– För att överleva flyr man. Man reder ut det man är i, man accepterar det, man förvärrar det inte, man protesterar inte. Men man går vidare. Man går hela tiden vidare. Och det har jag nog gjort jämt, tills jag kom till någon slag vägs ände med hans död.

”Han”, Lucio Benvenuto, Amelia Adamos livspartner sedan 15 år, dog av cancer i februari 2024. Namnet står fortfarande på brevlådan. 

– Men jag är på väg in i en ljusare period, där sorgen förflyttar sig och jag inte lever så jättemycket i saknad. Det betyder inte att jag ska vara med i SVT:s ”Hotell romantik” och hitta någon gubbe där. Jag är ganska gammal, jag fyller 78 nu i februari, och jag har tittat på män för att se hur de ser ut i min ålder. Det är inte uppbyggligt. 

Oäkting till hembiträde

Riddarfjärden glittrar framför Stadshuset. Vi befinner oss i en 140 kvadratmeter stor vindsvåning på Söder Mälarstrand med Stockholms kanske attraktivaste utsikt. Det är ett hem med mycket konst (”Den fulaste konst Lucio Benvenuto sett”, skrattar Amelia Adamo). Favoriten är en stor akrylmålning i turkost och rött av Marianne Lindberg De Geer. En mamma och två barn, tillsammans. Och ett vid sidan av. 

– Jag identifierar mig med flickan som inte får vara med, som är utanför. Jag tycker att det har varit så för mig, i alla fall när jag var liten. För vi var annorlunda.  

Mamman Elda Adamo, då Elda Mucci, kom till Sverige 1947 som arbetskraftsinvandrare från Italien. I Rom hade hon arbetat som hembiträde i en restaurangägarfamilj. Amelia Adamo, bara nio månader vid ankomsten till det nya landet, var resultatet av en affär med sonen i familjen. Han ville inte ha något med varken barnet eller mamman att göra.

Mellan sex och tio års ålder bodde Amelia Adamo på ett flickinternat vid en klosterskola i Nacka eftersom barn inte var tillåtna i mamma Eldas nya boende. Det var en hård och disciplinär miljö. 

– Min terapeut tror att det var där jag började att dissociera.

Sågs som feministiskt svek

Det var en framgångsrik försvarsmekanism. Från reportertjänster på Svensk Damtidning och tidningen Husmodern klättrade hon 1981 till en chefspost på Veckorevyn. 

Men det var på Aftonbladet som hon började att göra ett verkligt avtryck i mediebranschen. 

När Amelia Adamo kom till kvällstidningen befann den sig i en djup kris. Upplagan minskade, huvudkonkurrenten Expressen dominerade och nedläggningshot vilade över redaktionens axlar. Lösningen bestod i att locka kvinnor till den dittills övervägande manliga läsekretsen. 1984 blev Amelia Adamo anställd som featurechef för att göra söndagsbilagan. 

Motståndet mot rekryteringen var starkt. Bara sex år tidigare hade tidningens kvinnliga medarbetare tagit fram det så kallade Dokumentet, med vittnesmål om sexuella trakasserier och ett nedvärderande bemötande från manliga kollegor. Det upprättades en kvinnoredaktion under ledning av Inger Ramqvist, som fick tre sidor varje måndag till att rapportera om ämnen som bedömdes ha feministisk relevans: skola, barnomsorg, arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken. 

I ljuset av detta sågs rekryteringen av Amelia Adamo som ett svek. Hon ansågs vara kommersiell och ytlig, och publicerade bilder på nakna kvinnor. 

Tog du åt dig av den feministiska kritiken?

 – Ja, o ja. Men sedan fortsatte kritiken. 

På vilket sätt tog du åt dig?

– Jag skämdes, det var jag duktig på på den tiden. Och de var väldigt duktiga på att skambelägga mig. 

Ändrade du något i det du publicerade?

– Jag måste tänka. Blev jag försiktigare? Gjorde jag något annorlunda? Jag tror jag gjorde som de flesta gör som blir attackerade. Man har liksom två val, antingen ändrar man sig eller så gör man tvärtom och söker sig bort. 

Amelia Adamo återkommer till det ord hon lärt sig i terapin: Hon körde på, och dissocierade. De journalister som vantrivdes lämnade tidningen. 

