Jag ser på första avsnittet i säsong två av Alla är fotografer. Henrik Schyffert och Johan Rheborg, två medelålders män i mediaeliten, tacklar under säsong två det dom fått kritik för i säsong ett, nämligen genustänket. I säsong ett fotograferade Schyffert barn med brutet kroppsspråk och blicken nedåt och Johan Rheborg fotograferade sin dotter utan tröja samt Pernilla August liggandes i en säng med fingret mot munnen.
Efter att ha blivit ledsna och arga förstår plötsligt Schyffert och Rheborg att det finns en sanning i kritiken som bland annat bloggaren och föreläsaren Tomas Gunnarsson, även kallad ”Genusfotografen”, framfört och vill därför bli bättre på detta. Henrik Schyffert får hjälp av Gunnarsson för att ta en reklambild för underkläder och Rheborg får hjälp av fotografen Emilia Bergmark- Jimenez för att ta en maktbild på en kvinna.
Gott så. Tv, media, publikservice och tittare behöver alla få mer av genus. Och att låta Tomas Gunnarsson och Emilia Bergmark Jimenez komma till tals på bästa sändningstid är helt klart refreshing. Inte för att dom säger något som är fasansfullt nytt. Det dom påvisar är könsskillnader i framställning av just kön och hur det befäster könsstereotypa roller. Deras tankar och reflektioner kring exponering av människor i bilder är både vettiga och väl framförda.
Det sorgliga blir att genus blir ett slags element av exotifiering. Rheborg och Schyffert, två vita medelålders män med makt, är fortfarande normen här. Resultatet blir 30 minuters tv där två vita män på ett lättsamt sätt utforskar det andra (genuskorrektheten som dom så fint kallar det).
Flera gånger i programmet säger männen saker i stil med, jag har inte tänkt på detta, jag har inte gjort det här med flit, jag hade inte tänkt på att jag reproducerar något som fanns innan och så vidare. Och detta blir aningen skrämmande, att två så inflytelserika personer som Rheborg och Schyffert, som i princip kan knäppa med fingrarna så ställer varenda tv-kanal, teatersalong eller radiokanal upp med att föra ut deras idéer, så fullständigt missat något så uppenbart som jämställdhet. För vad det kokas ner till är just hur vi ser på kön och hur vi ser på varandra. Att dom på något sätt under hela sina karriärer skulle ha kunnat missa skillnaden mellan att vara kvinna eller man i deras business, att dom missat att det krävs olika saker, att dom inte haft ont uppsåt visar endast hur långt bort dessa två herrar egentligen befinner sig från att förstå hur ojämlikhet fungerar. Att det verkar i strukturer och sitter i oss alla. För det handlar inte bara om en bild var med meningen eller inte. Det handlar om att lyssna på, bli medveten om strukturerna både i samhället och i sig själv och att tänka sig in i det andra och försöka göra det till något som är lika självklart som ens egen upplevelse av världen.
Kanske blir det mest uppenbart i programmets inledning där dom bemöter kritiken mot första säsongen med att berätta att dom blev arga och ledsna. Men sedan kom på att det låg något i den. Dom bestämde sig då för att göra ett nytt program där dom själva står i centrum och ska utforska den här kritiken med hjälp av en massa vettiga människor (varför får inte Tomas Gunnarsson och Emilia Bergmark Jimenez ett eget program?) Nu har dom fattat detta och inser att dom har ett ansvar. Men känslan är snarare att dom tyckte det var så pinsamt att dom som är så hyllade för både sin gärning inom media samt ställningstagande mot rasism skulle kunna vara påverkade av strukturer av kass kvinnosyn och reproducera den på bästa sändningstid. Min känsla blir att det är så jobbigt att dom kände sig tvingade att göra en säsong två för att rädda sitt anseende.
Idén om att om två maktmän tar upp detta ämne så kan det spridas till fler folk att bli mer genusmedvetna kanske på sätt och vis funkar men problemet med ett sådant sätt att se på det är att det fortsätter att utgå från att Rheborg och Schyffert är normen och att detta med genus är något som kan vara bra att tänka på som något annat än just normen. Själva idén är ju att att inkludera och att genus ska vara en lika självklar del av vårt tänkande som det patriarkala är i dag.
Kvar blir två män som man känner inte fattat någonting och som återigen sålt in en programidé som dom tjänar pengar på genom att ta några vettiga röster så att dom återigen ska uppfattas som goda människor. Det borde ingå i varenda fotografs yrkeskunskap att förstå att hur man framställer en person påverkar vilka signaler som sänds ut. Så tydligen är kanske inte alla fotografer ändå. Lustigt då att två som inte är det kan ägna flera säsonger åt att just låtsas vara det.
Själv ser jag inga fotografer – jag ser män i kostym som skulle behöva uppdatera sin självbild en aning.
