Att driva företag är inget nytt för Lotta. Som ivrigt anlitad föredragshållare och handledare har hon i över åtta år kuskat land och rike runt som egen företagare. Föreläst och utbildat om hur man arbetar med individer som har neuropsykiatriska funktionshinder. Hon talar med emfas och bygger många berättelser på egenupplevda situationer. Lotta bjuder på sig själv och sätter ord på hur människor med diagnos kan uppleva vardagen. Hon utgår bara inte från sin arbetslivserfarenhet utan även från sin livserfarenhet och talar i första person på ett sätt som skapar en känsla av realism.

– Jag är en väldigt ärlig människa och det ligger inte för mig att förställa mig. Jag är öppen med mina egna brister, säger Lotta.

Nu väljer hon att gå in i en ny fas i yrkeslivet. Tillsammans med sambon Johan Westerholm startar hon talarförmedlingen och utbildningsföretaget ”Viktiga Tal” och kliver med det tillbaka in i rollen som företagsledare. En roll Lotta som haft tidigare, som framgångsrik VD och ledare i bemanning- och rekryteringsbranschen. 

1985 började hon som konsult i ett bemanningsföretag. En dag, några år senare, gick hon sonika in till chefen och talade om hur han skulle kunna sköta företaget bättre. Kanske ett osvenskt drag men helt i linje med Lottas personlighet. Hon blev istället chef och skaffade sig så många nyttiga erfarenheter. Det gick så bra att hon senare fick lust att pröva sina vingar på egen hand.

– Jag startade företaget ”Personalhjälpen”. Jag drev företaget framgångsrikt i i nästan tre år och var även ledamot i den svenska branschföreningens styrelse.

Lotta, som först som 39-åring blev diagnosticerad med ADHD och Aspergers syndrom, var effektiv och tjänade bra med pengar. Något som skulle visa sig mycket viktigt för att få resten av livet att fungera.

– Jag var ung, intelligent och mycket resultat- och målinriktad. Mina alldeles för få universitetspoäng kunde kompenseras genom min intelligens, min från barndomen inlärda tro på mig själv och en ibland ovanligt hög arbetskapacitet. Jag hade också god uppbackning runt mig på arbetet av anställda som höll i många trådar och stod för strukturen. Jag hade även barnflickor och städhjälp för att få livet hemma att flyta på, berättar Lotta.

Efter några år sålde Lotta verksamheten till Adecco. Hon följde själv med i uppgörelsen och fick rollen som delad Country Manager samt var också själv Sales Manager. Det var under den här tiden som utmaningarna i hennes diagnoser började synas på allvar i arbetslivet. Här blev det tydligt hur väl ett välfungerande liv kan fungera med rätt stöd, förståelse och kompensation. Samt hur väldigt skört det kan bli när förståelsen och egenkontrollen inte finns på samma sätt.

– Jag hamnade i en maktkamp men jag förstod det inte själv. Jag tyckte det var bra att vara två på chefsposten. Jag var ensamstående mamma och såg det som en praktisk lösning. Jag hade tidigare jobbat med folk som primärt såg mina styrkor, mest män. Plötsligt befann jag mig i en helt ny och annorlunda arbetssituation med främst kvinnor. Den involverade så många fler saker än fakta och resultat. Social kompetens blev plötsligt ovanligt viktigt. Viktigare är min budget och resultat. Jag hade ju brister i min kommunikationsförmåga. Att vara kvinna och styras av logik mer än av känslor kan vara en dubbel börda. En man förväntas vara mer logisk och analytisk och en kvinna mer socioemotionell. Kontrasten blev påtaglig. Man kan kopiera andras beteende, men har du inte den genuina förståelsen för en situation så lyser det till sist igenom, berättar Lotta.

Kommunikationskrocken var ett faktum.

– Jag förstod aldrig vikten av fika-mingel och sade väl inte heller passande saker vid rätt tillfällen. Jag läste inte alltid av de osynliga signalerna men var duktig på mina arbetsuppgifter och fylld av välvilja.

Idag kan Lotta tydligt se att det var svårt för alla inblandade att förstå ojämnheterna i hennes begåvning. Då hade varken hon eller någon annan redskapen att förstå vad det egentligen handlade om.  Den förståelsen fick Lotta flera år senare, då hon diagnosticerades. Jag hoppade av företaget så fort jag bara kunde, berättar Lotta. Ibland är det faktiskt bättre att fly än att illa fäkta.

Lotta lärde sig mycket om sig. Hon vet att många med diagnoser far illa. Men idag vet hon också att människor kan lära sig att förstå varandra bättre och vilken vinst det är för samtliga inblandade när alla sorters hjärnor kan arbeta tillsammans.

– Stigmatisering av människor med psykiatriska diagnoser finns tyvärr fortfarande på alla nivåer i vårt samhälle. Det är kanske mänsklighetens behov av att trycka ned andra för att höja sig själva eller ett grymt flockbeteende?, tänker Lotta. Vi måste arbeta aktivt mot sådana fula krafter. Det är klart att jag har samma värde som alla andra, diagnos eller ej.