Aftonbladet blev i sin tur bredare och mindre ideologisk på nyhetsplats. Landsorganisationen i Sverige, LO, som fram till 1996 varit ägare av Aftonbladet, sålde i två etapper tidningen till Schibsted. Idag äger den norska mediekoncernen 91 procent. Resterande nio procent äger LO, som har vetorätt vid tillsättandet av Aftonbladets politiska chefredaktör men inget inflytande över journalistiken. 

”Avsossifieringen” av Aftonbladet var nödvändig, anser Amelia Adamo. Men själv har hon återsossifierats. 

Bankade in socialdemokratin

– Mamma sa jämt till mig ... Nej, nu börjar jag gråta igen, vad är det med mig!?

Hon baddar ögonvrån med en näsduk innan hon fortsätter.

– Mamma älskade Sverige. Hon älskade Försäkringskassan och vårdcentralen och allt sånt där. Hon var städerska.

Amelia Adamo lägger på en brytning och en gäll röst i en skrattande imitation av modern:

– ”Allt det där har Socialdemokraterna gett mig, Amelia!” Hon bankade in det i skallen.

Under en kort period som ung vuxen röstade Adamo på Vänsterpartiet, som då hade kommunismen i namn och partiprogram.

– Det var inget problem då, kommunist var inget fult att vara. Jag var väldigt förtjust i killarna som gick på marxist-leninistiska kurser, de var snyggast. MUF:arna var inte snygga.

”Dumheten sprider sig”

Från Vänsterpartiet via Socialdemokraterna gled hon över i dåvarande Folkpartiet, som ”alla journalister” röstade på då. 

– Och så småningom vandrade jag tillbaka in i sosseriet, där jag är nu. Mina barn påstår att jag har varit moderat också, men jag kan inte komma ihåg det. 

Seglatsen hem till moderns socialdemokrati har delvis drivits av högervindar. Amelia Adamo får en skärpa i rösten när hon berättar.

– Hela utvecklingen vi har i världen med Trump i USA och Orbán i Ungern är förskräcklig. Jag är själv invandrare, som de inte tycker om. Och så gillar jag inte värderingarna som SD har. De är för dumma i huvudet. Jag tycker inte om dumhet!

Men svenskarnas hjärtan bultar allt hårdare för Jimmie Åkesson: 26 procent har ”ganska eller mycket stort förtroende” för SD-ledaren, enligt en mätning från GP/Novus i januari 2025.

– Dumheten sprider sig, kommenterar Amelia Adamo bistert.

På spisen står en liten bronsstaty av en tant som svingar en handväska. Det är en avbildning av Hans Runessons klassiska fotografi från Växjökravallerna 1985, med en kvinna som ursinnigt slår sin väska i huvudet på en nynazistisk skinnskalle.

En död son i Rom

1974 var Amelia Adamo 27 år och i en relation med den 17 år äldre publicisten Lars C G Ericsson. Hon blev gravid och Elda Adamo var överlycklig. På mammans initiativ reste Amelia Adamo till Rom för att hälsa på släktingar. Men redan på planet ner gick vattnet, och sedan gick det snabbt: inläggning på privat klinik, nedsövning och akut kejsarsnitt. 

När Amelia Adamo vaknade upp ur narkosen fick hon veta att den lilla pojken dött. Nunnorna på sjukhuset hade redan begravt honom. 

Inte förrän 2022, i samband med inspelningen av en dokumentär, sökte hon upp graven till pojken som av nunnorna nöddöpts till Giuseppe Paolo. Han ligger i ett betonghus för bortglömda döda på en kyrkogård i Rom. Ett nummer i betongen markerar hans närvaro. 

– Det var så gräsligt, förstår du. Det är fruktansvärt fult där, jag har besökt platsen två gånger nu. Det ligger där som en nedgrävd ... Som en stor jävla skuld.

Amelia Adamo gick vidare för snabbt, tycker hon. Födde två friska barn hemma i Sverige och förnekade det lilla döda barnet i Italien. Till minne har hon ett ärr från kejsarsnittet.

– Fast nu ser man det knappt, magen hänger ju ovanpå, skrattar Amelia kraxigt. 

