Så ser vardagen ut för de barn och mammor som kommer till Fryshusets verksamhet Barn till ensamma mammor. Där finns de som vet hur för jäkligt livet kan vara – och där är det ingen som dömer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– När man kommer till oss ska man inte behöva känna skam, säger Sara Azzazi. Det är så skambelagt det här med att inte ha råd, att vara fattig. Och ändå är de mammor som kommer hit så oerhört starka! De kämpar och sliter och gör precis allt de kan för att deras barn ska ha det bra – men det räcker inte. Det ska de inte behöva skämmas för. Och då finns vi.
Verksamheten – inhyst i Kvibergs gamla kasernbyggnad i Gamlestan – startades 2009 av Sara Azzazi. Det blev hennes uppgift att dra igång det hela.
– Jag hade ingen aning om hur många som skulle komma när jag anordnade den första träffen, berättar hon. Jag hade försökt sprida ordet – satt upp lappar i affärer och skickat till BVC och MVC och socialtjänsten runt om i stan.
På utsatt tid stod hon där själv. Så efter en stund hördes ett försiktigt ”Hallå?” i korridoren.
– Det kom en mamma med sitt barn, säger Sara Azzazi och ler. Men det var i alla fall någon!
Snart spreds ryktet om verksamheten, och några månader senare kom drygt 40 deltagare. Sedan dess har antalet konstant ökat.
Nu har Barn till ensamma mammor 1 400 medlemmar i Göteborg med kranskommuner. Det ordnas ett par träffar i månaden, fler när det är skollov. För det är då behovet är som störst och märks som mest.
– Det finns barn som kommer tillbaka från skolan efter sommarlovet och aldrig har lämnat sin gata, säger Sara Azzazi. Så kan vi inte ha det! Jag brukar säga att vi är leverantörer av positiva barndomsminnen. Vi vill få de här barnen att känna hopp, och kanske framför allt tillhörighet.
Just delaktighet, att barn får känna att de hör till i samhället, ser Sara Azzazi som en nyckelfråga. Om man inte känner att man hör till utan hamnar i ett utanförskap, är det lätt att hamna i dåliga miljöer. Och när man väl dras in i det, kanske även kriminella kretsar, och det kanske är första gången man får känna tillhörighet – då kan det vara svårt att hitta vägen tillbaka.
Barn till ensamma mammor är en förebyggande verksamhet. Här kan mammor träffas, slappna av, umgås. Det hålls föreläsningar utifrån medlemmarnas intressen, om kost, konflikthantering, föräldrautbildning ... Och under tiden får barnen umgås på sitt håll, hitta på något kul tillsammans med volontärerna som jobbar där.
Ibland ordnas utflykter eller fester. I december hölls tre aktiviteter. Det ordnades en julfest för 400 personer, 350 mammor och barn fick möjlighet att gå på Jul på Liseberg, och så hölls en julklappsutdelning.
– Medlemmarna får anmäla sig till våra aktiviteter, och så försöker vi sprida ut det så att så många som möjligt får delta i något av det, säger Sara Azzazi. För en del barn var vår julklapp den enda de fick den här julen. Det känns svårt, så klart. Men ändå skönt att vi kan göra skillnad.
Att det finns vuxna i ett barns liv som kan vara goda förebilder är avgörande, menar Sara Azzazi. Det har hon själv erfarenhet av.
Hon fick barn ganska ung, tvillingar vid 19 års ålder, och fick av olika anledningar ta ett stort ansvar själv när barnen var små. Hon tog de ströjobb hon kunde få, städade bland annat på sin gamla skola. Där visade det sig att hon hade god hand med några av skolans ”värstingar” – tre tjejer som inte alls mådde bra, ställde till bråk, eldade i papperskorgar, skolkade.
– Jag blev handplockad av rektorn för att jobba med dem och stötta dem, säger hon.
Rektorn hade varit Sara Azzazis rektor ett antal år tidigare, och han kom ihåg henne. När hon gick i sjuan hade hon stegat in på hans kontor och berättat om en mobbningssituation i sin klass.
– Han har berättat för mig att jag knackade i bordet och sa till honom; ”Nu är det här på ditt bord, nu får du göra något åt det”. Och så hade jag gått ut, men vände mig om i dörren och sa ”och du kan berätta att det är jag som sagt det här, jag står för vartenda ord”.
Hon ler vid minnet. Bosse hette rektorn. Han redde ut situationen – och gav några år senare Sara Azzazi jobb.
En av ”värstingtjejerna” Sara Azzazi jobbade med kom att få stor betydelse.
– Hon var stentuff, minns Sara Azzazi. Men jag såg att hon var skör innerst inne. När jag skulle sluta på skolan blev hon helt knäckt, fruktansvärt arg och vände upp och ner på klassrummet. Hon förklarade sedan för mig att ”Du stod kvar, du visade mig vad äkta kärlek är, och det hade jag aldrig fått förut”.
– Det är många år sedan, och nu är hon min extradotter, ler Sara Azzazi. Hon är den mest omtänksamma person man kan tänka sig.
Vuxna som tar sig tid, som finns där, som visar att de går att lita på. Sara Azzazi har erfarenhet av det själv, på flera plan. Och som verksamhetsansvarig för Barn till ensamma mammor vill hon att fler barn ska få känna den tilliten, och slippa bli dömda.
– Barnfattigdom, säger hon. Smaka på det ordet. Barn. Fattig. Dom.
Hon skakar på huvudet i avsmak, vill helst inte använda ordet alls.
– Det säger att du inte har någon makt att förändra, att du är dömd, menar hon. Att använda det begreppet är att acceptera att det existerar i samhället.
Hon pratar hellre om ett socioekonomiskt utanförskap – för det behöver inte alltid handla om brist på enbart pengar, utan om att vara i ett socialt utanförskap; att ha en frånvarande förälder, att familjen drabbats av psykisk ohälsa, att pappa är i fängelse eller tagit livet av sig.
Barn till ensamma mammor är en del i den förebyggande verksamhet som syftar till att minska skillnaden i livsvillkor mellan barn i staden. Sara Azzazi menar att de har ett gott samarbete med staden, verksamheten är etablerad och de når sin målgrupp.
– Vi jobbar för innanförskap, säger hon. De här barnen har lika stor rätt att känna delaktighet, hopp och framtidstro som alla andra barn. Vi försöker bidra till det.
Hon återkommer till begreppet samhällsansvar, att alla kan göra något.
– Behovet finns där hela tiden, ständigt, säger Sara Azzazi. Om du märker att ett barn i ditt barns klass aldrig följer med på någon utflykt – se till att erbjuda skjuts! Eller skicka med en extra frukt eller macka i matsäcken. Men gör det i det tysta, gör ingen stor grej av det. Det som är en liten grej för dig kan få en oändligt stor betydelse för någon annan.