– Jag har alltid slutat snyggt så jag var välkommen tillbaka till min gamla arbetsgivare där jag byggde upp ett nytt affärsområde samt satt i ledningsgrupp. Där var jag kvar till 1998. Då fick jag för mig att jag ville göra något viktigare för mänskligheten. Jag hade hög lön, och ett av pengar välkompenserat liv men tog ett stort steg och började på Albyskolan, i Botkyrka, som klassföreståndare för en niondeklass.

Lotta arbetade på kommunens skoldaghem och fick så småningom jobb som lärare på Svedenskolan, Utvecklingspedagogik AB. Det visade sig tidigt att hon hade god hand med de ungdomar som många andra hade svårare att undervisa. Under åren i skolvärlden deltog hon i flera utbildningar och fick upp ögonen för nya arbetssätt. Hon är väl insatt i preventionsarbete i skolmiljö.

Lotta diagnosticerades småningom med samma diagnoser som sina elever och hon byggde upp en egen kunskapsbank om hur det är att leva med diagnos och vilka strategier man kan använda sig av för att göra livet lättare.

Om ingen hade ADHD, hur skulle saker bli uppfunna och vem skulle våga starta företag i en lågkonjunktur? Alla människors hjärnor behövs. Det är bra för vår värld.

– I skolan är det rätt oväsentligt vilken diagnos någon har. Diagnos är något vi människor hittat på för att sätta in saker i fack och då främst för behandling. Det gäller att lära sig sortera bort det som är ointressant för en pedagog, säger Lotta.

Vi ska inte behandla i skolan. Vi ska ge förutsättningar för alla elevers inlärning samt öka den.

– I media ser vi ofta att inkludering debatteras. Inkludering handlar inte alls om att alla barn ska gå i helklass och klara sig med samma resurser. Inkludering innebär att alla får vara med och få rätt stöd och förståelse för att klara av så mycket som möjligt av en gemensamhetsskapande skolgång. Delaktighet kan se ut på olika sätt och måste anpassas efter förmåga och mående. Det är tragiskt att se det fina ordet inkludering användas felaktigt av politiker. I syfte att spara pengar. Inkludering är ett mål för vad vi vill att vårt samhälle ska sträva mot. Inte i första hand en fysisk placering eller lika resurser. Lika är inte alltid rättvist.

Idag är hon en av Sveriges mest kända föreläsare inom sitt område. Hennes ord tillmäts stort värde i debatten. Det är ett kändisskap hon bär med viss tveksamhet.

– Jag förstod inte vad det innebar att folk skulle veta vem jag var. Jag har inte ens en sanning att leverera. För den finns ju inte.  Ju mer jag lärt mig, desto mer komplicerat blir det också. Jag är heller inte bekväm med att vara någons bild för en diagnos. Jag är väl mycket mer än mina diagnoser, säger Lotta.

Sina erfarenheter har hon samlat i bokform. En bra bok att börja med för den som är intresserad är ”Tänk om, en bok om autism Aspergers syndrom, ADHD och andra förmågor” Hon är i slutfasen av att färdigställa ytterligare en bok vid sidan av ett hektiskt föreläsningsschema. Så har hon hållit på i åtta och ett halvt år. 

Om det är för mycket orange tid i Lottas almanacka så fungerar inte hennes liv. Orange tid, är tid som tar energi. Grön tid tar inte energi och hon är noga med att försöka hålla balansen.

– Mitt resande till exempel, det sliter. För mig är grön tid att gå i skogen eller bara få vara i Kopparberg. De basala behoven är viktiga. Man ska ha energi för att orka jobba hårt. Jag flyttade till Kopparberg 2011, när mina barn blivit vuxna och redan flyttat hemifrån, för att få mer lugn och ro. På så sätt har Kopparberg verkligen tagit emot mig bra. Kopparbergare har en väldig respekt för andras integritet. Det är ingen som tränger sig på en.

Lotta är lite förtegen om vilka talare hon knutit till sitt företag, men hon har redan flera intressanta talare. De allra bästa inom mitt arbetsområde, avslöjar hon, men även föreläsare inom helt andra områden. Facebooksida har skapats och en hemsida kommer upp i dagarna.

– Tillsammans är mitt och Johans nätverk mycket bra och flera duktiga och redan välkända talare ber faktiskt själva om att få arbeta med oss, vilket givetvis är oerhört roligt. I januari drar vi igång på allvar men smygstartar lite redan under hösten.

De flesta föreläsningarna kommer att vara i Stockholm och Göteborg till en början.

– Vi hoppas kunna lägga så många föreläsningar som möjligt i Örebro i framtiden. Vi har en tro på att Örebro ska kunna bli en bra föreläsningsstad.

Arbetsrummet är numera är lugnt och fritt från spöken, efter att medium från TV-programmet ”Det okända” hjälpt till att rensa bort all paranormal aktivitet.

– Jag visste inte att media hade så stor effekt, jag har bara sett programmet någon gång själv. Jag känner Caroline Giertz som leder programmet, och hade fullt förtroende för henne. Nu är det obehagliga i huset borta och inga fler gäster har klagat under sommaren. Arbetsrummet, som ingen tyckte om att vara i, utnyttjas nu flitigt. Bilden man får i programmet är hyfsat riktig, trots det ska man komma ihåg att det är underhållnings-TV. Hjärnspöken eller riktiga spöken, vem vet? Det är lite kul att ha varit med i alla fall, säger Lotta.