På den rättspsykiatriska avdelningen på Karsuddens regionsjukhus sitter en man som dömdes för stöld för snart 20 år sedan. Han tillhör den grupp som sjukhusledningen tycker är svåra att slussa ut. Personer som dömts för ringa brottslighet, till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 20 år för stöld hade inte varit möjligt att döma ut om det hade rört sig om fängelse. Men i rättspsykiatrin finns inga tidsgränser, har man utskrivningsprövning sitter man tills det inte längre finns risk för återfall i allvarlig brottslighet och tills man inte längre är så sjuk att det är påkallat att vara på en sjukvårdsinrättning med frihetsberövande och tvång.

Andelen patienter som inte är så sjuka att de bör vara kvar i rättspsykiatrin, utan som istället borde slussas ut och tas omhand av öppenvården, har de senaste åren ökat markant. 2006 var andelen utskrivningsklara patienter under 5 procent. Därefter har andelen stadigt ökat och var 2014 uppe i 13 procent, enligt Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister. Detta gör att patienter som är färdigbehandlade och inte längre borde hållas inlåsta, blir kvar på låsta avdelningar, ibland i flera år.

”Ett stort steg i tillfrisknandet”

Erik Pettersson, är ordförande i patientrådet på Karsudden, han berättar att han sett flera utskrivningsklara patienter få vänta i flera år.

– Det är inte här på udden felen görs, det är kommunerna som inte vill ta ansvar. Från vårdens sida gör de alla steg som behövs. När patienten är färdigbehandlad och redo för öppenvård och utsluss så är det upp till kommunen.

– Det kan vara mycket olika saker som ställer till det. Att en patient inte får en god man tilldelad, så kan den inte få något boende och utan ett fungerande boende så går det inte att skriva ut. Sedan kan det ju ta tid om udden säger nej till ett erbjudet boende. Det är läkaren som beslutar vilken form av boende patienten behöver. Men det är krav kommunerna måste rätta sig efter, säger han till ETC.

Han beskriver utslussningen som ett stort steg i tillfrisknandet och att en lång väntan istället kan göra att patienter går bakåt i utvecklingen.

– Att kunna börja knyta sociala kontakter igen. Istället för att sitta två år extra och vänta på sin utslussning hade man kunnat leva ett meningsfullt liv. Det finns de som går och väntar i flera år. Patienterna blir frustrerade. En del ställer till det och förstör för sig själva. Det tar på psyket att vänta, en del blir deprimerade och då helt plötsligt är de inte utskrivningsklara längre. Då har de gått bakåt i sin utveckling, från att ha varit redo för utsluss till att inte längre vara det.

Svårt att hitta bostad

Inom rättspsykiatrin hamnar den som: 1. Har begått ett brott och, 2. Har en allvarlig psykisk störning. För att komma ut måste en rad kriterier vara uppfyllda. Bland annat krävs ordnade förhållanden, däribland bostad. Och det är bland annat där skon har börjat klämma åt. Svårighet att hitta bostad anges allt oftare som ett skäl till att personer, som borde slussas ut, blir kvar på låsta avdelningar.

Lättare för stora kommuner

Malin Lotterberg, kvalitetsansvarig på Karsudden, upplever en förändring mot hur det varit tidigare vid utslussning.

– Kommunerna vill idag ta hem patienterna. För 15-20 år sedan så bedömde man det som det bästa att patienterna mellanlandade på ett HVB-hem. Idag verkar inte de pengarna finnas, samtidigt har man inte rustat den egna kommunen för att ta emot den här patientgruppen, som är väldigt resurskrävande. Vi hade en kvinna från en mindre kommun där det tog tre år efter att hon bedömdes som färdigbehandlad innan hon kom ut. Att diskussionerna pågår i 2-3 år är inte ovanligt.

Malin Lotterberg beskriver att det är lättare för stora kommuner, medan det i små kommuner kan handla om att ett boende måste rustas för en enda patient.