Läser om döden

Tio år efter sonens död blev hon änka. Maken Lars C G Ericsson gick bort i cancer 1985, precis som sambon Lucio Benvenuto kom att göra 2024. Mamman finns sedan 2016 inte mer, och själv drabbades Amelia Adamo 2022 av en tia, en liten stroke.

Hur ser din relation till döden ut idag?

– Lucios död var oerhört fridsam. Han hade ingen ångest. Det som däremot kändes jobbigt var att vi var jämngamla och jag kände väldigt tydligt att nästa gång är det jag. Det gjorde att jag kom närmare döden. Jag kunde inte skuffa undan den. 

Nu söker hon döden i dikter och läser om dödshjälp, som hon tidigare sagt att hon kanske skulle vilja använda för egen del. 

– Mina barnbarn har frågat mig om jag ska bli 100 år. Då har jag sagt att jag tror inte det, jag satsar på 86.

Varför då?

– För då har de alla tagit studenten. Då är de klara.

Amelia Adamos ögon tåras igen. 

Tungvispande klassresa

I dokumentären ”Amelia Adamo – le och leverera” (2023) berättar tidningsmakaren Björn Vingård entusiastiskt om en fest i slutet av 1960-talet där han träffade Amelia Adamo. 

”Vi dansade med varandra, och så kände jag plötsligt hur hon började smeka mig över rumpan, och så sa hon: ’Fan vilken snygg stjärt du har!’”

Dagens ETC läser upp citatet för Amelia Adamo, som skrattar. 

– Jag skulle ha åkt fast för så mycket Metoo, det kan jag tala om för dig, säger hon skämtsamt.

Hon har ofta berättat om männens roll i hennes klättring från arbetarklass till en av landets framgångsrikaste publicister. I intervjupodden Värvet formulerar hon det så här: 

– Jag har vispat runt med min tunga på ett sätt som har blivit en klassresa, där killarna har varit språngbräda in i en annan miljö. 

Att berätta så öppet om den här delen av sitt liv blir ett sätt att äga berättelsen. 

– Ibland kanske man har ångrat något man har sagt men när ens glada käft väl har lämnat ifrån sig den sortens rubriker så är det bättre att stå för det. Anna Hedenmo frågade mig i SVT:s ”Min sanning” om man kan säga att jag legat mig upp. ”Ja, det kan man!”, sa jag. Och jag kunde säga det i den trygga förvissningen att det har jag egentligen inte. Jag har jobbat mig upp. Men ...

Amelia Adamo väger orden en kort stund. 

Sedan säger hon att hon möjligen kan ha stannat kvar längre i den stormiga relationen med Torbjörn Larsson (chefredaktör för Aftonbladet 1987-1997 och partner till Amelia Adamo mellan 1985 och 2009) för att få behålla jobbet. Men tungornas klassresa har framför allt handlat om flörter, inte fasta förhållanden, förklarar hon. 

Blev Årets förvillare

– I min genbank ligger det att vi tar plats, vi har opera i oss. Torbjörn sa till mig när jag gjorde saker som inte var så bra, att ”här, Amelia, där andra har ett omdöme, har du ett hål.”

Hon pekar med ett rödlackat finger mot pannan.

1988 utsågs hon till Årets förvillare av föreningen Vetenskap och folkbildning. Priset föregicks av en artikel i Aftonbladet om en dansk läkare som påstods kunna ställa diagnos genom att kika in genom patientens navel med ett specialobjektiv. Berättelsen visade sig vara en fälla gillrad av tidskriften Folket i bild/Kulturfront.

– Torbjörn var jättearg på mig: ”Du drar Aftonbladets rykte i smutsen!” Jag skämdes över att jag inte hade gjort någon källkontroll.

Artikeln var signerad Lave A Visfup. Utläst på danska: Lave avisfup, vilket på svenska betyder ”göra tidningsanka”. Folket i bild/Kulturfront konstaterade att ”även LO-ägda Aftonbladet publicerar vad skit som helst, bara det finns en chans att öka upplagan.” 

Men att öka upplagan var precis vad Amelia Adamo anställts på Aftonbladet för att göra. Och det hade hon lyckats med. Söndagsbilagan blev en försäljningssuccé och Amelia Adamo belönades med Stora journalistpriset.

