än den är. Det är ju en så enkel sport som är mycket billig jämförelsevis.
– Men kollar du bland exempelvis ultralöpare, så nog är det mest akademiker – och däribland många forskare.
Men kanske är ultralöpningen mer på väg ut bland ”vanligt folk”.
– Sporten växer snabbt, konstaterar Andrea.
