– Min bror kan inte prata. Det är jag som är hans röst. Men de vill skicka honom ensam till Angola.

Själv har hon bott i Sverige i nästan 16 år, har jobb, bostad och en svensk äkta make. Hon är svensk medborgare och har sitt på det torra, i tolv år har hon betalat skatt. Men Manuel har å sin sida återigen fått avslag – trots att han inte kan ta hand om sig själv och att Ana, som tagit hand om honom sedan han kom till Sverige 2016, är hans närmsta anhöriga. De släktingar som finns i Angola har på grund av sina egna livssituationer inte den möjligheten, säger hon.

– När vi växte upp försvann han. Mamma gick till polisen och anmälde honom som saknad, men de sa bara att ”ja han är en galen kille”.

”Dubbel utsatthet”

En av ett flertal saker som gör Ana upprörd är bristen på förståelse från svenska myndigheter. Migrationsverket hävdar i det senaste avslaget att det finns boenden och möjlighet att få vård i Angola. Men det köper inte Ana. Det är som att de tror att allt fungerar som i Sverige, sammanfattar hon.

– Sverige insisterar på att han ska skickas tillbaka. Han kommer att lämnas på flygplatsen som ett paket. Han vet inte ens vad ett pass är. Hur ska han kunna hålla reda på det när han kommer fram?

Personer med funktionsvariationer – såväl psykiska som fysiska – möter ofta en dubbel utsatthet när de söker asyl. Dels samma som alla andra människor som har flytt. Men sedan också på grund av sin funktionsvariation och den strukturella rasism den ofta medför, förklarar Mari Siilsalu som är jurist på stiftelseprojektet Disabled refugees welcome.

– Både att få rätt att stanna i Sverige och för att få det mest basala i livet att fungera gällande boende, hälsovård, social liv, arbete och så vidare, säger Mari Siilsalu.

Humanitära skäl nästan borta

De senaste årens åtstramningar av migrationspolitiken har slagit hårt mot den här brokiga gruppen.

– Det var svårt nog innan de här åtstramningarna och det blir naturligtvis inte lättare, säger Mari Siilsalu.

Möjligheten att få skydd av så kallade humanitära skäl, särskilt och synnerligen ömmande omständigheter, har nästan helt tagits bort. Hur påverkar det?

– Förr var särskilt ömmande skäl bland de allra vanligaste sätt att få uppehållstillstånd på för asylsökande med funktionsnedsättning.

Men det är inte bara den här möjligheten som har försvunnit, eller stramats åt. Mari Siilsalu tar också upp att antalet kvotflyktingar som får skydd via FN har minskat globalt sett. I fjol och i år räknar Sverige med att ta emot 900, ner från över 5 000 för något år sedan.

FN:s flyktingorgan UNHCR uppmanade för något år sedan EU-länderna att fördubbla antalet kvotflyktingar i en tid då fler människor än någonsin är på flykt. Så har det inte blivit.

– Det slår hårt. En tredje väg till Sverige som personer med funktionsvariation ofta tar är via familjeåterförening. Inom en familj brukar det ofta vara familjemedlemmen med mest fysiska, mentala och ekonomiska resurser som flyr först. Och sedan kommer de andra efter. Men ju svårare det är att få rätt till familjeåterförening, desto färre personer som inte klarar att ta sig till Sverige på andra sätt kan komma hit, säger Mari Siilsalu.

I juli tillsatte regeringen en utredning för att se över det nuvarande regelverket för familjeåterförening. Målet är att skärpa reglerna ytterligare.

Jurist: Politik blir brott

Väl på plats i Sverige pratar politikerna sedan om en kravbaserad integrationspolitik, något som Disabled refugees welcome ser med oro på då en risk enligt dem är att man inte ser till individuella behov och förutsättningar.

– Vi ställer alltså praktiska krav på människor för att deras – i vissa fall basala – rättigheter ska tillgodoses. Det blir fel, och det är därför sådan här politik leder till människorättsbrott. När människors rättigheter inte tillgodoses i ett samhälle skapas det enligt den forskning som finns mer utanförskap, säger Mari Siilsalu.

Anas bror Manuel kan inte ens laga mat själv och hon måste se till att han får i sig mat, ibland kissar han på sig i sömnen. Han kan inte ens använda en mikrougn, förklarar hon. I Angola kallades Manuel – som idag är 45 år gammal – kort och gott för retarderad. I Sverige har han fått en diagnos: läkaren har konstaterat att han är gravt autistisk.

– Jag är så tacksam för att min man accepterar att han bor hos oss. Det är inte alla som skulle göra det. Men vi är fast, vi kan inte göra någonting.

”Kunde inte göra nåt”

Eftersom hennes bror fortfarande är i en asylprocess får han dagersättning på 71 kronor om dagen. Men någon avlastning i form av ett korttidsboende eller liknande någon dag eller natt här och där är det inte tal om. Den asylprocess som hennes bror nu befinner sig i är den andra sedan han kom till Sverige 2016.

– Han fick avslag under pandemin. På grund av det blev utvisningen uppskjuten, och Migrationsverket lämnade ärendet till gränspolisen.

Fyra år passerade, så lång är preskriptionstiden i utvisningsbeslut, och sedan lämnade de in en ny asylansökan. Det är på den som Migrationsverket nu avslagit, och som de överklagat. Under de fyra åren efter det förra definitiva avslaget bodde Manuel kvar hemma hos Ana och hennes man.

– Myndigheterna visste att han bodde hos oss, men de kunde inte göra någonting.

Hur mår du i den här situationen?

– Jag har bråkat mot myndigheterna i alla år, det har inte varit enkelt. Men jag måste fortsätta kämpa.

Drömmer mardrömmar

Ana slår ut med händerna. Naglarna är nymålade. Den där tröttheten gör sig påmind och hon kväver en gäspning. I sitt huvud har hon målat upp flera skräckscenarion för vad som skulle kunna hända Manuel om han skickas tillbaka.

– De kommer att stjäla hans pass. De kommer att förstå att ”den här killen, honom kan vi utnyttja”. De kan göra vad som helst med honom, sälja hans organ, förgifta honom. Han tycker om juice – de kan hälla någonting i den och han kommer dricka utan att tänka.

Hon är rädd för hur en utvisning skulle gå till. Hennes bror är stor och stark men samtidigt är han som ett barn.

– Han skulle antagligen kämpa emot, jag vet inte hur de skulle behandla honom på flygplanet tillbaka. De skulle nog behandla honom som att han är en galning och sätta på honom tvångströja.

Ana och Manuel heter egentligen någonting annat.