Inga skuldkänslor för smalhetsen

Det var 1995 som Amelia Adamo lanserade veckotidingen som fortfarande bär hennes förnamn, och som firar 30-årsjubileum i år. Den blev snabbt en kommersiell succé. Fem år senare startade hon Tara och 2006 M-magasin. Alla tre är livsstilsmagasin för kvinnor. Alla tre har fått sin beskärda del av feministisk kritik för fokuset på skönhet och smalhet, som fortfarande är framträdande i publikationerna.

Amelia Adamo intar en pragmatisk hållning. De extremsmala idealen, säger hon, kommer från modebranschen, sociala medier och kändisar.

Och dina tidningar?

– Ja, men de är inte så smala, titta i dem. 

På bordet ligger det senaste numret av Amelia. Rix Morronzoo-profilen Laila Bagges tandrad lyser över det glada budskapet: ”Bli fri från sockersug! Maria var ’hög’ på socker: ’Vid 96 kilo fick jag nog’”.

Känner du något ansvar för smalhetsen?

– Nej, det gör jag faktiskt inte eftersom jag är en sån otroligt liten spelare.

En liten spelare?

– Ja. Om vi tar Amelia och låtsas att jag har en läsekrets på 300 000. Och så har någon en miljon följare på Youtube och en miljon på något annat ställe. Och så hela filmindustrin och hela musikvideoindustrin. Då är man en liten spelare. 

Du är ändå det största namnet i Sverige i din bransch.

– Ja, men kvällstidningarna har tagit över det ännu mer nu, och inget slår Tiktok och Youtube. 

Men känner du inte att du har profiterat på kvinnors osäkerhet?

– Jo, det känner jag om jag känner efter. Men jag tycker också att jag har stärkt dem. Och det jag har stärkt dem med – typ att de ska spara till pensionen, att de ska stå på sig och ha ett fuckoff-kapital och att de ska vara tillräckligt starka för att välja sina liv – det tror jag har varit större. Det är i alla fall vad jag säger till mig själv. 

Det vore dessutom inte kommersiellt gångbart att utesluta ytan från damtidningarna. Och för egen del har hon inga skrupler. Dagens ETC frågar vad hon anser om den uppmärksammade diabetesmedicinen Ozempic, som också används för bantning. 

– Kanske jag skulle prova lite. Kanske skulle jag bli av med min mage över en natt som man plötsligt såg på kändisar i tv. Fast jag vill inte ta läkemedel som behövs av diabetiker. Det tycker jag är oetiskt. 

Finns det inte något oetiskt i själva smalhetsen också? 

– Jo, absolut. Men nu är det de idealen som gäller. 

Men Amelia Adamo har också sina gränser. Som redaktionschef på Veckorevyn publicerade hon aldrig texter om bantning eftersom tidningen vände sig till flickor och kvinnor i lägre åldrar, säger hon.  

– Bianca Ingrosso och influencerna som har en så himla ung publik – där kan jag känna att jag skulle vilja stå på barrikaden och säga att det borde vara barnförbjudet. Amelia är en helt annan sak. Vuxna människor, myndiga, bestämmer själva om de vill gå på keto-dieten eller rulla runt med sina valkar. Det är upp till dem!

”Jag vill ha en italienare”

Lucio Benvenuto föddes 1947 i turiststaden Alassio i nordvästra Italien. Han kom till Sverige 1968 och arbetade i 55 år på samma stockholmska frisörsalong. ”Han saknas nu av alla dem som fått sina trötta tinningar schamponerade av hans stora, känsliga händer”, står att läsa i hans minnesruna i DN. 

När hon i 60-årsåldern lärde känna den italienska frisören kom Amelia Adamo i kontakt med sina rötter. 

– Att träffa honom var som att komma hem, sa hon till Expressen 2010. 

Livspartnerns ring hänger i en kedja runt halsen. Hon fingrar ofta på den medan hon pratar. Om en månad, på årsdagen till hans död, ska hon hänga av sig den.

Kanske får det bli en annan italienare när det är dags. 

– Jag tittade på karlarna när jag var i Italien. De är mycket snyggare för de är fåfänga. De tar hand om sin kropp och skulle aldrig gå ut med hårtofsar i öronen och fula hälar. Osnygga karlar vill jag inte ha!