– Tittar man på det administrativt så handlar det om att det är skilda kassor. Landstinget betalar när patienten är på sjukhus och kommunen betalar när patienten övergår till öppenvården. Det blir ofta en diskussion om graden av psykiatri. Vi säger att det handlar om omsorgsbehov och fungerande boende, de psykiatriska problemen tar vi hand om i öppenvården, men kommunerna anser att det är mycket psykiatri i boendebiten och anser därför att landstinget ska betala. Det är låsta positioner. Men det finns guldexempel också på oerhört väl fungerande samarbete.

Vad händer med patienterna när de måste vänta?

– Det första som händer är att de tappar hopp och gnista. De hamnar i en rävsax. För vården blir också konsekvensen att en vårdplats tas upp. Det blir stopp i systemet.

– Patientgruppen har förändrats på 15-20 år. Fler har idag neuropsykiatriska funktionshinder. De kan behöva en vård med speciell kompetens. Förr var det mer normalpsykossjuka med missbruk i botten. Många har en lägre begåvningsnivå, och det kan ställa stora krav på pedagogik.

Läs vidare på nästa sida: ”Återfallsrisken är hög”

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Återfallsrisken är hög”

Vid en JO-inspektion vid den rättspsykiatriska kliniken på Karsuddens sjukhus i höstas berättade klinikledningen för JO att det fanns problem med att slussa ut patienter dömda för ringa brottslighet till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Så här står det i protokollet:

”Återfallsrisken i ny brottslighet är alltid hög för dessa patienter oavsett vilket brott de har begått. Det är inte rättspsykiatrin som ska ansvara för dem som har begått mindre allvarliga brott och som återfaller i sådan brottslighet, utan de borde få vara ute i samhället. När de mår sämre bör de i stället få vård inom ramen för LPT eller i en annan vårdform. Som det är idag har de som tillhör den här gruppen svårt att bli utskrivna från den rättspsykiatriska vården och konsekvensen blir att de interneras inom rättspsykiatrin.”

– Vad vi menar är att ringa brottslighet, olaga hot, stöld, ringa misshandel, det ger kanske som mest tre månader i fängelse eller dagsböter, men har man en psykisk sjukdom så kan man få en vårdtid på 7 år för att kommunen inte kan möta vårdbehovet. Det handlar om människor som varit i kontakt med vården i många år, men så begår de något litet brott och då blir de fast här hos oss, de kommer inte härifrån. Det kan inte vara intentionen med lagen. Vi har en man här på Karsudden som har suttit sedan 1998 för stöld. Han har absolut ett omvårdnadsbehov, men det måste kunna tillgodoses på en lägre vårdnivå, säger Malin Lotterberg.

Ett systemfel

I Nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister nämns det som ett problem att det inte finns någon tidsgräns för hur länge en patient kan befinna sig i läget att vara utskrivningsklar men ändå hållas kvar inlåst.

Borde det finnas?

– Ja, självklart. I somatisk vård finns betalningsansvarslagen. Den säger att om en patient exempelvis har brutit benet, så har kommunen fem arbetsdagar på sig från att patienten är utskrivningsklar, att ordna fram hemtjänst och bostadsanpassning om det krävs. Fem arbetsdagar. I allmänpsykiatrin har man 30 dagar på sig att ordna exempelvis boendestöd eller vad som krävs. För våra patienter har de hur länge som helst på sig. I nuvarande lagstiftning nämns vi inte alls och då blir det ju fritt fram för tolkning. I kommande lagstiftning, som är föreslagen, så står det klart och tydligt att vi undantas och det är helt fel tycker jag.

Kan man kalla det ett systemfel?

– Ja, så ser jag på det.

Ing-Marie Wieselgren, som är psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och landsting, SKL, menar att en faktor till att problemet förvärrats är att HVB-hem bytt inriktning.

– Det jag hör när jag är ute i kommunerna är att många av de HVB-hemmen som tidigare tog emot den här gruppen har ställt om. Många jobbar istället med ensamkommande.

