– De lever i ett akut utanförskap. Sverige har ett människorättsansvar för alla som befinner sig inom landets gränser och man duckar för det ansvaret, säger Johanna Westeson, jurist och ansvarig för diskrimineringsfrågor på Amnesty Sverige och huvudförfattare till rapporten.
I arbetet med rapporten har Amnesty djupintervjuat 58 utsatta EU-medborgare samt ett 30-tal makthavare och myndighetspersoner. Kritiken mot hur EU-medborgarna behandlas i Sverige är hård.
För det första har de inte någonstans att bo. De sover i bilar, husvagnar, tält och skjul i skogen. I minusgrader och under förhållanden som det är otroligt svårt att ens föreställa sig, säger Johanna Westeson.
Hälsoproblem
Saknar man bostad så saknar man även möjlighet att gå på toaletten, duscha och tvätta sina kläder. Många tvingas därför uträtta sina behov utomhus.
– Många har berättat att de dricker mycket lite vatten, med allt vad det leder till i form av hälsoproblem.
Tillgången till vatten och sanitet är en skyldighet som staten måste tillgodose, även för hemlösa.
– Vi vill se en nationell plan för rätten till vatten och sanitet, säger Westeson.
Många av de utsatta EU-medborgarna vittnar även om en rad hälsoproblem, som urinvägsinfektioner, eksem, köldskador, nedsatt hörsel, högt blodtryck och diabetes. Problem som förvärras av svåra levnadsförhållanden utan bostad och tillgång till vatten, förklarar Westeson, och fortsätter:
– De utsatta EU-medborgarna har sämre tillgång till sjukvård än de som kallas papperslösa.
De måste få samma rätt till subventionerad vård.
Ingen laglig rätt till vård
Sedan 2013 har papperslösa i Sverige rätt till subventionerad vård som akutvård, mödravård, abort och preventivmedelsrådgivning. Men de utsatta EU-medborgarna har inte laglig rätt till detta, och får därför i de flesta landsting höga räkningar vid sjukhusbesök, inte sällan på flera tusen kronor. Många avstår därför att gå till läkare, med följden att hälsoproblemen växer och blir allvarliga.
Rapporten beskriver ett stort glapp mellan myndigheternas policydokument och verkligheten. Regelverket är anpassat efter att de ska vara i Sverige maximalt tre månader. Men de allra flesta är här betydligt längre än så, och faller därför utanför.
– Idén bygger på att de bara är här i tre månader och då kan uteslutas ur sociala skyddsnät, men de facto så är de ju här mycket längre. De är här för att de behöver samla in pengar till sina barn eftersom det inte finns någon möjlighet att försörja sig i hemlandet. Då reser de till andra länder så länge det är möjligt. Det här är människor som är desperata. Många upplever det oerhört kränkande med synen på dem som kriminella och organiserade i ligor. En man sade: ”Om det finns något jag vill säga är det att det finns ingen boss. Jag gör det för mina barn.”
En stor majoritet av de utsatta EU-medborgarna är romer som kommer från Rumänien och Bulgarien. Johanna Westeson ser tydliga kopplingar till den historiska diskrimineringen av romer.
– Det är en grupp människor som betraktas med stor misstänksamhet, som något suspekt där man tror att de inte vill jobba eller gå i skolan, att de är kriminella. Urgamla föreställningar som man kan plocka rakt ur vitboken. Det är människor som kommer ur en historia av djup diskriminering.
Eftersom de utsatta EU-medborgarna ofta saknar bostad och socialt stöd har de begränsade möjligheter att söka jobb. De försörjer sig därför ofta genom att samla tomburkar och tigga pengar. Detta medför trakasserier av både allmänhet och polis, menar rapporten som särskilt lyfter problemet i Stockholm.
– Polisen i vissa delar av Stockholm kör systematiskt bort människor som tigger, trots att tiggeri inte är förbjudet. Vi kräver att Rikspolischefen tar tag i detta och granskar det ordentligt.
Förvärrad situation
Frågan om tiggeriet har väckt livlig debatt de senaste åren och den uppskruvade retoriken har märkts hos de utsatta EU-medborgarna.
– I princip alla säger att de får mycket mindre pengar nu än för ett par år sedan, att det är mycket tuffare, att klimatet har hårdnat. De har hört diskussionerna om att förbjuda tiggeri och är oroliga. Av de 58 personer vi intervjuat har alla varit utsatta för diskriminering. Många säger det inte direkt själva, utan pratar lite i förbigående om att folk spottar på dem eller att de har utsatts för kränkande behandling. Människors förakt har blivit så normaliserat.
Allt är dock inte nattsvart. Rapporten lyfter fram ett par positiva exempel på Gotland och i Lund som haft långtidshärbärgen för den utsatta gruppen.
– Det var slående vilken goda effekter det har, både för människorna själva men också för samhället i övrigt. Det blev inga klagomål eller nedskräpning. Det finns mycket goda erfarenheter från Lund, och det var beklagligt att de stängde. Det visade att det verkligen är möjligt att göra, men att det kräver resurser och engagemang. I Göteborg har nyligen ett liknande härbärge öppnat, det visar att det går i en större stad också.
