Mellan Vårväderstorget och Roro-terminalen är det exakt tre kilometer om du går. Erik Helgeson borde ha varit där nu, i hamnen. Om allt hade varit som vanligt. Men de senaste sex veckorna har ingenting varit som vanligt, och istället står Erik Helgeson på torget med ett vitt A4-kuvert i sin hand.
– Kom nu, du får vara med när jag gör det här.
Han vänder sig till Cüneyt Önal, kollega sedan evigheter. Eller i alla fall sedan 20 år, så länge som Erik Helgeson har jobbat i Göteborgs hamn. Cüneyt Önal är med som stöd. Erik Helgeson vet inte hur det kommer att kännas att öppna kuvertet och se orden svart på vitt. De som säger att han inte är välkommen längre, att han är uppsagd.
På en bänk där morgonfrosten dröjt sig kvar läser han till slut. Det står inte särskilt mycket. Ingenting om varför. Bara att han är uppsagd och att han ska skriver under att han har mottagit uppsägningen.
– Så, nu har jag gjort det, konstaterar han.
Det kändes trots allt inte särskilt jobbigt. Värre var det i fredags, när en av hans chefer ringde och ville att han skulle infinna sig, sa att de ville prata med honom. Erik tror att de hade tänkt ge honom uppsägningsbeskedet där och då. Han ville inte, orkade inte.
– Det kändes skitsvårt att hantera. Ingen fråga om hur jag mår, bara ”vi ska prata med dig”. Jag kände bara, jag pallar inte det. Så då sjukskrev jag mig.
”Blir lite narcissistisk”
Som vice ordförande i Hamnarbetarförbundet är Erik Helgeson van vid att strida. Genom åren har han fört många kamper. Mot privatisering av hamnen, för att få till ett eget kollektivavtal för hamnarbetarna. De har tagit till stridsåtgärder och genomfört blockader. Både mot Ryssland, och nu sedan i vintras, mot krigsmateriel från Israel. Men aldrig tidigare har Erik Helgeson själv stått i centrum för konflikten.
– Man blir lite narcissistisk av hela situationen. Så upptagen av sin egen situation, samtidigt som det här på det stora hela egentligen är ett ganska litet problem. Det finns de som har det så mycket svårare. Situationen i Gaza är värre än någonsin.
Drygt sex veckor har gått sedan han blev kallad till arbetsgivaren och fick veta att han är varslad om uppsägning från jobbet på Gothenburg Roro terminal. I ett pressmeddelande skrev arbetsgivaren att varslet hade att göra med ”brott mot rikets säkerhet”. De gjorde också en polisanmälan mot Erik Helgeson. Men någon förundersökning inleddes aldrig. Och Erik Helgson kan fortfarande inte förstå hur arbetsgivaren kunde tro att anmälan skulle leda till något.
– Vi har ju läst polisanmälan. Det är allvarliga anklagelser, men det finns ju ingen grund för någonting av det.
Pekas på personliga skäl
Men trots att varken polis eller Justitiekanslern bedömt att det finns anledning att utreda Erik Helgeson har arbetsgivaren stått på sig. Nu heter det att uppsägningen görs av personliga skäl. Det har motiverats med händelser från flera år tillbaka i tiden, där Erik Helgeson ska ha höjt rösten i samband med en konflikt med en chef, och att han ska ha pustat och stånkat under en facklig förhandling. Och så säger de att han inte har uppfyllt kraven i säkerhetsskyddslagen. Men på vilket sätt har Erik Helgeson inte fått veta. Själv tror han att arbetsgivaren har tröttnat på Hamnarbetarförbundet. Att deras agerande nu bottnar i att de vill försvaga facket. Blockaden av israeliska varor och det uttalade stödet till Palestina irriterade, men är inte i sig själv orsak till att Erik Helgeson ska bort. Inte heller att han skulle utgöra någon form av säkerhetsrisk.
– Vi tror att syftet är att skada fackföreningen. De tycker vi är för besvärliga. Därför känner jag att jag måste fortsätta sköta det fackliga.
Sedan beskedet om uppsägning har Erik Helgeson inte varit på sin arbetsplats. Han har varit i hamnen, i egenskap av sin fackroll, men har han inte jobbat med sitt vanliga jobb. Han saknar det. Att jobba fysiskt. Surra, köra trailer, vara nära havet. Men allra mest, att vara bland kollegor.
– Jag behöver ju själva arbetsplatsen. Jag löser inte att hålla på heltid fackligt. Det är det sociala sammanhanget, att kunna plocka upp vad som är viktigt. Och att sitta och prata skit.
Dagen innan, i torsdags, hölls en förhandling där bolaget menar att Erik Helgeson inte får ha tillträde till arbetsplatsen. I 20 år har hamnen varit hans arbetsplats. Nu är han inte välkommen. Arbetsgivaren hävdar att han bryter mot lagen om han är där. Vad det är för lag han bryter mot ville de inte säga.
– Så har det varit sedan den tredje februari. De ger mig inga svar.
Oavsett vad som händer framöver har Erik Helgeson svårt att se att arbetsgivaren kommer att få som de vill. Han kommer sitta där igen, bland de andra. Vissa dagar vaknar han och känner fortfarande en slags chock, undrar om de senaste veckorna verkligen har hänt. Andra dagar tänker han att det kommer bli som vanligt igen. Då ska han inte stå i vårsolen en fredagsförmiddag på ett halvtomt torg. Han ska vara tre kilometer bort.
– Jag tror inte att de kommer kunna hindra mig långsiktigt att få tillträde till arbetsplatsen. Det första jag kommer göra är att bara åka ner och sätta mig på fiket och tjöta med folk på rasterna. Det kommer vara så otroligt jävla skönt.