Jag har även fått signaler från SIS-institutioner som har svårt att få ut missbrukare till öppnare vårdformer, berättar hon för ETC.

– Jag är inte så säker på att man förstår uppe på regeringskansliet att allt detta påverkar varandra. Blir det mindre ekonomiskt attraktivt att driva HVB-hem för gamla rättpsykiatripatienter och mer ekonomiskt lönsamt att bedriva HVB-hem för flyktingar så kommer företagen att göra det. Någon måste ta helhetsgreppet, det funkar inte att bara lösa uppkomna problem inom olika ministerområdet.

En annan faktor menar hon är den allmänna bostadsbristen.

– Det är svårt för den här gruppen att få ett bostadskontrakt på egen hand, de måste ofta få ett genom kommunen och kommunen har svårt att hitta lägenheter. Den allmänna bostadsbristen slår igenom. Jag tror inte att det handlar om en ökad ovilja eller en ökad rädsla för den här gruppen. Det handlar om strukturer som drabbar den här gruppen.

Socialtjänsten har också länge haft en pressad situation och det är en stor omsättning på personal vilket försvårar långsiktiga samarbeten.

Ju fler jag pratar med desto mer framstår fenomenet som ett problem som ”alla” vet om. Ändå händer inget, och utvecklingen går dessutom åt helt fel håll. 2014 tillsattes en utredning som hette Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård, SOU 2015:20, av Göran Stiernstedt. Den skulle ta tag i problemen med flaskhalsar i vården. Utskrivningsklara patienter som tar upp vårdplatser och borde skickas hem snaras och inte vara på sjukhus när de inte har behov av det. De ekonomiska incitamenten för kommuner att exempelvis anpassa bostäder för en person som fått rörelsehinder skulle stramas upp för snabbare utskrivning till hemmet. Även inom psykiatrin skulle utslussningstiderna kortas. Men rättspsykiatrin undantas från alla rekommendationer med hänvisning till att utskrivnings- och planeringsprocess för gruppen är så annorlunda och ställer andra krav. Utredningen kommer inte med några förslag till hur dessa patienter ska slussas ut på ett tryggt sätt. Organisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa menar i ett remissvar, att förslaget innebär en påtaglig försämring för en redan utsatt grupp.

”Det springs förbi lite fort”

Regeringens psykiatrisamordnare, Kerstin Evelius, blir förvånad över de exempel jag berättar om, hur lång tid det kan ta från att man är utskrivningsklar till att man kommer ut.

– Det ska inte ta så lång tid. Fyra år låter helt groteskt. Jag tycker att det är bedrövligt, man ska inte bo på en rättspsykiatrisk enhet. Det måste finnas bättre alternativ, som HVB-hem till exempel.

I den SOU-utredning som ska ligga till grund för nya lagen om betalningsansvar finns inga lösningar för denna grupp, som uppenbarligen har stora problem att bli utskrivna.

– Jag kan också tycka att det springs förbi lite fort. Det är ju en mer komplicerad fråga än övrig vård. Det här behöver man titta på för sig själv.

Gör ni det då?

– Ja, det gör vi absolut.

Hur då?

– Göran Stiernstedts utredning bereds just nu på regeringskansliet, det är ju sekretess på arbetet än så länge. Jag vill vänta och se vad som kommer fram där. Det har kommit remissvar som tar upp detta. Jag har fullt förtroende för att det kommer att klarna när frågan är färdigberedd.

– Men aktörerna måste också använda de medel som står till buds, anmäla kommuner till IVO till exempel. Då kan det gå snabbare om IVO kritiserar en kommun. Vi kan inte ha folk på vårdinrättningar som inte behöver vård.

Anser du att det borde finnas en tidsgräns för hur länge patienter ska få vänta?

– Incitamentsstrukturen blir jättekonstig om det inte kommer några ekonomiska incitament alls för kommuner att ta hem patienterna.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.